Använder folk narkotikaklassade preparat för att det är kul? Ja, en del gör det. Det har Alexander Bard rätt i. Fast en del har det inte så roligt med droger. Många använder narkotika för att de är deprimerade, eller som självmedicinering mot sin symptom på schizofreni. Det finns brukare som har grava sociala problem, likaväl som en del inte har det. Det är högst troligt att många brukare snarare har svårare problem, p.g.a. det sociala sammanhang de befinner sig i.
Oförmågan att skilja mellan bruk och missbruk har skapat en drogdebatt med bara två sidor: antingen är man stenhårt emot drogerna eller för narkotika. I Sverige har ofta skadereducering och legalisering blandats ihop. De har förbudssidan tjänat på, då har dessa kunnat skapa upp allianser mellan mellan moralister, folkhälsofrämjare, politiker som önskat sopa sociala problem under mattan, värnare av lag och ordning o.s.v. Det har funnits många skäl som uppfattats som giltiga för att kunna stödja förbudspolitik och nollvision även mellan grupper som avskyr varandra och avser helt olika saker med förbudet.
Alltfler förbudsivrare ser att en socialpolitisk bubbla har blåsts upp, och hotar att brisera. Som Magnus Linton pekat på, så måste vi uppmärksamma hur förbudet sliter sönder fattiga länder som Colombia och Mexiko. Men det verkar inte finnas någon fungerande väg att gå ifrån förbudet.
Det vill säga innan skadereduktionspolitiken, läs mer i boken Straffa syndare eller hjälpa människor. Skadereduktionslinjen tar ett pragmatiskt grepp på frågan. Narkotikafrågan behöver inte gå till att diskutera tunga eller lätta droger. Man behöver inte undersöka vad som är bruk eller missbruk av olika droger, utan man inriktar sig på att förebygga och lindra skadorna. Det spelar ingen roll om det är många eller få som brukar preparaten, för politiken koncentreras på det fåtal som tar skada. Framförallt behöver inte frågan moraliseras, det finns dem som stödjer harm reduction just för att de anser att droger är farliga och fel.
Förbudspolitiken och nollvisionen har släppt kontrollen över narkotikan. Myndigheter och polis kan inte kontrollera kvalitet, säkerhet, och marknadsaktörerna just för att ett förbud verkar. I Sverige råder en socialt oansvarig drogmarknad. Som både Finland och Norge visat, behöver stegen från nollvisionen inte ens betyda att man går ifrån en restriktiv narkotikapolitik. Det är bara att andra principer vägleder politiken.
Därför kan skadereduktionen erbjuda en plattform för en bred allians av intressen. Många fler kan enas om att dagens förbudspolitik är dålig, kränker individens rättigheter, bryter ned vårt samhälle och är socialt oansvarig än om vilken specifik politik som skall föras. Det var med en sådan motsvarighet som förbudspolitiken kunde få ett liknande insteg.
Och det är så den svenska narkotikapolitiken idag luckras upp, sedan år 2005 håller ju landsting efter landsting metadonprogram. Det är ett enormt avsteg från förbudstanken, landstingen gör det ju faktiskt lätt att knarka. Vilket är bra, för medikaliseringen har lindrat skadorna och de sociala fasorna. Inte för att vården alltid är bra. Malmö, Lund och snart Stockholm kommer att dela ut sprutor för att kunna stoppa spridningen av HIV/AIDS och hepatit C. Notera att alla som är mot förbudet inte behöver vara så entusiastiska över åtgärderna (de verkar säga att den som använder droger på sätt skulle vara sjuk), men det behövs inte, då alla förstår att förbudet är värre.
Läs även andra bloggares åsikter om narkotika, harm reduction, maria larsson, regeringen, skadereduktion, alexander bard, liberati, liberalism, frihet, hälsa, forskning, medicin, folkhälsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar