Jag skriver Ska vi straffa syndare eller hjälpa människor? tillsammans med Louise Persson på Sveriges Television den 29 april 2009.
Ska vi straffa syndare eller hjälpa människor? I slutändan kokar debatten om alkohol, narkotika och tobak ned till den frågan. Om vi ser dem som brukar hälsofarliga substanser som brottslingar eller som medmänniskor som behöver hjälp. I Sverige har vi hittills sett de som använder narkotika som brottslingar.
Alkoholpolitiken går i korthet ut på att folkhälsan förbättras om den totala alkoholkonsumtionen sjunker. Den tar inte hänsyn till vem som dricker och hur, däremot ologiskt nog vad som dricks.
Det finns många tillfällen i livet när vi tar risker som kan vara farliga för vår hälsa, och som också kan inverka menligt på vår omgivning. Vi kanske röker cigaretter, utövar en hård kampsport, har oskyddat sex, dricker alkohol, intar narkotiska preparat eller helt enkelt kör bil.
Den centrala frågan för alla dessa olika fenomen är hur man effektivast och med respekt för mänskliga rättigheter går tillväga för att minska skador av riskbeteenden? Vilket slags förhållningssätt politiken intar är av största vikt för hur samhället riktar sina åtgärder och för de resultat vi önskar uppnå. Förbud har inte betytt att bruket och därmed skadeverkningarna försvinner.
Nu visar skadereduceringsmodellen ett alternativ. I alkoholpolitiken börjar vi se exempel från andra delar av Europa, som Skottland. Då sätts alkoholen i ett socialt sammanhang för att minska skadorna, istället för den sammanlagda konsumtionen i samhället.
Det finns ju skillnader i skador mellan olika dryckesmönster, så åtgärder kan riktas mot de individer, grupper, beteenden och platser där risken för alkoholrelaterade skador är högre. Vad som är en problematisk konsumtion kan inte bara avgöras av mängden som dricks. Då kan dåliga vanor tidigt förändras, utan att slösa knappa resurser på dem som inte har problem.
På tobaksområdet har Sverige blivit ett föregångsland. Handelsminister Ewa Björling arbetar för att avskaffa EU:s försäljningsförbud av snus, både för att öppna den inre marknaden och för att snuset är en mindre skadlig ersättning för cigaretter
Före avkriminaliseringen hade Portugal under hela 90-talet bland de värsta drogproblemen i hela EU, om inte det värsta. Ju hårdare straffen blev, desto värre blev problemen. Så beslutade sig Portugal för att avkriminalisera narkotikan år 2001. Nu börjar vi se resultaten. Efter avkriminaliseringen har Portugal en av de lägsta droganvändningarna i Europa.
Den centrala myt som skyddar den misslyckade folkhälsopolitiken från granskning och kontroll är att avkriminalisering och skadereducering skulle orsaka en explosion av ökad narkotikaanvändning, drickande och tobaksanvändning. Det stämmer inte.
Ett mycket starkare argument är vara raka motsatsen: att genom att undanröja den rädsla införts mellan sociala myndigheterna och medborgarna, kan samhället frigöra de stora resurser som förbudspolitiken lagt på poliser, arresteringar och fullbesatta fängelser.
Då kan istället resurserna ägnas åt behandling, att minska skadeverkningarna, öka samarbetet i samhället och till utbildningsprogram.
Läs även andra bloggares åsikter om alkohol, narkotika, tobak, snus, skadereduktion, harm reduction, maria larsson, folkhälsa, regeringen, politik, samhälle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar