Samtidens nyhetsflöde består till största delen negativa nyheter, “if it bleeds, it leads”. Den amerikanske samhällsdebattören Ben J. Wattenberg påpekade att problemet var inte enskilda händelser utan att medierna missade de goda utvecklingarna. Enskilda händelser är lätta att skildra medan det är svårt att skildra processer i samhället, särskilt långsiktiga sådana, vilka goda utvecklingar ofta är.
Den negativa världssynen underlättar en villkorad moral, att man inte kan tillämpa vardagens värderingar under de påstått extrema förutsättningarna. Det förstärks av den vanliga uppfattningen att mänskliga rättigheter är ett köpslående mot skyldigheter som måste uppfyllas innan man kan få rätt till rättigheter.
Abraham Maslows behovstrappa är inte huggen i sten. Det finns dåligt empiriskt stöd för att mänskliga behov tillfredsställs i en viss ordning. Snarare kan det vara tvärtom, för att få de lägre behoven som t.ex. mat, kroppslig säkerhet och hälsa tillfredsställda behövs de högre behoven av självförtroende, respekt, kreativitet och moral. Förtryckta människor är sällan mätta och trygga, deras privata sfär lämnas inte i fred. Människor i ofria samhällen befinner sig ofta på lägre nivåer i behovstrappan, just för att de inte kan sträva uppåt.
Cynism inför dåliga nyheter är en självförstärkande mekanism, ett sätt att visa sig tuff när man känner sig hjälplös. Livet kommer dock aldrig att bli tryggt nog för att kunna blomstra med den inställningen. Då ligger det auktoritära tänkandet nära till hands för i vår samtid feltolkas misstänksamhet och livsleda ofta som försiktighet och vishet. Den auktoritära tanken vill dock inte ge konstruktiv kritik eller en rationell riskanalys, utan syftar till att ge bilden av katastrofen, nedgången eller förlusten en känsla av oundviklighet. Analyser och prioriteringar nedvärderar det stora hotets omedelbarhet.
I katastrofens omedelbarhet går makt före rätt. En intressant studie gjordes av psykologen Dan Ariely, som jämförde sanningsenligheten hos dem som vuxit upp i demokratiska Västtyskland med dem som vuxit upp i kommunistiska Östtyskland. Det visade sig att även i detta experiment utan högre insatser från deltagarna var de f.d. DDR-medborgarna mer benägna att ljuga för att få en fördel.
Förtroende och samarbete måste föregå upprätthållandet av lagen, annars skulle inte lagen kunna fortleva. När frihet inte finns, finns inte heller förutsättningarna för ömsesidigt förtroende eller hederlighet, när reglerna inte backas upp med makt. Den som följer lagarna och reglerna utan att tvingas till det, förlorar på det i auktoritära samhällen. Alla bryter till slut mot någon lag, vilket gör alla medskyldiga.
För att undgå auktoritarismens Norrmalmstorgssyndrom behöver pessimismen och cynismen debatteras, inte bara om rimlighet och fakta, men även peka ut att det finns professionella pessimister, vilka deras drivkrafter är och förklara deras kopplingar.
