Black Panther är en underhållande actionfilm om den afrikanske superhjälten med samma namn. I skrivande stund har den spelat in intäkter på 1,1 miljarder på en budget på 200 miljoner dollar. Det är en storartad succé även för en dyr Hollywoodfilm.
Filmen visar ett fullgott skådespeleri bland de flesta skådespelarna. Det finns logiska hål i handlingen, bekväma förenklingar av bakgrunden (supermineralen vibranium är ett exempel) och många karaktärers motivationer och utvecklingar är tämligen enkla. Det är helt enkelt en bra Marvelfilm, som försöker sig på att tänka lite djupare tankar. I en genre där det spelats in så många filmer att publiken snart kan bli utmattad av bara det stora antalet, är en sådan förnyelse lovvärd.
I serien Black Panther var det afrofuturistiska landet Wakanda undangömt därför att skaparen Stan Lee förstod sin publik. Dels för att kunna spela på drömmar av ett utopia, men även därför att Marvels universum behövde vara stillastående. Om det finns ett högteknologiskt rikt land i Afrika, så kommer världen att se annorlunda ut och inte vara igenkänningsbar för den som börjar att läsa serietidningen många nummer senare. Superhjältegenren spelar på igenkänning, på det vardagliga, så att superhjälten verkligen blir fantastiska elementet.
Black Panther är en bra actionfilm, men för att kunna dra så mycket publik tror man sig att den behöver marknadsföras med konflikt och kontrovers. Identitetspolitik är idag en marknadsföringsgimmick som används för att profilera både filmproduktioner som samhällsdebattörer. Det är synd, för filmens budskap är motsatsen till identitetspolitik.
Filmerna om Marveluniversumet är kopplade till varandra. Handlingen i en film nollställs inte för nästa. I Black panther inser tronföljaren T'Challa att Wakandas stora misstag har just varit isoleringen, etnocentrismen och misstron mot omvärlden. Det har skapat ett monster, Killmonger. Wakandas värsta fiende är en våldsam revanschism präglad av självömkan. Snarare än separatism och antikolonialism à la ”Jordens fördömda” av Frantz Fanon behöver Wakanda göra något åt världens tillstånd. Landet måste förändras, samtidigt som det förändrar världen. Det är kanske en raffinering av Black Panthers budskap, men idéerna finns definitivt där.
Läs även andra bloggares åsikter om black panther, afrofuturism, marvel, politik, recension, film, Afrika
Intressant
