Malin Sandström tar upp debatten om rapporteringen av vetenskapen i medierna, med svar från Inger Attestam, Carl Johan Sundberg
Debatten verkar främst röra de tunga vetenskapliga tidskrifternas makt över agendasättandet hos vetenskapsjournalistiken. Rapporteringens korrekthet diskuteras inte så mycket, även om Sundberg nämner att reportarna på allmändesken får sköta vetenskapsrapporteringen.
Problemet är dock att det finns så lite vetenskapsjournalistik i media till att börja med. Normalt brukar ambitionsnivån kunna gömmas bakom ett hastigt ”Sverige är ett litet land”, men idag är det inte en tillräcklig förklaring.
Det handlar om att våga vara nördig!
När ambitionsnivån alltid ligger på att försöka dra till sig en ointresserad läsekrets, så ges inget till den intresserade publiken som både kan och vill veta mer om vetenskap. De är faktiskt hyfsat många, det var en tid sedan Malins blogg Vetenskapsnytt verkligen var så ensam att den gjorde skäl för namnet (som tur är). Det är den publiken som inte bara läser troget, och vill köpa extra material, men som också agerar som gratis reklampelare till sina bekanta och i sociala medier. Då går det att höja nivån, om inte annat för att denna publik är öppen för att lära.
Institutionerna och universiteten behöver titta mer på bloggare och sociala medier, men då får man gå in i dialog. Att bara efterlikna informationen till vetenskapsjournalisterna med pressmeddelanden och informationspaket fungerar inte. Forskarnas egna bloggar är nyttiga, men förhoppningen att de skall ta över kommunikationen fungerar inte. Då blir det svårare att styra agendan. Fast då är det viktigare att bra vetenskap kommer fram och diskuteras, då det dessutom engagerar vetenskapssamhället och låter dem visa upp sin passion.
Som sagt... våga vara nördig. Följ den ultimata nördjournalistikens framgångssaga; sportjournalistiken. Statushöjningen har förstås med medelklassens identitetsbyggande att göra, men det går ju att bygga samma identiteter med vetenskap och teknik.
Idag är sportjournalister stjärnor av egen kraft. Det är helt okej att referera till väldigt avancerade kunskaper om fotboll. Vad är 4-4-2, La Liga och vem är Zlatan? Det är ett intresse som går bortom att bara vara lite allmänt bevandrad. Sportjournalistiken har kunnat expandera till långt djupare socioekonomiska ämnen, bortom det vaga filosoferande som reportage i Sportspegeln kunde göra för tjugo-trettio år sedan. Fjärran är tiden då läsaren brydde sig om att läsa om bara den egna klubben, landslaget eller idolen. Sporten genererar också lönsamma extrabilagor och extramaterial. Se på portalen Svenska fans, som trots käbbel är mycket värdefull för idrottsjournalistiken, särskilt som den ger många ur den intresserade allmänheten en källa till dialog och fördjupning.
Det bara att gratulera en genre som för hundra år sedan knappt ens hade en egen sektion i tidningarna, jämfört med de spalter vetenskapsnyheterna hade. Den förändringen har genren uppnått på egna meriter. Om idrottsjournalistiken bara handlade om att Zlatan Ibrahimovic gjorde två mål igår, eller att Carolina Klüft satte 15,05 i kula, skulle den inte ha skaffat sig sin styrkeposition.
Steget handlar om att bryta sig loss från att vara vetenskapsnyheter och genombrott till att istället handla om berättelser. Berättelser att komma tillbaka till, som ger perspektiv, och stoppar dramatisering genom konflikter.
Läs även andra bloggares åsikter om fotboll, vm, vetenskap, forskning, debatt, teknik, medier, tv, zlatan, journalistik, bloggar
0 kommentarer:
Skicka en kommentar