Jag skriver om Läkemedelspatent är bra för världens fattiga på Sveriges Television den 27 november 2007.
Vad ger människor i utvecklingsländerna bäst tillgång till nödvändiga mediciner? Är det en fungerande läkemedelsmarknad eller är det särbehandling och bidrag?
Frågan ställdes på sina spets tidigare i månaden då Brasilien föreslog på världshälsoorganisationen WHO:s möte om folkhälsa, innovation och upphovsrätt (IGWG) i Genève att länder skall ges utökade möjligheter att tvinga företag att lösa in sina patent på ett läkemedel med hänvisning till att tillgång till information och medicin är en rättighet som inte skall hindras av upphovsrätten.
I detta får de stöd av bland annat den svenske europaparlamentarikern Carl Schlyter, Läkare utan Gränser och lobbande indiska läkemedelsföretag. Andra som redan börjat med tvångsinlösningar av läkemedelspatent är militärjuntan i Thailand.
Det finns en ambition att föra bort frågan från att handla om frihandel till att röra sig om bistånd, därför tas frågan upp på WHO:s möte och inte handelsorganisationen WTO. Till slut gick det inte att få någon enighet i Genève, vilket gör att frågan nu skjuts upp till i maj. Många aktivister vill fram till dess ställa upp bilden av en snål läkemedelsindustri som inte vill hjälpa de fattigaste, men frågan är svårare än så.
Det finns många sjukdomar som drabbar människor i fattiga länder, medan industrin i dag helst tillverkar mediciner som kan sälja hos oss då det ger mer pengar. Men de läkemedel som gör nytta i fattiga länder har ju utvecklats inom läkemedelsindustrin, och de skulle kunna avskräckas ytterligare från att arbeta på läkemedel för fattiga länder. Det kan ju leda till att deras patent konfiskeras.
Vacciner har varit ett av de mest kostnadseffektiva sätten att utrota sjukdomar, men nu så finns det få vaccintillverkare kvar. Ett av skälen är att många kräver att vaccinerna skall vara nästan gratis. Det lockar inte företag att tillverka.
Ett långsiktigt problem är att länder som Brasilien och Thailand numer är relativt rika länder som borde ha kunnat utveckla mer avancerade sjukvårdssystem. Med tvångslicensieringar kanske man tidvis kan lösa ett akut problem, men de får svårt att utveckla en egen läkemedelsindustri och kontakter med företag från utlandet blir än svårare.
I Sverige så arbetar 20.000 människor i läkemedelsindustrin, som investerar 7,5 miljard kronor i forskning och utveckling hos oss. Av det så är det en tämligen liten del som kommer att komma de fattiga tillgodo, men vi glömmer att forskning inte sker i isolation, kunskaper kan leda till att mediciner utvecklas både för sjukdomar i Sverige som i Afrika. Ett försämrat forsknings- och investeringsklimat drabbar inte bara oss.
Ett av de stora problemen för människor i utvecklingsländer för att få tillgång till mediciner är skatter och tullar från sina egna regeringar och deras växande läkemedelsföretag inte kan exportera till oss genom EU:s tullar, vilket hindrar deras utveckling. Det här viktiga problemet skulle bli svårare att behandla om läkemedelsfrågan avförs från frihandelsdebatten.
Humanitärt bistånd är en annan fråga än upphovsrätt, vill vi att fattiga skall få gratis medicin finns det andra sätt att gå.
Industrin är i början av en strukturomvandling där vissa företag specialiserar sig på vissa sjukdomar och mediciner istället för bara storsäljare. Då kan nya små företag tillverka mediciner för fattiga länders behov och med ny teknik. De kommer också att behöva någon form av upphovsrätt för att lyckas, anpassad till sina behov.
Tvångslicensieringar är ett undantag, för kriser, och för att de skall behålla sin nytta så bör det även fortsättningsvis vara så, annars lämnar vi de fattigaste i sticket i det långa loppet.
I maj kommer ett nytt möte i frågan att hållas inför att FN:s generalförsamlings beslut. Kommer handelsminister Ewa Björling och socialminister Göran Hägglund att driva förståelsen för en fungerande marknad och hur den avhjälper sjukdomar?
Läs även andra bloggares åsikter om läkemedel, patent, upphovsrätt, läkemedelsindustrin, rättvisa, bistånd, politik, forskning, handel,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar