Vilka debatter om internet kommer att vara de viktigaste på 10-talet? Är det frågan om upphovsrätten eller nätneutraliteten? Kommer internet att domineras av slutna plattformar eller vara öppet?
De frågorna besvaras i boken The Next Digital Decade, där bl.a. kända namn som Jonathan Zittrain, Andrew Keen, Evgeny Morozov, Adam Thierer och Berin Szoka skriver. Jag recenserar boken den 17 januari 2011 i Netopia, läs mer i Waldemar Ingdahl recenserar antologi om internets framtid.
Boken The Next Digital Decade: essays on the future of the internet inleder årtiondet med en knall! På 600 sidor går tjugosex internetdebattörer igenom de frågor som troligen kommer att prägla samtalet under 10-talet. Resultatet blir ett steg framåt med förnyade perspektiv.
Den senaste året har präglats av att temperaturen på nätpolitiken i Sverige svalnat, efter kokpunkten i samband med FRA- beslutet och Pirate Bay-rättegången. I USA har debatten däremot stärkts av frågorna kring sökmotorer och nätneutralitet.
Det är en imponerande samling namn som redaktörerna Berin Szoka och Adam Marcus fått ihop. Här skriver kulturkritikern Andrew Keen, juristerna Jonathan Zittrain, Yochai Benkler och Tim Wu, Googles chefekonom Hal Varian och cyberlibertarianer som Adam Thierer och Larry Downes för att nämna några.
Boken tar upp en stor mängd teman; internet och kulturen, det generativa nätet, apparnas betydelse, synen på lagen, ekonomisk påverkan, vem skall styra internet, mellanhändernas ansvar, om sökningar har blivit en offentlig nyttighet, integritetsfrågor, demokrati och samhällsdebatt. Det är omfattande, redan inledningen är en hyfsad essä i sig själv. Det hade varit lättare att ta till sig boken om det gått att hoppa i sin egen takt mellan essäerna, det blir svårare då en del av dem är skrivna som svar på varandra. Där upprepar sig en del av skribenterna.
Andrew Keen är tidigare bekant med The Cult of the Amateur, detsamma för Jonathan Zittrain med The Future of the Internet and How to Stop It. Deras essäer behandlar på ett behändigt sätt böckernas argument.
Cyberlibertarianen Adam Thierer lyfter fram två skolor av internetpessimism. Nätskeptikerna, som Keen, grundar sig på en allmänt negativ inställning till den digitala tekniken (ett annat exempel är The Shallows av Nicholas Carr). Nätnostalgikerna, som Zittrain, vill ”rädda internet”. De överskattar hur öppet nätet var på ”den gamla goda tiden”, och är rädda för storföretagens kontroll och stängda plattformar. Företag har starka ekonomiska incitament att få till rätt balans av öppenhet och slutenhet, anser Thierer.
Ann Bartow påpekar nätnostalgikernas självmotsägelse att vi måste reglera internet för att hålla det oreglerat. I en cyberfeministisk kritik pekar hon ut att Zittrains öppenhetsfundamentalism är beroende av en hackerelit vars styre andra användare får packa sig efter. Risken är att den homogena, manliga eliten är slutet för ett användbart internet.
Både Thierer och Bartow fruktar att nätnostalgikerna kommer att kräva allt större styrning av hur internet får utvecklas. Om nätneutralitet ska garanteras, behövs statlig kontroll över infrastrukturen. Om internet ska vara som ett stort bibliotek måste staten styra upp hur innehåll som film, musik och datorspel får distribueras.
Internet har setts som ett undantag sedan John Perry Barlows självständighetsförklaring för cyberrymden; internet är till sin natur omöjligt att reglera. Det har följts, skriver Eric Goldman, av en paranoid fas där lagstiftarna slog ned hårdare på företeelser om de skedde på nätet än utanför. Idag har vi lagar som drabbar sajter och tjänster olika, där sociala medier ses som ett undantag.
Alex Kozinski och Josh Goldfoot, argumenterar för att Barlow hade fel. Tekniken häcklar knappast juridiken. Lagarna upprätthålls med regleringar av banker, kreditkortsutgivare och ISP:er. Tim Wu håller med Kozinski och Goldfoot, men ser det som en dålig utveckling. Att internet är ett undantag är en ideologi som måste försvaras.
Mark MacCarthy, frågar om det är mellanhänderna som skall garantera nätet, och hur? Det finns en fara i ett internet som tar slut vid nationsgränserna. Snarare borde nationerna harmonisera lagarna. Paul Szynol varnar för att det utökade ansvaret för mellanhänderna riskerar att straffa dessa hårdare än utanför nätet. En biltillverkare blir inte åtalad för ett trafikbrott som gjorts med en bil de sålt.
Sverige domineras av sökmotorn Google. I USA pågår en debatt om sökneutralitet, där Frank Pasquale gör en rejäl luftpastej med att hylla det europeiska sökmotorprojektet Quaero som en neutral motpol till Google. Geoffrey Manne kritiserar att denna reglerade neutralitet inte skulle gynna användarna. Google kan inte låsa ute konkurrenterna i längden.
Stewart Baker kritiserar tanken på att integriteten ska uppfattas som en rättighet. Integritetsrörelsen präglas av konservativa tankar, som sporras just av att det rör sig om ny teknik, och att riskerar att lägga upp alltför strikta barriärer för hur våra persondata får användas.
Evgeny Morozov varnar för att de sociala mediernas roll i demokratiseringsprocesser är en hype. Demokrati handlar främst om vilka idéer människor har, inte främst om att få information. Dessutom har de sociala medierna visat sig vara ett bra verktyg även i regimernas händer. Morozov punkterar en del önsketänkande, men går lite långt i sitt avfärdande. Information har ju definitivt varit något som diktatorer önskat begränsa.
Ethan Zuckermans essä om byggande av datainfrastruktur i tredje världen är intressant, men det är synd att e-demokrati och e-förvaltning inte tas upp. Dessas möjlighet att omvandla samhället i de utvecklade länderna är potentiellt mycket stor.
Så fortsätter boken; att täcka t.ex. Hal Varians och Yochai Benklers intressanta inlägg om innovationskapaciteten på 10-talet, upphovsrättens hållbarhet i förhållande till teknikens utveckling och nätekonomier grundade på socialt kapital skulle behöva en egen krönika.
Det är slående för läsaren att jämföra med den svenska boken Efter The Pirate Bay. Den svenska debatten ryms inom några av de fält som den amerikanska boken tecknar, och då som en del av 90-talets tanke om internet som ett undantag.
Det har också, för att citera Anders Rydell, saknats intellektuella motröster till den piratrörelse som dominerade debatten under det sena 00-talet. Steget från teori och aktivism till något som kunna överföras till policy saknades, då debatten blev nätnostalgisk.
The Next Digital Decade lyckas genom att inte titta bakåt, utan att främst spegla de processer som formar framtiden. Det är glädjande att cyberlibertarianismens gamla gudmor Virginia Postrel åter kommer till heders i många av essäerna, med sin syn att nätet inte är färdigt ännu. Den pragmatiska optimismen om nätet som en del av samhället, är nödvändig för att kunna få fram nya idéer om teknik och institutionerna.
Boken The Next Digital Decade: essays on the future of the internet inleder årtiondet med en knall! På 600 sidor går tjugosex internetdebattörer igenom de frågor som troligen kommer att prägla samtalet under 10-talet. Resultatet blir ett steg framåt med förnyade perspektiv.
Den senaste året har präglats av att temperaturen på nätpolitiken i Sverige svalnat, efter kokpunkten i samband med FRA- beslutet och Pirate Bay-rättegången. I USA har debatten däremot stärkts av frågorna kring sökmotorer och nätneutralitet.
Det är en imponerande samling namn som redaktörerna Berin Szoka och Adam Marcus fått ihop. Här skriver kulturkritikern Andrew Keen, juristerna Jonathan Zittrain, Yochai Benkler och Tim Wu, Googles chefekonom Hal Varian och cyberlibertarianer som Adam Thierer och Larry Downes för att nämna några.
Boken tar upp en stor mängd teman; internet och kulturen, det generativa nätet, apparnas betydelse, synen på lagen, ekonomisk påverkan, vem skall styra internet, mellanhändernas ansvar, om sökningar har blivit en offentlig nyttighet, integritetsfrågor, demokrati och samhällsdebatt. Det är omfattande, redan inledningen är en hyfsad essä i sig själv. Det hade varit lättare att ta till sig boken om det gått att hoppa i sin egen takt mellan essäerna, det blir svårare då en del av dem är skrivna som svar på varandra. Där upprepar sig en del av skribenterna.
Andrew Keen är tidigare bekant med The Cult of the Amateur, detsamma för Jonathan Zittrain med The Future of the Internet and How to Stop It. Deras essäer behandlar på ett behändigt sätt böckernas argument.
Cyberlibertarianen Adam Thierer lyfter fram två skolor av internetpessimism. Nätskeptikerna, som Keen, grundar sig på en allmänt negativ inställning till den digitala tekniken (ett annat exempel är The Shallows av Nicholas Carr). Nätnostalgikerna, som Zittrain, vill ”rädda internet”. De överskattar hur öppet nätet var på ”den gamla goda tiden”, och är rädda för storföretagens kontroll och stängda plattformar. Företag har starka ekonomiska incitament att få till rätt balans av öppenhet och slutenhet, anser Thierer.
Ann Bartow påpekar nätnostalgikernas självmotsägelse att vi måste reglera internet för att hålla det oreglerat. I en cyberfeministisk kritik pekar hon ut att Zittrains öppenhetsfundamentalism är beroende av en hackerelit vars styre andra användare får packa sig efter. Risken är att den homogena, manliga eliten är slutet för ett användbart internet.
Både Thierer och Bartow fruktar att nätnostalgikerna kommer att kräva allt större styrning av hur internet får utvecklas. Om nätneutralitet ska garanteras, behövs statlig kontroll över infrastrukturen. Om internet ska vara som ett stort bibliotek måste staten styra upp hur innehåll som film, musik och datorspel får distribueras.
Internet har setts som ett undantag sedan John Perry Barlows självständighetsförklaring för cyberrymden; internet är till sin natur omöjligt att reglera. Det har följts, skriver Eric Goldman, av en paranoid fas där lagstiftarna slog ned hårdare på företeelser om de skedde på nätet än utanför. Idag har vi lagar som drabbar sajter och tjänster olika, där sociala medier ses som ett undantag.
Alex Kozinski och Josh Goldfoot, argumenterar för att Barlow hade fel. Tekniken häcklar knappast juridiken. Lagarna upprätthålls med regleringar av banker, kreditkortsutgivare och ISP:er. Tim Wu håller med Kozinski och Goldfoot, men ser det som en dålig utveckling. Att internet är ett undantag är en ideologi som måste försvaras.
Mark MacCarthy, frågar om det är mellanhänderna som skall garantera nätet, och hur? Det finns en fara i ett internet som tar slut vid nationsgränserna. Snarare borde nationerna harmonisera lagarna. Paul Szynol varnar för att det utökade ansvaret för mellanhänderna riskerar att straffa dessa hårdare än utanför nätet. En biltillverkare blir inte åtalad för ett trafikbrott som gjorts med en bil de sålt.
Sverige domineras av sökmotorn Google. I USA pågår en debatt om sökneutralitet, där Frank Pasquale gör en rejäl luftpastej med att hylla det europeiska sökmotorprojektet Quaero som en neutral motpol till Google. Geoffrey Manne kritiserar att denna reglerade neutralitet inte skulle gynna användarna. Google kan inte låsa ute konkurrenterna i längden.
Stewart Baker kritiserar tanken på att integriteten ska uppfattas som en rättighet. Integritetsrörelsen präglas av konservativa tankar, som sporras just av att det rör sig om ny teknik, och att riskerar att lägga upp alltför strikta barriärer för hur våra persondata får användas.
Evgeny Morozov varnar för att de sociala mediernas roll i demokratiseringsprocesser är en hype. Demokrati handlar främst om vilka idéer människor har, inte främst om att få information. Dessutom har de sociala medierna visat sig vara ett bra verktyg även i regimernas händer. Morozov punkterar en del önsketänkande, men går lite långt i sitt avfärdande. Information har ju definitivt varit något som diktatorer önskat begränsa.
Ethan Zuckermans essä om byggande av datainfrastruktur i tredje världen är intressant, men det är synd att e-demokrati och e-förvaltning inte tas upp. Dessas möjlighet att omvandla samhället i de utvecklade länderna är potentiellt mycket stor.
Så fortsätter boken; att täcka t.ex. Hal Varians och Yochai Benklers intressanta inlägg om innovationskapaciteten på 10-talet, upphovsrättens hållbarhet i förhållande till teknikens utveckling och nätekonomier grundade på socialt kapital skulle behöva en egen krönika.
Det är slående för läsaren att jämföra med den svenska boken Efter The Pirate Bay. Den svenska debatten ryms inom några av de fält som den amerikanska boken tecknar, och då som en del av 90-talets tanke om internet som ett undantag.
Det har också, för att citera Anders Rydell, saknats intellektuella motröster till den piratrörelse som dominerade debatten under det sena 00-talet. Steget från teori och aktivism till något som kunna överföras till policy saknades, då debatten blev nätnostalgisk.
The Next Digital Decade lyckas genom att inte titta bakåt, utan att främst spegla de processer som formar framtiden. Det är glädjande att cyberlibertarianismens gamla gudmor Virginia Postrel åter kommer till heders i många av essäerna, med sin syn att nätet inte är färdigt ännu. Den pragmatiska optimismen om nätet som en del av samhället, är nödvändig för att kunna få fram nya idéer om teknik och institutionerna.
Läs även andra bloggares åsikter om internet, teknik, upphovsrätt, nätneutralitet, USA, politik, böcker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar