Debatten om arkitektur i Sverige är ideologisk: tårtorna mot lådorna. Här ställs spröjsade fönster och tegelfasader mot idealen på Stockholmsutställningen 1930 och praktiken i Miljonprogrammet på 1970-talet. Fokuset på ideologi och estetik gör att debatten missar att arkitektur i mycket verkar på en marknad, starkt kopplad till byggnadsmetoder och ingenjörskonst.
Arkitekturens nuvarande affärsmodell; processen att rita, lämna anbud och bygga, lämnar ut delar av vad som tidigare var arkitektens uppgift på byggföretagen, för att arkitekten ska kunna fokusera sig på formalism, geometri och detaljer. Trots att arkitekten sitter på kontraktet är det sällan som denne får mest betalt, det särskilt i tider av hårdare avkastningskrav och benchmarking för fastighetsinvesteringar.
Affärsmodellerna påverkas självfallet av de yttre förutsättningarna. Ännu har vi inte sett en stor disruption av arkitekturens affärsmodell, ett Uber för arkitektur. Fast är det någonstans där disruption, ett uppskakande av affärsmodellen, kan äga rum så är det på marknader där produkten har satts i centrum snarare än användarupplevelsen.
En kandidat för disruption är de många nya initiativen för co-working som kommit fram, som Norrsken House, hypade WeWork, acceleratorer som Epicenter för att ta några exempel. Det är lätt att se dem bara som en del av fastighetsbranschen, i en tid av mycket dyr kontorsyta. De är mer än bara kontorshotell, då de riktar in sig på att erbjuda en datadriven upplevelse av arbetsyta för sina kunder. Insamlandet och bearbetandet av data över användandet av miljöer ger kunskap om hur ytor och byggnader används, vilket kan kopplas vidare till funktionen och formen. Utvecklingen av AI ger än större möjligheter för utformningen av användarupplevelsens rumsliga ekosystem. Byggnaden får hänga på, i sin nuvarande roll är det lättare för mjukvaran att äta upp arkitekten.
