De rika länderna utlöste matkrisen

Jag skriver De rika länderna utlöste matkrisen på Sveriges Television den 12 juni 2008.

Den globala livsmedelskrisen riskerar att minst 100 miljoner människor kan svälta. FNs livsmedels- och jordbruksorganisation FAO pekade på att priset på mat ökat dramatiskt med, i medel, nästan 60 procent sedan mars ifjol och det finns inga tecken på att de kommer att falla snart.

FAOs generaldirektör Jacques Diouf efterlyste omedelbar handling på toppmötet i Rom om livsmedelskrisen, men problemet är att krisen är en följd av den politik som förts av världens ledare.

Cirka 75 procent av världens fattiga lever fortfarande på landsbygden i utvecklingsländerna. I södra Afrika, lägger de fattigaste 80 procent av sin inkomst på mat. När priset på korn dubblas eller tredubblas på ett år kan vi vänta oss inte bara storskalig undernäring, men också politiska och sociala kriser, som kravallerna i Egypten när den fattiga stadsbefolkning inte har råd med bröd.

Här hemma kommer de höjda matpriserna att slå hårt mot de fattigas plånböcker och deras chanser att äta god och varierad kost.

Efterfrågan på mat växer snabbt. Studier har visat att när ett lands inkomster ökar så ökar också konsumtionen av animaliska produkter och beredda livsmedel. Dessa livsmedel som kräver mer spannmål för att producera samma kalorier. Efterfrågan kommer säkert att fortsätta växa, vilket är bra, för det visar att välståndet ökar i länder som Kina och Indien.

För nästan 30 år sedan så skedde den gröna revolutionen med en kraftigt ökad livsmedelsproduktion i hela världen, särskilt i Asien och Latinamerika, genom tekniska framsteg, nya produktionsmetoder och investeringar i jordbruket. Dock började överflödet på mat tas för givet när tillgången mättat befolkningen och gett ökade inkomster.

I Europa betydde den gröna revolutionen i kombination med bidrag och tullar en överproduktion av livsmedel. Vi fick köttberg och vinsjöar som antingen förstördes eller slumpades bort på världsmarknaden.

Sedan 1993 betalar EU bönderna för att producera mindre mat. Särskilt småbönder fick bidrag för att dra sig ur jordbruket och omvandla åkrarna till parker och golfbanor, eller för att ställa om till nischmarknader som ekologiskt jordbruk och biobränslen.

De fattiga länderna fick svårt att effektivisera jordbruket. Biståndsorganisationer har prioriterat ett ineffektivt arbetsintensivt jordbruk, särskilt efter FNs Brundtland-rapport. Den molekylära växtförädlingen stoppades av regleringar i Europa, och i förlängningen styrde den rika världens regleringar om forskningen bort från de grödor som skulle passa de fattigaste länderna.

FAO rapporterar att indiska bönder som odlar genförbättrad bomull har ökat sin avkastning med en tredjedel och minskat sina utgifter för bekämpningsmedel med 41 procent. Trots de högre priserna för genförbättrat utsäde ökade vinsten med nästan 70 procent. Det är bra, men löser inte problemet.

99 procent av all molekylär växtförädling gäller fyra plantor (bomull, majs, raps och soja) med bara två egenskaper (motståndskraft mot insektsangrepp och ogräsbesprutning). När kostnaden för att få ut en enda ny växt på marknaden går på mer än 900 miljoner kronor, satsar man på exportvaror. Viktiga basvaror som ris, maniok och durra är inte lönsamma att utveckla.

Jacques Diouf påpekade vid Rom-toppmötet att produktionen i de fattigaste länderna måste höjas, men då måste vi erkänna att det var de rika ländernas val att inte höja effektiviteten i jordbruket och blockera marknaderna som utlöste matkrisen.

Som man bäddar får man ligga.

Läs även andra bloggares åsikter om afrika, svält, jordbruk, regeringen, gmo, genteknik, bioteknik, forskning, risker, handel, mat, miljö, klimat

Intressant