En intressant fråga i sammanhanget är tanken på antibiotika som en allmänning. Ekologen Garrett Harding formulerade en kraftig tankebild genom Allmänningarnas tragedi. Argumentet har ofta använts för att peka på att en resurs måste styras av en central myndighet, därför att det inte finns några incitament till att inte sluta bruka resursen så länge den finns.
Ekonomen Ellinor Ostrom ställde genom sina studier upp ett alternativ, hon fann allmänningar som gick att förvalta i lokala samfälligheter. Ostrom fick dessutom mer empiri bakom sina teorier än Harding, då hon kunde studera sådana samarbeten i verkligheten. Från det ställde hon upp åtta kriterier för en fungerande samfällighet.
Hur lätt kan vi överföra Ostroms studier på ofta rätt små samhällen där brukarna har haft nära till sin resurs? Kommer det att gå att skapa upp tydligare prissättningar, inte minst på en marknad där pris länge subventionerats bort som en faktor? Är det något som ekonomipristagaren Ostrom visat, så är det att frågan kring hur en allmänning sköts inte är så lätt att förenkla till en snabb lösning. Förståelse för den slutsatsen är viktig för att kunna stimulera innovation på området, och se till att fler får tillgång till bot mot bakteriesjukdomar samtidigt som bakterierna inte får överhanden.
Motsatsen till allmänningarnas tragedi är positiva nätverksexternaliteter, där det i nätverket uppstår fördelar som ligger utanför den egen direkta nytta. Det kan uppstå om collective intelligence och emergenta institutioner uppmuntras.
Läs även andra bloggares åsikter om bakterier, allmänningar, nobel, nobelpris, ekonomi, antibiotika, forskning, resistens, regeringen, sjukvård, gabriel wikström, medicin
Intressant
