Filmen Tomorrowland är något så ovanligt som en hoppfull och rolig film om framtiden. Tänk om Thomas Edison, Jules Verne och Nikola Tesla hade fått ihop sina visioner, då hade resultatet kunnat bli något liknande framtidsstaden i Tomorrowland.
Tomorrowland är en attraktion på Disneyland (ja, det är en Disneyfilm) och det märks att det är en film som är avsedd för en yngre publik. Det är ett fantastiskt sceneri med hisnade specialeffekter (om Eiffeltornets verkliga syfte) som gör sig bäst i IMAX, men en del vändningar i berättelsen känns lite tunna. Bra prestationer av George Clooney och Britt Robertson, som var en liten överraskning. Hugh Laurie är väl mest som vanligt och gör sitt jobb som framtidsstadens guvernör.
Filmen är en hyllning till teknikens möjligheter och kreativiteten. Den frågar varför vår samtid verkar ha gett upp förhoppningen om en optimistisk framtid. Genom filmen går tråden om att tidsresenärer från framtidsstaden försöker att rätta till en förestående katastrof som utplånar mänskligheten.
Anledningen att det håller på att hända är framtidsstadens guvernör anser att bästa sättet att varna om farorna var att visa det absolut värsta scenariot som skulle kunna inträffa om allt går fel. Guvernör Nix räknade inte med vad journalisten Anders Bolling träffande kallat för Apokalypsens gosiga mörker, nämligen att värsta möjliga framtid känns rätt skön för många. Det är jobbigt att själv behöva tänka, planera och skapa. Den stora hotande framtiden är bekväm.
Det är en ovanlig berättelse i våra dagar, och det finns ju dem som tjänar bra själva på det. Vårt samhälle är duktigt på att belöna sina domedagsprofeter, för det behövs inga långa omskrivningar om upptäckter av takyoner. Förutom det bjuder filmen på en våldsam kamp i en science fiction bokhandel som är en ganska kul drift med nördkulturen och kanske också en kritik av den. SF fandom är den fantastiska framtidens samlare men de är ofta oförmögna att själva ta steget dit.
Det är våra förväntningar på framtiden som avgör hur framtiden blir, vi kan mysa i domedagens diskreta charm och spolas bort eller så kan vi hugga i och göra framtiden fantastisk.
Fenomenalt bra budskap som jag gärna applåderar, även om filmen ibland levererar budskapet väl tydligt även för sin unga publik. Fast för att riktigt förstå kärnan i det Tomorrowland vill visa oss måste vi förstå fantasins och hoppets kraftkälla, visionerna och varför vi strävar efter dem.
Det påpekas att synerna som den som plockar upp en Torromorrowlandpin får är en gammal reklamfilm, och det Tomorrowland som vi ser i filmens slut har påverkats av guvernörens egen pompösa självtillräcklighet (Nix hoppas att det han satte igång i dåtiden inte ska påverka Tomorrowland i framtiden) och därför ser staden övergiven ut. I slutet av filmen söker man efter nya kreativa och uppfinningsrika personer som ska fixa till världen och få framtidsstaden att bli bättre.
Men 60-talets framtidsvision var inte så trevlig alla gånger som Virginia Postrel påpekar, Disney målade upp en mycket sluten och planerad framtid. Det var den framtidsbild som spreds i den sena industrialismen och den tidiga informationsåldern. När inte den kontrollen och förutsägbarheten fungerade blev många rädda. Där är bränslet som driver på varför vi gillar att lyssna på domedagsprofeter även de får fel gång på gång. Vi hoppas att rädslans framtid ska göra det möjligt att att få behålla saker som de är, inte om hur vi ska få det bättre. Den tröskeln måste övervinnas, annars kommer det att gå riktigt illa. Det var inte fel på framtiden i sig, bara på den framtid som visionerna målade upp.
Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, samhälle, politik, robot, framtiden, kultur, it
Intressant
Tomorrowland är en attraktion på Disneyland (ja, det är en Disneyfilm) och det märks att det är en film som är avsedd för en yngre publik. Det är ett fantastiskt sceneri med hisnade specialeffekter (om Eiffeltornets verkliga syfte) som gör sig bäst i IMAX, men en del vändningar i berättelsen känns lite tunna. Bra prestationer av George Clooney och Britt Robertson, som var en liten överraskning. Hugh Laurie är väl mest som vanligt och gör sitt jobb som framtidsstadens guvernör.
Filmen är en hyllning till teknikens möjligheter och kreativiteten. Den frågar varför vår samtid verkar ha gett upp förhoppningen om en optimistisk framtid. Genom filmen går tråden om att tidsresenärer från framtidsstaden försöker att rätta till en förestående katastrof som utplånar mänskligheten.
Anledningen att det håller på att hända är framtidsstadens guvernör anser att bästa sättet att varna om farorna var att visa det absolut värsta scenariot som skulle kunna inträffa om allt går fel. Guvernör Nix räknade inte med vad journalisten Anders Bolling träffande kallat för Apokalypsens gosiga mörker, nämligen att värsta möjliga framtid känns rätt skön för många. Det är jobbigt att själv behöva tänka, planera och skapa. Den stora hotande framtiden är bekväm.
Det är en ovanlig berättelse i våra dagar, och det finns ju dem som tjänar bra själva på det. Vårt samhälle är duktigt på att belöna sina domedagsprofeter, för det behövs inga långa omskrivningar om upptäckter av takyoner. Förutom det bjuder filmen på en våldsam kamp i en science fiction bokhandel som är en ganska kul drift med nördkulturen och kanske också en kritik av den. SF fandom är den fantastiska framtidens samlare men de är ofta oförmögna att själva ta steget dit.
Det är våra förväntningar på framtiden som avgör hur framtiden blir, vi kan mysa i domedagens diskreta charm och spolas bort eller så kan vi hugga i och göra framtiden fantastisk.
Fenomenalt bra budskap som jag gärna applåderar, även om filmen ibland levererar budskapet väl tydligt även för sin unga publik. Fast för att riktigt förstå kärnan i det Tomorrowland vill visa oss måste vi förstå fantasins och hoppets kraftkälla, visionerna och varför vi strävar efter dem.
Det påpekas att synerna som den som plockar upp en Torromorrowlandpin får är en gammal reklamfilm, och det Tomorrowland som vi ser i filmens slut har påverkats av guvernörens egen pompösa självtillräcklighet (Nix hoppas att det han satte igång i dåtiden inte ska påverka Tomorrowland i framtiden) och därför ser staden övergiven ut. I slutet av filmen söker man efter nya kreativa och uppfinningsrika personer som ska fixa till världen och få framtidsstaden att bli bättre.
Men 60-talets framtidsvision var inte så trevlig alla gånger som Virginia Postrel påpekar, Disney målade upp en mycket sluten och planerad framtid. Det var den framtidsbild som spreds i den sena industrialismen och den tidiga informationsåldern. När inte den kontrollen och förutsägbarheten fungerade blev många rädda. Där är bränslet som driver på varför vi gillar att lyssna på domedagsprofeter även de får fel gång på gång. Vi hoppas att rädslans framtid ska göra det möjligt att att få behålla saker som de är, inte om hur vi ska få det bättre. Den tröskeln måste övervinnas, annars kommer det att gå riktigt illa. Det var inte fel på framtiden i sig, bara på den framtid som visionerna målade upp.
Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, samhälle, politik, robot, framtiden, kultur, it
Intressant
