Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern, apan som människans spegelbild och i biologismen om att det skulle finnas ett ursprungligt sätt som människan borde leva på. Sanningen att säga har människan alltid lekt gud, vilket är det som gör människan till människa.
Därför läste jag med stort intresse The Naked Bonobo av Lynn Saxon och recensionen av den som Edward Clint skrivit.
Bonobo, mer sällan kallad dvärgschimpans, är den människoapa som är närmast släkt med människan. Saxon påpekar att bonobon blev schimpansens avbytare när bilden av dessa inte stämde med den fredliga växtätaren som människan borde efterlikna. Schimpansen blev alltför mänsklig. Det visar sig dock att även studiet av bonobon har sina problem. De lever djupt in regnskogarna och är svåra att studera. Ofta har forskarna lockat till sig djuren med utfordringsstationer och studerat yngre individer i en situation som skiljer sig mycket från vad djuren oftast upplever. Där uppstod bilden av bonobon som ett fredligt polyamoröst kollektiv på Söder, fast med mer hår.
Det är inte fel på polyamorösa kollektiv, oavsett hårmängd, problemet är när bilder av moraliska eller ideologiska skäl står i vägen för vetenskapliga observationer och dessutom påverkar samhället från dessa felaktiga grunder.
Läs även andra bloggares åsikter om bonobo, dvärgschimpans, goodall, naturvetenskap, biologi, forskning, primater, samhälle
