lördag 8 februari 2014

Sotji och arenafebern

Runt om i världen pågår nu en arenafeber där nya stadium byggs för idrott och evenemang. Kalkylerna över kostnader och intäkter är påfallande ofta glädjekalkyler, särskilt om arrangörerna bygger arenan för ett av stora globala evenemangen. Ett världsmästerskap, oftast i fotboll, eller ett olympiskt spel brukar innebära att hela landets infrastruktur ska expandera rejält. Efter arrangemanget så är det svårt, även för världsstäder som London, att kunna få ihop samma underlag i publik och nya arrangemang.

Vinterolympiaden 2014 i Sotji är ett utmärkt exempel. Det kommer att kosta 40 miljarder euro, tror man. Den näst dyraste vinterolympiaden, omräknat till dagens penningvärde, var Nagano 1998 som knappt kostade 15 miljarder euro. Sotji kommer alltså att kosta mer än alla andra vinter-OS sedan de första spelen i Chamonix 1924 gjort tillsammans!

Vilket kan vara en fingervisning om framtiden. Nästa vinter-OS hålls 2018 i Pyeongchang i Sydkorea och det kommer ju bli mycket mindre kontroversiellt. Sydkorea är en rik demokrati med kompetenta arrangörer. Fast det var tredje gången gillt för Pyeongchang, kan det ha legat koreanerna i fatet att de var så bra?

Tänk efter, ett vinter-OS är dyrt och fram till nyligen var det inte riktigt att tänka på för alla länder. Nu för tiden så hålls dessutom vinter-OS på flera olika orter, med inomhusarrangemang och rinksporter inne i städerna och resten uppe i en skidort. Då blir arrangemanget är mer komplicerat.

I juli ska Internationella Olympiska Kommittén välja ut de officiella kandidaterna till att arrangera vinter-OS 2022. Vilken kandidatstad som får vinter-OS avgörs sedan 2015. Stockholm har ansökt om att få arrangera år 2022, men har redan dragit sig tillbaka. Trots ett ja i en folkomröstning, skulle det vara otippat att Oslo är kandidat i juli. Oslo har ju dessutom hållit OS tidigare två gånger, 1952 i Holmenkollen och 1994 i näraliggande Lillehammer.

De övriga ansökningarna är intressanta. Lviv kan vi räkna bort, det är för fattigt och dessutom kommer de politiska konflikterna i landet att ligga Lviv i fatet. Krakow, kanske, men de kommer då att behöva låna från EU för att modernisera sin infrastruktur mer och EU är förhoppningsvis trötta på att låna ut pengar till olympiader som medlemsländerna inte har råd med (Aten 2004).

Favoriterna är Almaty och Beijing, orterna med minst koppling till vintersport. Vilket är bra för deras ansökan, för om de vinner blir det väldiga byggnationer.

Har du varit på plats på mer än ett olympiskt spel? Kanske i London 2012 och Beijing 2008? Eller både Vancouver 2010 och Turin 2006? Visst kändes det oerhört välbekant? Samma upplägg, samma sponsorer, exakt samma tanke bakom OS-området? Det var det! OS är så komplext att stadens egen olympiska organisation brukar digna under uppgiften. Medierna fylls av nyheter om att ingen funkar inför OS. Vaktbolag dabbar sig och hotellrummen är fasansfulla. Så kommer invigningsceremonin och allt är tip-top, och lovorden tar inte slut efter OS. Så bra det blev tillslut!

Hemligheten är att det är samma konsultfirmor som gör en brandkårsutryckning varje gång för att få ihop allt. Vilket förstås kostar extra. Stora byggnadsprojekt ger än större möjligheter till saltade notor. Arrangörerna blir nästan bara en pipeline till plånboken. I ett sådant klimat är det lätt med fusk och korruption. Om kandidatstaden har sämre faciliteter, men tillgång till pengar, är det bättre än en seriös vintersportort.

En titt på liknande arrangemang bekräftar mönstret (fotbolls-VM i Ryssland 2018 och Qatar 2022) att stora arrangemang allt ofta hamnar på den här sortens skumma platser. I längden kommer det att ligga megaarrangemangen i fatet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Intressant

Oansenlig statuskonsumtion

Millennieskiftet var varumärkets storhetstid. Stora företagsloggor signalerade att bäraren av ett plagg hade vissa värderingar och även ...