Som vanligt säger en bild mer än tusen ord. Peter Bagge som tecknar i Reason magazine Will everyone please stop freaking out over Ayn Rand? Peter Bagge summerar mycket av min upplevelse kring Atlas Shrugged, hon ger ett passionerat och tänkvärt försvar för individuell frihet men Ayn Rand överdriver och överdramatiserar sin poäng. Rand känns ganska så moralistisk och självrättfärdig för att propagera en lära om tolerans och vidsynthet.
Jag kände uppskattande igen Rands litterära förebilder i den klassiska romantiska romanen med Fjodor Dostojevski och Victor Hugo, men hennes litterära stil var tungläst och personporträtten rymde närmast bara filosofiska plakat. Jag förundrades även av att hon skrivit en företagsekonomi enligt Friedrich Nietzsche, snarare än den myllrande marknad som Adam Smith beskrev. Det stärker oron kring bilden av marknadsekonomi som en elitverksamhet.
Ändå freakar alla på Ayn Rand, och Bagge beskriver det känslostormande bemötandet av Ayn Rand i samhället (fast i mindre utsträckning i Sverige). Peter Bagges svar om rigiditeten i objektivismen som provokation för de häftiga reaktionerna har en poäng. Jag kan också rekommendera It usually begins with Ayn Rand av Jerome Tucille, även om bokens innehåll pekar på att undertiteln skulle kunna vara "… and it often ends with her too".
Detta för att objektivismen ofta var det första mötet med filosofi och politik överhuvudtaget för hennes unga läsare. När man sedan står i talarstolen är det svårt att dra en rak linje från citat av Dagny Taggart och John Galt till den praktiska politiken. Alla politiska idéer har skillnader mellan det politiskt möjliga och det politisk önskvärda, men vissa gör det svårare att tänka på hur praktik och teori ska mötas. Antingen följer du Rands tanke, eller så gör du det inte. Då blev de lite för besvikna på alla frihetliga idéer och vandrade samma väg som Hillary Clinton och Alan Greenspan.
För att vara rättvis mot Ayn Rand gäller det att se på hennes samtid. Litterärt var hon en främmande fågel i en tid präglad av författare som Dalton Trumbo och Truman Capote. Mitten av 1900-talet var de stora allomfattande filosofiska systemens tid. Den klassiska marxismen hade ännu inte riktigt angripits av att 60-talet filosoferade med hammaren, Jean-Paul Sartre hade bara börjat bygga upp sin existensialism.
Därför låg det nära till hands att även den klassiska liberalismen återuppstod i en lika systematisk version, som kunde erbjuda den kontinentala filosofins visshet. Allting följer från människans natur eller definitionen av frihet. Det liberala samhället är inte något relativt, antingen så har vi ett frihetligt samhälle nu, eller så har vi det inte. Det finns inga gradskillnader mellan mat och gift, även om toxikologerna säger annorlunda. Antingen går USA segrande ur kalla kriget, eller så gör Sovjetunionen det. Det finns inga praktiska idéprogram för är de är kompromisser.
För mer om den tiden, stämningarna och deduktiva ahistoriska tankesystem läs antologin Vi trodde på kommunismen av bland andra Arthur Koestler, Ignazio Silone och André Gide.
Litterärt är Ayn Rands böcker intressanta, och för den delen stundtals spännande och engagerande, om än tunglästa och träiga. Filosofiskt inspirerande, de visar på att en bättre värld är möjlig, men praktiskt landar det ofta i isoleringen i Galts klyfta, likaväl som marxisterna landade i det vagt beskrivna klasslösa samhället någongång i framtiden.
Filosofi är inte en fotbollsmatch, där man "hejar på laget". Det finns intressanta tankegångar att hämta från många håll för att kunna tänka själv. Och som Bagge skriver, Rand förespråkade aldrig våld och tvång som metod, vilket många av hennes motståndare gjorde.
Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, filosofi, politik, böcker, objektivism, litteratur, USA
Intressant
Jag kände uppskattande igen Rands litterära förebilder i den klassiska romantiska romanen med Fjodor Dostojevski och Victor Hugo, men hennes litterära stil var tungläst och personporträtten rymde närmast bara filosofiska plakat. Jag förundrades även av att hon skrivit en företagsekonomi enligt Friedrich Nietzsche, snarare än den myllrande marknad som Adam Smith beskrev. Det stärker oron kring bilden av marknadsekonomi som en elitverksamhet.
Ändå freakar alla på Ayn Rand, och Bagge beskriver det känslostormande bemötandet av Ayn Rand i samhället (fast i mindre utsträckning i Sverige). Peter Bagges svar om rigiditeten i objektivismen som provokation för de häftiga reaktionerna har en poäng. Jag kan också rekommendera It usually begins with Ayn Rand av Jerome Tucille, även om bokens innehåll pekar på att undertiteln skulle kunna vara "… and it often ends with her too".
Detta för att objektivismen ofta var det första mötet med filosofi och politik överhuvudtaget för hennes unga läsare. När man sedan står i talarstolen är det svårt att dra en rak linje från citat av Dagny Taggart och John Galt till den praktiska politiken. Alla politiska idéer har skillnader mellan det politiskt möjliga och det politisk önskvärda, men vissa gör det svårare att tänka på hur praktik och teori ska mötas. Antingen följer du Rands tanke, eller så gör du det inte. Då blev de lite för besvikna på alla frihetliga idéer och vandrade samma väg som Hillary Clinton och Alan Greenspan.
För att vara rättvis mot Ayn Rand gäller det att se på hennes samtid. Litterärt var hon en främmande fågel i en tid präglad av författare som Dalton Trumbo och Truman Capote. Mitten av 1900-talet var de stora allomfattande filosofiska systemens tid. Den klassiska marxismen hade ännu inte riktigt angripits av att 60-talet filosoferade med hammaren, Jean-Paul Sartre hade bara börjat bygga upp sin existensialism.
Därför låg det nära till hands att även den klassiska liberalismen återuppstod i en lika systematisk version, som kunde erbjuda den kontinentala filosofins visshet. Allting följer från människans natur eller definitionen av frihet. Det liberala samhället är inte något relativt, antingen så har vi ett frihetligt samhälle nu, eller så har vi det inte. Det finns inga gradskillnader mellan mat och gift, även om toxikologerna säger annorlunda. Antingen går USA segrande ur kalla kriget, eller så gör Sovjetunionen det. Det finns inga praktiska idéprogram för är de är kompromisser.
För mer om den tiden, stämningarna och deduktiva ahistoriska tankesystem läs antologin Vi trodde på kommunismen av bland andra Arthur Koestler, Ignazio Silone och André Gide.
Litterärt är Ayn Rands böcker intressanta, och för den delen stundtals spännande och engagerande, om än tunglästa och träiga. Filosofiskt inspirerande, de visar på att en bättre värld är möjlig, men praktiskt landar det ofta i isoleringen i Galts klyfta, likaväl som marxisterna landade i det vagt beskrivna klasslösa samhället någongång i framtiden.
Filosofi är inte en fotbollsmatch, där man "hejar på laget". Det finns intressanta tankegångar att hämta från många håll för att kunna tänka själv. Och som Bagge skriver, Rand förespråkade aldrig våld och tvång som metod, vilket många av hennes motståndare gjorde.
Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, filosofi, politik, böcker, objektivism, litteratur, USA
Intressant
