President Joe Biden hotar inte som föregångaren med att lämna världshandelsorganisationen WTO, men USA blockerar fortfarande tvistlösningsmekanismen. Doharundan kraschade på oviljan från stora utvecklingsländer som Kina och Indien att öppna sina marknader. Regionala handelsavtal sprider sig vid sidan av, men tillväxten i världshandeln verkar ha tappat kraft.
Tyvärr har tidskriften The Economist en poäng i att världshandeln allt oftare ses som ett nollsummespel. Biden för en aggressiv industripolitik, konsekvensen är att en farlig spiral till protektionism satts igång över hela världen. Det är sannolikt att det kan fräta på den gemensamma säkerheten, hålla tillbaka tillväxten och höja kostnaderna för den gröna omställningen och många andra gemensamma problem.
EU har en blandad inställning till utvecklingen. Relationen till Ryssland, särskilt på energiområdet, sätter en stor press. Det finns en tilltro till regelverket i Bryssel, som det är uttryckt i Anu Bradfords bok, The Brussels Effect: How the European Union Rules the World, snarare än öppna handelskonflikter.
Förblir det så? Sverige har varit en av de starkaste förespråkarna för frihandel inom EU. Det beror delvis på självbevarelsedrift för att den inre marknaden ska fungera, men även på en samsyn i svensk politik om att frihandel i allmänhet är önskvärd.
EU:s allmänna preferenssystem (GSP) handlar om att exportera till EU till låga tullar eller tullfritt. Ett sätt för att fattigare länder som uppnår vissa målsättningar inom mänskliga rättigheter, arbetsrätt och miljölagstiftning ska få en belöning. Nu rapporterar POLITICO Europe att Sveriges regering driver på under sitt ordförandeskap på att migration ska inkluderas, att länder måste ta emot flyktingar som deporteras för att få tillgång till GSP. Risken är att handelspolitiken blir en alltför komplicerad och svårnavigerad kryssning mellan sinsemellan väldigt olika frågor, och då kapsejsar. Oavsett hur det går är signalen sänd, inte ens Sverige är riktigt lika intresserade av frihandel.
Tyvärr känns det som att de stora framgångarna på 1990-talet med GATT:s Uruguayrunda inte så mycket berodde på att man hade ett ramverk, utan att det fanns en politisk vilja i den processen, särskilt från länder som USA och Sverige. De tryckte på att frihandel var viktigt och det gav resultat.
.jpg)
