Jag recenserar boken The Shallows skriven av Nicholas Carr i Netopia den 1 september 2010.
I recensionen diskuterar jag Nicholas Carrs syn på neurovetenskapen, internet och kulturen och finner några skäl till varför dagens kultur på nätet ser ut som den gör. Blir vår hjärnor verkligen översköljda av ny information från internet?
Redan de gamla grekerna mötte nya informationstekniker med skepsis. Filosofen Sokrates promenerar en dag för 2400 år sedan i staden Atens utkanter. Där stöter han på retorikern Faidros och de två börjar samtala. Ett av samtalsämnena är den nya coola trenden med skriftspråk. Alla early adopters hade börjat att skriva allt mer och dessutom börjat custa skriftspråket till en grekisk variant.
Sokrates tyckte att skrift inte bara var hypat, utan också rätt farligt. Skriften kunde bryta ned den muntliga traditionen, och om folk inte längre tränade minnet med att komma ihåg alla berättelser och sånger så skulle atenarna snart outsourca minnet och rabbla det som stod i skriftrullarna. Läsarna skulle förlora sin sociala kompetens. Han menade att det kanske verkar som om personerna i skriftrullarna är levande och nära oss när vi läser, men ställ dem en fråga tillbaka och allt du får tillbaka är tystnad.
Författaren Nicholas Carr skrev för några år sedan essän Is Google making us stupid. Essän tilltalade dem som oroas av sökmotorn Googles ökade makt över internets innehåll, de som oroas över att allt går så mycket fortare och de kulturkonservativa som ser skräpkulturens syndaflod närma sig.
Nu har Carr byggt ut essän till boken The Shallows: what the internet is doing to our brains som fått ett varmt mottagande. Prestigefyllda tidskriften Slate skrev att The Shallows kommer att få samma effekt för vår uppfattning om internet som Rachel Carsons Tyst vår fick för miljöfrågan. Dagstidningen Guardian utropade boken till början för en slow read rörelse.
Carr är vältalig. Då han är öppen i sinnet för mycket av teknikutvecklingen är han något av Silicon Valleys favoritprovokatör för eftertänksamhet och långsamhet. Den som säger emot samtidens populära idéer uppmärksammas lätt i debatten, men att bara vara motvalls är inte så uppbyggande eller nyanserat.
The Shallows argumenterar för att internet gör användarna splittrade och okoncentrerade. Det sätt som nätet är uppbyggt på försvagar förmågan att förstå djupa och mångfacetterade texter. Dagens teknik är utformad för att väcka vår uppmärksamhet, och blir hart när omöjlig att stänga av.
För att stödja sin tes berättar Carr om hjärnforskningen. Han berättar om nobelpristagaren Eric Kandels forskning om hur tänkande, inlärning, och handling förändrar hjärnans fysiska struktur och organisation. Den svenske forskaren Torkel Klingbergs slutsatser tas upp, att vi inte kan hålla hur mycket information som helst aktuell samtidigt. Hjärnan är en flaskhals, där arbetsminnet kan svämma över av information som inte når långtidsminnet. Hjärnan måste användas för att fortsätta fungera.
Bokens bästa del är den goda genomgången av hjärnforskningen. Den kunskapen tar Carr för att beskriva hur kommunikationsmedlen har påverkat samhällets utveckling och det mänskliga sinnets utformning på en biologisk nivå.
Resonemanget påminner om medieforskaren Neil Postmans bok Underhållning till döds, där TV var en övergång från skriftkultur till bildkultur. Postman var rädd för Sokrates muntliga kultur. Liksom talet i en muntlig kultur, måste bildmediet använda sig av kulturella symboler som är lätta att känna igen. Det begränsar möjligheterna till rationellt tänkande och djupare resonemang.
Carr är känslomässigt engagerad, skälet till att han skrivit boken är att han själv upplever hur hans tankeliv blivit ytligare och fattigare. Viljan att läsa de krävande texterna, som Leo Tolstojs roman Krig och fred, får svår konkurrens av twittrandets enkla kickar. Vi odlar inte längre kunskapens trädgård, utan blir jägare och samlare i den elektroniska vildmarken.
Frågan är om det är Tolstojs romaner som har fått falla till föga för Twitter och dataspel? Är det inte slötittandet på TV som minskat? Carr verkar som Sokrates anta att ny teknik kommer att påverka användarna på ett specifikt sätt. Fast att vi känner till Sokrates varningar om skriftspråket beror på att hans elev Platon skrev ned dem.
Det finns incitament för att bli distraherad, fastna i länkfällor eller irriteras av snokande kakor. Fast det är en effekt av hur nätet har utvecklats. Annonser har blivit den ledande affärsmodellen. Användaren är inte en kund för Facebook, Google och andra företag, utan en tillgång som erbjuds annonsörerna. Länkfällorna som får oss att klicka vidare tar fram viktig information om våra preferenser och nätvanor. Dagens nätkultur har många fördelar, men den premierar många klick och träffar, inte att utveckla långsiktiga relationer.
Carr värdesätter intellektuell tyngd, struktur, rationalitet och kvalitet vilket han anser nätet ryckt bort. Fast tendenserna beror på att medier och kreatörer fokuserar på kostnaderna. Den skräplitteratur, snuttifiering och tramsunderhållning han tycker illa om är billig att göra. Intäkterna är svårare att höja, och de många mindre kreatörerna har svårt att ta sig in i en alternativ modell. Det saknas ett ömsesidigt förtroende i vår nuvarande nätkultur.
Carr förstår problematiken, som i sin essä The Google Enigma, och det är synd att han inte tar fasta på den mer. Teknikdeterminism leder ofta tanken fel och leder Carr till en fatalistisk tanke om att hjärnan inte klarar tekniken. Fast tekniken ger nya möjligheter. Fred Stutzmans dataprogram Freedom stänger ned internet på vår dator i åtta timmar, just för att vi inte skall fastna. Appen Instapaper sparar artiklar till senare djupläsning.
Hjärnans koncentrationsproblem verkar vara lättare att lösa, än de betydligt svårare frågorna kring ekonomi, informationspolitik och upphovsrätt. För det finns flera olika sätt som internet kan fungera på, vilket vi anser är bäst beror på vad vi värdesätter.
Redan de gamla grekerna mötte nya informationstekniker med skepsis. Filosofen Sokrates promenerar en dag för 2400 år sedan i staden Atens utkanter. Där stöter han på retorikern Faidros och de två börjar samtala. Ett av samtalsämnena är den nya coola trenden med skriftspråk. Alla early adopters hade börjat att skriva allt mer och dessutom börjat custa skriftspråket till en grekisk variant.
Sokrates tyckte att skrift inte bara var hypat, utan också rätt farligt. Skriften kunde bryta ned den muntliga traditionen, och om folk inte längre tränade minnet med att komma ihåg alla berättelser och sånger så skulle atenarna snart outsourca minnet och rabbla det som stod i skriftrullarna. Läsarna skulle förlora sin sociala kompetens. Han menade att det kanske verkar som om personerna i skriftrullarna är levande och nära oss när vi läser, men ställ dem en fråga tillbaka och allt du får tillbaka är tystnad.
Författaren Nicholas Carr skrev för några år sedan essän Is Google making us stupid. Essän tilltalade dem som oroas av sökmotorn Googles ökade makt över internets innehåll, de som oroas över att allt går så mycket fortare och de kulturkonservativa som ser skräpkulturens syndaflod närma sig.
Nu har Carr byggt ut essän till boken The Shallows: what the internet is doing to our brains som fått ett varmt mottagande. Prestigefyllda tidskriften Slate skrev att The Shallows kommer att få samma effekt för vår uppfattning om internet som Rachel Carsons Tyst vår fick för miljöfrågan. Dagstidningen Guardian utropade boken till början för en slow read rörelse.
Carr är vältalig. Då han är öppen i sinnet för mycket av teknikutvecklingen är han något av Silicon Valleys favoritprovokatör för eftertänksamhet och långsamhet. Den som säger emot samtidens populära idéer uppmärksammas lätt i debatten, men att bara vara motvalls är inte så uppbyggande eller nyanserat.
The Shallows argumenterar för att internet gör användarna splittrade och okoncentrerade. Det sätt som nätet är uppbyggt på försvagar förmågan att förstå djupa och mångfacetterade texter. Dagens teknik är utformad för att väcka vår uppmärksamhet, och blir hart när omöjlig att stänga av.
För att stödja sin tes berättar Carr om hjärnforskningen. Han berättar om nobelpristagaren Eric Kandels forskning om hur tänkande, inlärning, och handling förändrar hjärnans fysiska struktur och organisation. Den svenske forskaren Torkel Klingbergs slutsatser tas upp, att vi inte kan hålla hur mycket information som helst aktuell samtidigt. Hjärnan är en flaskhals, där arbetsminnet kan svämma över av information som inte når långtidsminnet. Hjärnan måste användas för att fortsätta fungera.
Bokens bästa del är den goda genomgången av hjärnforskningen. Den kunskapen tar Carr för att beskriva hur kommunikationsmedlen har påverkat samhällets utveckling och det mänskliga sinnets utformning på en biologisk nivå.
Resonemanget påminner om medieforskaren Neil Postmans bok Underhållning till döds, där TV var en övergång från skriftkultur till bildkultur. Postman var rädd för Sokrates muntliga kultur. Liksom talet i en muntlig kultur, måste bildmediet använda sig av kulturella symboler som är lätta att känna igen. Det begränsar möjligheterna till rationellt tänkande och djupare resonemang.
Carr är känslomässigt engagerad, skälet till att han skrivit boken är att han själv upplever hur hans tankeliv blivit ytligare och fattigare. Viljan att läsa de krävande texterna, som Leo Tolstojs roman Krig och fred, får svår konkurrens av twittrandets enkla kickar. Vi odlar inte längre kunskapens trädgård, utan blir jägare och samlare i den elektroniska vildmarken.
Frågan är om det är Tolstojs romaner som har fått falla till föga för Twitter och dataspel? Är det inte slötittandet på TV som minskat? Carr verkar som Sokrates anta att ny teknik kommer att påverka användarna på ett specifikt sätt. Fast att vi känner till Sokrates varningar om skriftspråket beror på att hans elev Platon skrev ned dem.
Det finns incitament för att bli distraherad, fastna i länkfällor eller irriteras av snokande kakor. Fast det är en effekt av hur nätet har utvecklats. Annonser har blivit den ledande affärsmodellen. Användaren är inte en kund för Facebook, Google och andra företag, utan en tillgång som erbjuds annonsörerna. Länkfällorna som får oss att klicka vidare tar fram viktig information om våra preferenser och nätvanor. Dagens nätkultur har många fördelar, men den premierar många klick och träffar, inte att utveckla långsiktiga relationer.
Carr värdesätter intellektuell tyngd, struktur, rationalitet och kvalitet vilket han anser nätet ryckt bort. Fast tendenserna beror på att medier och kreatörer fokuserar på kostnaderna. Den skräplitteratur, snuttifiering och tramsunderhållning han tycker illa om är billig att göra. Intäkterna är svårare att höja, och de många mindre kreatörerna har svårt att ta sig in i en alternativ modell. Det saknas ett ömsesidigt förtroende i vår nuvarande nätkultur.
Carr förstår problematiken, som i sin essä The Google Enigma, och det är synd att han inte tar fasta på den mer. Teknikdeterminism leder ofta tanken fel och leder Carr till en fatalistisk tanke om att hjärnan inte klarar tekniken. Fast tekniken ger nya möjligheter. Fred Stutzmans dataprogram Freedom stänger ned internet på vår dator i åtta timmar, just för att vi inte skall fastna. Appen Instapaper sparar artiklar till senare djupläsning.
Hjärnans koncentrationsproblem verkar vara lättare att lösa, än de betydligt svårare frågorna kring ekonomi, informationspolitik och upphovsrätt. För det finns flera olika sätt som internet kan fungera på, vilket vi anser är bäst beror på vad vi värdesätter.
Läs även andra bloggares åsikter om torkel klingberg, neurovetenskap, internet, kultur, nicholas carr, samhälle, böcker, politik, forskning, litteratur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar