lördag 9 oktober 2010

The Internet of Things


Tänk om varje läskburk kunde berätta om hur den färdats från fabrik till butik? Om läkarväskan kunde berätta exakt för sjuksköterskan vad den innehöll? Om ett visitkort innehöll både CV och LinkedIn-profil för bäraren?

Jag skriver om The internet of things hos Netopia den 19 augusti 2010.

”Smarta föremål” och ”smarta platser” som bär på information, och som det går att kommunicera med, är en idé som har några år på nacken. Tidigt fanns tanken på att informationen om föremåls historia, tillverkning, ingredienser och ägandehistoria skulle vara sökbar på nätet. Visionärer som Nicholas Negroponte på MIT Media Lab diskuterade ett ”Internet of things”, sakernas internet, redan på nittiotalet. En del framsteg har gjorts, men kanske är först nu smart omgivning och allestädes närvarande datakraft slår igenom?

Omgivningen har fått mer datakraft. Den smarta telefonen har gynnat utvecklingen, som läsare av informationen. Positioneringstjänster som Gowalla och Foursquare har börjat att slå igenom, och kopplar information till platser via mobilen. Identitetstekniken finns alltmer i individens händer.

Stickybits är en ny app för Android och iPhone, som är kopplad till remsa med påklistringsbara streckkoder. Streckkoderna är till för att innehålla information. I butiken innehåller de främst varans pris, men de skulle kunna lagra en bild, ett textmeddelande, en videohälsning eller en röstanteckning. Allt någon skulle behöva för att läsa upp meddelandet är en smart telefon med Stickybits-appen.

Streckkoden är programmeringsbar för den förste som söker efter den. Nästa gång någon söker streckkoden, kommer det tidigare meddelandet kommer att visas på dennes smartphone. Vem som helst kan lägga till ett nytt meddelande till samma kod, vilket ger ett flöde av meddelanden anslutet till föremålet. Varje sökning och tillagt budskap är geo-taggat så att föremålets rörelser kan följas och det går att se hur dess historia. Det går att växla mellan meddelandena och kartan, och att lägga ut varje sökning i Facebook och Twitter.

Appen är gratis, men förpackningarna på tjugo klistermärken med skrivbar streckkod kostar tio dollar. Stickybits använder på ett lekfullt sätt streckkoder för det som radiofrekvenstaggar har en egen hårdvara för. 

RFID-taggar finns redan inom industrin, sjukvården, och hos stora lagerhållare som butikskedjan Wal-Mart. Tekniken förbättrar säkerhet, det är svårare att förfalska föremål och det är lättare att förhindra piratkopiering. För konsumenten har det varit mer besvärligt att läsa av informationen, för dyrt och framförallt har tekniken inte varit tillräckligt användarvänlig.

Säkerheten i systemen har varit ett problem, men lösningar finns rent tekniskt. Vad som krävs är att slutanvändarna ser behovet av säkerhet, även om det innebär extra kostnader och tar med det i sin systemdesign. Så börjar ske inom näringslivet.

För att tekniken ska kunna användas utanför produktionslinjer och specialisttillämpningar måste en tillfredsställande lösning på konsumentrelationen utvecklas. Troligen behövs tekniska lösningar som radioblockerande material, blockeringstaggar, ”kill-codes”, men det behövs också en väl fungerande äganderätt till det som skapas med identitetstekniken. Vem får sätta sina meddelanden först i Stickybitlappen eller i RFID-taggen? Vad händer om någon ändrar och skriver ett negativt budskap om en taggad vara?

Integritetsfrågan har varit ett svårt hinder för RFID, med en hårdnackad konflikt mellan producent och konsument. Den enskildes rätt att besluta om sina egna uppgifter, har ofta nämnts i Europeiska kommissionens samråd och rapporter. EU- projektet CASAGRAS syftar till att få tillverkare, näringsliv och universitet att sätta gemensamma definitioner och sikta in sig på strategisk forskning, men för att RFID verkligen skall godtas av allmänheten behövs insyn i hur RFID används, och arbetet bör inriktas på att ge både industrin och konsumenterna konkreta fördelar. 

Ett problem för den europeiska identitetstekniksbranschen är att den varit alltför praktisk, med gradvisa förbättringar av existerande verksamheter. Så länge som emergenta tekniker bara anses vara producenter och distributörer till nytta finns det ingen motivation för konsumenterna att acceptera de minsta risker eller komplikationer. Det är talande att positioneringstjänsterna och Stickybits tänktes ut i USA.

Dialog är bra, men det bästa sättet att vinna acceptans för tekniken är att låta folk prova den. Det var så informationstekniken så hastigt vann djup tillit och slog igenom i samhället.

”The Internet of things” har möjligheten att bli ett enormt lyft för små och medelstora företag, eftersom det kan vara till stor hjälp dem med databehandling och andra uppgifter som är enklare för stora företag idag. Små företag är ofta de kommer med helt nya tillämpningar av ny teknik, och därmed hitta nya affärsmöjligheter.

För att identitetstekniken skall kunna slå igenom behöver producenterna fokusera på tydlig nytta för konsumenten för att bygga tillit, tillåta experimenterande då det ger användaren en kontroll samt våga diskutera värderingarna och visionen bakom tekniken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Skicka en kommentar

Make the future come sooner på Arholma GAL-festival!

Den 3 september anordnas Arholma GAL-festival – en mötesplats och forum för gröna, alternativa och libertära aktörer. Festivalen å...