torsdag 11 augusti 2011

En epidemi av epidemier


Svininfluensan skrämde upp många, men vi lär få se fler liknande rädslor. Vad ligger bakom vår tids epidemi av epidemier?

Philip Alcabes publicerade en populärvetenskaplig bok om sitt forskningsområde vid precis rätt tidpunkt. När hela världen fasade för svininfluensan och risken för nya smittor, berättar Dread: How Fear and Fantasy Have Fuelled Epidemics from the Black Death to the Avian Flu om samhällets fruktan för epidemier och hur dessa styrs av uppfattningar.

Det ligger en paradox i att mänskligheten aldrig har varit så frisk som idag, och ändå är så rädd för att den stora pandemin skall komma. Hur blev en relativt ofarlig sjukdom som influensa den nästa digerdöden?

Vi är inte lika oroliga för det som verkligen dödar oss; hjärt-kärlsjukdomar, cancer och olyckor. Den spridda fasan i dagens samhälle handlar även om annat än själva sjukdomen. Självfället är människor rädda för döden, men epidemier spelar även på rädslan för det främmande och förändringar.

Epidemi låter okontrollerbart och förödande. Idag används ordet slarvigt. Sjukdomar som mässling, influensa och malaria kan spridas epidemiskt, men det talas sällan om dem. Däremot talar vi om fetmaepidemier. Vad som är en epidemi är en definitionsfråga.

Själva ordet epidemi förändrar sjukdomen till att bli en berättelse med början och slut, en moralisk lärdom och en handling där människor spelar olika roller. Epidemins historia handlar mindre om sjukdom och botmedel, än de olika sätt människor skiljt mellan vi och dem.

Hur reagerar olika samhällen på hotet från sjukdomarna? Enligt Alcabes finns det tre sätt att förstå en epidemi: den fysiska händelsen att smitta eller smittas, sjukdomens roll i samhället och hur sjukdomen påverkar makten och kontrollen.

I boken finns spännande exempel på epidemier från antiken till nutiden. Ofta uppfattas sjukdomarna som ett straff för synder och förseelser. Alcabes finner gemensamma drag i hur nya hot bemöts, som påven Gregorius den stores varningar på 500-talet om att syndens lön kunde komma hastigt. Det finns likheter med hur Aids kallades för ”bögpesten”, eller hur industriell djurhållning anklagades för att ha skapat svininfluensan.

Sjukdomar kan bero på folkvandringar och sociala förändringar. När Indien och Europa fick kontakt på 1800-talet så spreds koleran över Europas nyligen industrialiserade städers smutsiga fattigkvarter. SARS tog sig från Hong Kong till Nordamerika på någon vecka.

En epidemi kan innebära slutet för en tidsålder, som digerdöden innebar slutet för feodalismen då arbetskraft blev sällsynt. Epidemier kan ge övertaget till nya härskare, som febersjukdomarna som spreds från de spanska conquistadorerna till indianerna.

Sjukdomar kopplas till rädsla för det okända och det främmande. Digerdöden ledde till omfattande pogromer av judar, då de beskylldes för att förgifta dricksvattnet, trots att även judar insjuknade i pesten. Kombinationen av slitningar i den kristna tron, och en förändring i hur egendom uppfattades utlöstes av pesten till judeförföljelser. Skälet att döda judarna var att ta deras egendom. Även om sjukdomen var spridd över hela Europa, så beskylldes de irländska invandrarna för att sprida koleran till Nordamerika.

Vem bestämmer att en sjukdom är en epidemi? Myndigheterna bestämmer när en smitta har blivit så omfattande att den kallas epidemi, och kan då utlysa åtgärder eller till och med tvångsåtgärder. Detta ger makt, så epidemier har använts för att uppnå social kontroll. Alcabes skriver om viktorianska reformister som Edwin Chadwick. Chadwick var ansvarig för fattigvården, och såg problemen med de växande städerna under industrialismen. Alcabes är inte särskilt välvilligt inställd till Chadwick, och de andra som ledde det första folkhälsoarbetet.

Epidemier speglar kulturers uppfattningar om döden. Motivet med dödsdansen från 1300-talet, visar den nya samhällssynen att om både herremän och fattigfolk var jämlika inför döden, så borde de var jämlika även i livet.

Samtiden formar epidemierna. Spanska sjukan tystades ned. Namnet kom från de första rapporterade fallen i Madrid. Spanien var neutralt i första världskriget, och hemlighöll inte epidemin som de krigförande länderna. Spanjorerna fick skulden, fastän sjukdomen fått fäste i skyttegravarna.

Syfilis kopplades till lösaktiga kvinnor vid en tid då kvinnor lämnade hemmet för att arbeta. Tuberkulos kopplades till konstnärskap och kreativitet. Svininfluensa och fågelinfluensa handlar om vårt förhållande till globaliseringen och till djurhållningen.

Hösten 2001 gick larmet för bioterrorism då man trodde att mjältbrand skulle spridas. Epidemi uteblev, då det krävs att mycket stämmer för att en sjukdom skall sprida sig epidemiskt. Inte ens mjältbrand är så smittsam på stor skala.

Värt att notera är att Alcabes anser att sedan högmedeltiden har epidemiutbrott gynnat utbyggnaden av den moderna staten. Om syndarna provocerade Gud till att skicka sina plågor, måste kyrkan träda emellan för att stoppa synden. Om det fanns dåliga vanor hos de fattiga som gjorde dem sjuka, måste staten kontrollera deras lössläppta beteende.

När bakterieteorin började få fäste inom vetenskapen i mitten av 1800-talet, upplevde regeringarna en skyldighet att utvidga sin makt ytterligare, och höja hygienstandarden för de fattiga. Alcabes anser att bakterieteorin blev alltför framgångsrik. Bakterier sågs som den enda orsaken till sjukdom. De sociala villkoren som sjukdomarna frodades i ignorerades alltmer.

Tidigare sågs smitta som ett yttre hot, även om den var Guds straff för synden. Den moderna smittan kan sällan skiljas från sjukdomen. Om man blir smittad av Hiv, beror det på den livsstil som medför smittan. Idag skapar sjukdomen en identitet åt den smittade. Gayrörelsen byggde sin styrka och enighet runt sjukdomen.

Vår syn på epidemier återspeglar vår rädsla på andra fenomen så som fattigdom och globalisering. Spridningen av Sars visade tydligt att det som händer hos fattiga på andra sidan jordklotet även kan döda oss här i väst.

Alcabes kallar epidemiologerna för ”trollkarlar”. De går ut med osäkra förutsägelser om farsotens effekter. Men, konstaterar författaren, det finns inte någon prydlig definition på vad som är en epidemi. Här är Alcabes frågan på spåren om samhällets syn på epidemier har förändrats på senare tid.

Bakterier och virus kommer inte från ingenstans och utplånar mänskligheten obemärkt. Även de riktigt dödliga epidemierna sprids till en början långsamt, och kan ofta stoppas med vanligt folkhälsoarbete.

Folkhälsoarbetet idag sätter larmen i centrum, inte det vardagliga arbetet med att spåra sjukdomar på sjukhusen. Larmen ger inflytande. Inflytande för läkemedelsföretag, internationella organisationer, myndigheter och folkhälsoinstitut. Nu använder även amerikanska smittskyddsinstitutet CDC, krigsmetaforer som Code Red och War Room i sin verksamhet.

Idag spåras utbrott genom dataprogram. Dataprogrammen simulerar smittspridning baserat på folkhälsoinstitutens data. Alcabes är kritisk till den nya mjukvaran, kanske för kritisk. Han poängterar värdet av gammalt hederligt smittskyddsarbetet på fältet.

Dagens motsvarighet till Chadwick, är de myndigheter och folkrörelser som skapar upp offer, som måste tas omhand för sitt eget bästa. Syftet är att hjälpa, men ur boken framgår även institutionernas självbevarelsedrift – utan sjuka, inga institutioner.

Individualiseringen av folkhälsan har skapat synen att individens handlingar uppfattas kunna skada andra. De sociala sammanhangen, där sjukdomar sprids, bortser man ifrån. I boken understrycker Alcabes detta med riskbeteenden för HIV-smitta på bastuklubbar.

Dread är spännande läsning. Alcabes stil är något torr, men han känner väl till sitt ämne och det engagerar läsaren. Epidemier handlar om balansen mellan egenintresse och altruism. Rundturen mellan epidemiologi, kulturhistoria och samhällsdebatt är fascinerande och tänkvärd i sina många infallsvinklar.

Svininfluensan blev 2009 års stora skrämselhicka, och antiklimax. Det finns alltid en ny epidemi på gång. Livet är inte riskfritt, konstaterar Alcabes. Boken uppmanar oss att tänka kritiskt när larmen för epidemier kommer. Se över vem som larmar, och vad larmet verkar handla om. Risken finns annars att vi kommer att ropa ”vargen kommer” en gång för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Facebook in the Rain, una recensione

Facebook in the Rain by Paola Mastrocola My rating: 2 of 5 stars "Facebook in the Rain" è un romanzo abbastanza breve, che racc...