Det låter lättsinnigt till en början. Den folkliga bilden av hur man slutar med ett beroendes är antingen ett omskakande tvärt slut där narkomanen eller alkoholisten vägledd av en mycket fast hand efter en tid av svåra abstinensbesvär blir "fri" eller "hög på livet". Alternativet är att dö med en kanyl i armvecket på Centralens toalett eller kvävningsdöden på lungcanceravdelning på sjukhuset i PC Jersilds roman "Babels Hus".
Fast den bilden stämmer inte, skriver hon. Vid 35 års ålder har hälften av dem som fick en diagnos om alkoholism eller narkotikaberoende som tonåringar eller i tjugoårsåldern slutat, enligt en studie av 42.000 amerikaner. Bara en fjärdedel av dem som slutade hade sökt någon form av hjälp, vilket Szalavitz konstaterar betyder att beroende är en av de mentala störningar som har högst grad av tillfrisknande.
Varför diskuteras det här så sällan? En historisk tillbakablick finns här. En del växlar troligen sitt beroende som i fallet snus och e-cigaretter eller går i perioder, men Szalavitz teori är också rimlig, det finns en bias hos läkare och journalister som påverkar hur de uppfattar beroendefrågan i samhället.
De ser ju främst de personer som har den största beroendeproblematiken, de värsta problemen och skadeverkningarna, och då verkar det som om ett hårt förbud kan vara en rimlig lösning. Alla dem som växer ifrån sina beroenden ser de inte, för de kommer inte in på akuten eller i polisrapporten. Just den faktorn kan vara viktig att ta med när en rimlig politik ska utformas.
Läs även andra bloggares åsikter om narkotika, folkhälsa, samhälle, politik, forskning, vetenskap, tobak, alkohol, hälsa
Intressant
