Jag skriver Slopat patentskydd ger farliga mediciner på Sveriges Television den 3 december 2007.
Carl Schlyter och Pehr Olov Pehrson hävdar att patentsystemet inte fungerar. Schlyter tycker inte om patent i allmänhet, Läkare utan gränser tror att man kan skilja utvecklingsländernas marknader från våra och att företagen fortsätter ta fram mediciner i alla fall.
Båda anklagar patenten för att inte ge innovationer som hjälper de fattiga. Det är underligt, särskilt för bromsmediciner mot aids, då alla de mer än 80 medicinerna som finns eller är under utveckling är framtagna under patent.
Siffrorna de ger på antalet senast framtagna läkemedel missar något viktigt, som John Calfee visade i Mars/April-numret av The American. Senast framtagna läkemedel är lätta att räka, men verklig innovation på läkemedelsfronten är att sjukhus, läkare, patienter och samhället i allmänhet långsamt utprövar läkemedlen och gradvis finner nya användningar på redan upptäckta rön och framtagna mediciner.
Många av de bästa behandlingarna för de sjukdomar som drabbar de fattigaste har tagits fram på fältet, men då måste medicinerna tas fram till att börja med.
Ett patent är värt så mycket mer för ett företag i utvecklingsländerna, när det respekteras, än för de stora multinationella bolagen. Det ser länder som till exempel Jordanien och Colombia, som såg över sina patentlagstiftningar på 90-talet, och därefter fått investeringar, medan företag avskräcks från att investera i Brasilien.
Schlyter säger att läkemedel är en rättighet för fattiga (även om det är två medelinkomst länder som vill tvångslicensiera) och därför står patenten i vägen. Men ganska få av de mediciner WHO bedömer som nödvändiga är patentskyddade i u-länderna, som ekonomen Gernot Pehnelt påpekat. Tvångslicensieringen finns redan till för nödlägen.
Pehnelt pekar vidare på Indien; ett land med mycket svagt patentskydd. Av de miljoner hivsmittade indierna så får mindre än en procent av dem någon behandling med bromsmediciner. Det är fattigdom och dåligt utvecklade sjukvårdssystem som främst ligger bakom att fattiga inte får tillgång till mediciner, inte starkt patentskydd.
Schlyter och Läkare utan gränser tar inte upp en viktig fråga, nämligen om patientsäkerhet och läkemedelskvalitet. Det är tyvärr ett problem för kopior från u-länderna att de ofta tillverkas med sämre kvalitetskontroller, och att farliga mediciner kan komma ut på marknaden.
För fem år sedan lanserade WHO en treårsplan för att dela ut indiska kopior av bromsmediciner till tre miljoner människor. Kopiorna visade sig bristfälliga och WHO fick dra bort 18 av medicinerna från sin lista. Vad gör det för nytta om man så får gratis mediciner, om de inte fungerar eller till och med är farliga?
I bästa fall skulle huggsexan med tvångslicensieringar kunna ge lägre priser för ett fåtal läkemedel, som förhoppningsvis tar sig fram till fattiga patienter genom otillräckliga sjukvårdssystem. Men kostnaden blir risker i läkemedelssäkerheten, investeringsklimatet och u-ländernas möjligheter att själva utveckla läkemedel.
Läs även andra bloggares åsikter om läkemedel, upphovsrätt, debatt, bistånd, frihandel, politik, eu, ekonomi, rättvisa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar