söndag 26 januari 2014

Konstens reträtt från kulturen?

I mellandagarna fick jag tillfälle att gå på Moderna Museet och ser Cindy Sherman som ställer ut.

Hon beskrivs som en av samtidens viktigaste konstnärer, jag är beredd att hålla med, vilket säger en hel del om samtidskonsten. Den utvecklingen, som man kan se börjar med surrealismen och Duchamp, har nu präglat så mycket av 70-talets chocktaktik att den mist sin ställning i kulturen.

Camille Paglia har i sin bok Glittering Images från 2012 påpekat att chocktaktiken inte gynnat konstens ställning i samhället. Paglia skriver att konsten ”tillåtit sig att definieras ur allmänhetens synpunkt som ett arrogant, isolerat brödraskap med frivol smak och låga standarder”. Det har också hållit en knökkonservativ konstsyn och kritik mer relevant i samtiden än den borde vara. Jämförelseobjektet borde inte längra vara 1800-talets akademister. Lars Anders Johansson skriver om institutionernas betydelse för samtidens konstbegrepp.


Stephen Hicks skriver det räcker inte att konstatera att konst är ful, man måste också förklara varför konsten är ful. Kanske börjar de starka kopplingarna till tänkare som Sigmund Freud och Jacques Lacan att släppa sitt grepp över samtiden?

Det är iögonenfallande att fotografiets konstnärliga värde upphöjts så mycket det senaste årtiondet. Estetiskt är motiven de samma som samtidskonsten, men det är ett medium där färdighet och teknik automatiserats. Konstfärdigheten har gått över till hantverket och designen. Vilket för oss till observationen att samtidens konst i så hög grad lever ihop med mode (fashion alltså) och design.

Det finns en längtan i konsten efter att få del av populärkulturens styrka, det brukade vara tvärtom. Konsten blir kommentar till mode och design vilket lyfter fram den kortsiktighet, den bundenhet till samtiden som Paglia uppmärksammar. Mode och design kan diskuteras, och görs så alltmer, fast det blir konsten som lämnar platsen i offentligheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intressant