Den 21 december beslutade FCC (motsvarigheten till Post- och Telestyrelsen) att införa regler för nätneutralitet, efter en jämn omröstning. Kommer beslutet att rubba internet i sina grundvalar.
Jag undersöker beslutet från myndigheten den 23 december 2010 hos Netopia i artikeln Kampen om nätneutraliteten: universitetet och garaget.
Det finns inte någon riktigt bra definition av nätneutralitet. Ofta beskrivs den som att alla anslutna skall kunna kommunicera med vem som helst på vilket sätt som helst, så länge det inte skadar nätverket. En internetleverantör skall inte bestämma vad abonnenten får ta del av. Konflikten har rötter från internets första tid, i kampen mellan universitetet och garaget.
Det var i de tidiga universitetsnätverken som internet var neutralt. Då var all kommunikation textbaserad. De smalbandsnät som bar IP-trafik kunde inte värdera, påverka eller prioritera i datapaketen de skickade. End-to-end principen kom med i internets grunder, att lägga så mycket intelligens som möjligt i nätets ändpunkter och nätverket arbetar enbart med att vidarebefordra meddelanden mellan ändpunkterna. Universitetsmiljöns avskildhet från samhället fördes över till internet som helhet, och nätneutralitet sågs som en yttrandefrihetsfråga.
Internet har alltid haft en annan sida, den kommersiella, som började hos de första IT-företagens ursprung i entreprenörens garage. Där fanns kopplingen till samhället genom att företagens känslighet för utbud och efterfrågan. De första webbläsarna med grafiska användargränssnitt förändrade radikalt hur information visualiserades.
Kommersialiseringen av internet skakade om universitetsmiljöns slutna nät. När företag började att använda internet så ville de ha kvalitet, pålitlighet och prioritering i sina kommunikationsnätverk. Intelligensen började att skifta från nätets ändpunkter till kärnan, den del av nätverket som ägdes av telefonbolagen. Det gick att välja vilken kvalitetsnivå man ville ha på tjänsterna.
Den första striden var att telefonbolagen kunde erbjuda smartare nätverkslösningar med billigare tjänster direkt till företag, jämfört med de konkurrenter som byggt sin affärsmodell runt end-to-end principen. Telefonbolagen vann i slutet av nittiotalet striden om företagskunderna.
Dagens strid gäller konsumenterna. På den ena sidan finns tjänsteföretag som Facebook, Amazon, Google och Twitter. På den andra sidan internetleverantörer som Comcast, AT&T och Verizon. I dag vill tjänsteföretagen skydda end-to-end principen, och har drivit på lagstiftning om nätneutralitet.
År 2005 antog FCC fyra riktlinjer om neutralitet på webben. Riktlinjerna gav konsumenterna gav rättigheten att köra applikationer, ansluta till enheter och komma åt innehåll som de själva väljer på webben och få ett urval av bredbandsleverantörer. Riktlinjer är inte regler, och definitivt inte bindande lag, men började gradvis att användas som regler. När Julius Genachowski utsågs till FCC:s ordförande av president Obama, flyttade kommissionen fram sina positioner.
I dagarna har FCC antagit nya regler. De nu beslutade reglerna sägs vara en kompromiss, inspirerad av Google-Verizon avtalet från i år. Det är dock oroande att ledamöterna i FCC först fick se det slutliga förslaget på de komplicerade reglerna kvällen före omröstningen. Det talar inte för god insyn i den vidare utvecklingen. Frågan är nu om FCC har ett lagligt utrymme i sitt uppdrag för att reglera. Det kommer att testas i domstol och av kongressen.
Risken är att det inte längre blir användarens krav som står i centrum för företagens affärsmodeller. När regleringsapparaten kommer igång blir den att bli svår att stoppa, och nästa steg kan bli att FCC inför prisregleringar på bredbandskostnaderna. Prisregleringar kan pressa fram krav på innehållet.
Transportörerna har förts fram som en offentlig nyttighet; jämförbar med vattenledningar, järnvägen och posten. Det argumentet fungerade bättre för några år sedan. Användarna tar inte längre emot strömmar av rådata. De använder internet för att hitta, köpa och utbyta bearbetad information, vare sig det är fråga om ett e-mail eller en film.
Det spelar roll hur informationen har skapats och paketerats, och kunskapen i internetleverantörernas nät kan förbättra den. Ett brevs innehåll förändras inte av postens hantering, men det kan ett datapakets värde. Bearbetad information kan ta många former och därför värderas olika.
Yttrandefrihet är en rättighet, men det betyder inte att alla har rätt att få yttra sig. Jag har lika stor rätt att starta en tidskrift eller en hemsida som en stor mediekoncern, men inte rätten att kräva en ”jämn spelplan” och få tillgång till deras stora tryckeri, distributionskanaler, navigationsverktyg och servrar närmare användarna.
Risken finns för att ”allmänningarnas tragedi” drabbar nätet. Det finns inget som håller tillbaka ”bredbandshoggarna” (användare som utnyttjar mycket stor bandbredd) om de inte måste bära sina kostnader. Alla vill inte ha högsta möjliga kräm i sitt bredband. De tyngsta applikationerna kan tränga ut de mindre, och förmodligen försöker den reglerande myndigheten då rätta till problemen med ransonering eller kvoter.
Nätneutralitet går emot internets tanke att man inte skall laga det som inte är trasigt. Antalet fall då internetleverantörer blockerat är mycket lågt, för då riskerar de att förlora kunder. Konkurrensen har varit en viktig sporre för att ta fram ett mer funktionellt internet.
I Europa bubblar debatten om nätneutralitet under ytan. Europeiska kommissionen väntar och ser. Många marknader i Europa präglas av att statliga monopol nyligen blev omreglerade. Den svenska staten är t.ex. ägare till den störste internetleverantören. Här är argumentet för nätneutralitet att marknaderna ändå håller på att falla tillbaka till ett monopol. Om staten går in och styr upp, så kommer den fria marknaden att kunna utvecklas.
Det är något konstigt med friheten när många som tidigare kämpade mot FRA och IPRED nu kämpar nu för att PTS skall få makt över internet. Lösningen på ett problem som orsakats av en bristfällig avreglering, skulle alltså lösas av fler regleringar?
Internet är inte, och har aldrig varit neutralt. Det har varit öppet för både universitetet och garaget, just genom idén om innovation och entreprenörskap. I alla fall fram tills nu.
Jag undersöker beslutet från myndigheten den 23 december 2010 hos Netopia i artikeln Kampen om nätneutraliteten: universitetet och garaget.
Det finns inte någon riktigt bra definition av nätneutralitet. Ofta beskrivs den som att alla anslutna skall kunna kommunicera med vem som helst på vilket sätt som helst, så länge det inte skadar nätverket. En internetleverantör skall inte bestämma vad abonnenten får ta del av. Konflikten har rötter från internets första tid, i kampen mellan universitetet och garaget.
Det var i de tidiga universitetsnätverken som internet var neutralt. Då var all kommunikation textbaserad. De smalbandsnät som bar IP-trafik kunde inte värdera, påverka eller prioritera i datapaketen de skickade. End-to-end principen kom med i internets grunder, att lägga så mycket intelligens som möjligt i nätets ändpunkter och nätverket arbetar enbart med att vidarebefordra meddelanden mellan ändpunkterna. Universitetsmiljöns avskildhet från samhället fördes över till internet som helhet, och nätneutralitet sågs som en yttrandefrihetsfråga.
Internet har alltid haft en annan sida, den kommersiella, som började hos de första IT-företagens ursprung i entreprenörens garage. Där fanns kopplingen till samhället genom att företagens känslighet för utbud och efterfrågan. De första webbläsarna med grafiska användargränssnitt förändrade radikalt hur information visualiserades.
Kommersialiseringen av internet skakade om universitetsmiljöns slutna nät. När företag började att använda internet så ville de ha kvalitet, pålitlighet och prioritering i sina kommunikationsnätverk. Intelligensen började att skifta från nätets ändpunkter till kärnan, den del av nätverket som ägdes av telefonbolagen. Det gick att välja vilken kvalitetsnivå man ville ha på tjänsterna.
Den första striden var att telefonbolagen kunde erbjuda smartare nätverkslösningar med billigare tjänster direkt till företag, jämfört med de konkurrenter som byggt sin affärsmodell runt end-to-end principen. Telefonbolagen vann i slutet av nittiotalet striden om företagskunderna.
Dagens strid gäller konsumenterna. På den ena sidan finns tjänsteföretag som Facebook, Amazon, Google och Twitter. På den andra sidan internetleverantörer som Comcast, AT&T och Verizon. I dag vill tjänsteföretagen skydda end-to-end principen, och har drivit på lagstiftning om nätneutralitet.
År 2005 antog FCC fyra riktlinjer om neutralitet på webben. Riktlinjerna gav konsumenterna gav rättigheten att köra applikationer, ansluta till enheter och komma åt innehåll som de själva väljer på webben och få ett urval av bredbandsleverantörer. Riktlinjer är inte regler, och definitivt inte bindande lag, men började gradvis att användas som regler. När Julius Genachowski utsågs till FCC:s ordförande av president Obama, flyttade kommissionen fram sina positioner.
I dagarna har FCC antagit nya regler. De nu beslutade reglerna sägs vara en kompromiss, inspirerad av Google-Verizon avtalet från i år. Det är dock oroande att ledamöterna i FCC först fick se det slutliga förslaget på de komplicerade reglerna kvällen före omröstningen. Det talar inte för god insyn i den vidare utvecklingen. Frågan är nu om FCC har ett lagligt utrymme i sitt uppdrag för att reglera. Det kommer att testas i domstol och av kongressen.
Risken är att det inte längre blir användarens krav som står i centrum för företagens affärsmodeller. När regleringsapparaten kommer igång blir den att bli svår att stoppa, och nästa steg kan bli att FCC inför prisregleringar på bredbandskostnaderna. Prisregleringar kan pressa fram krav på innehållet.
Transportörerna har förts fram som en offentlig nyttighet; jämförbar med vattenledningar, järnvägen och posten. Det argumentet fungerade bättre för några år sedan. Användarna tar inte längre emot strömmar av rådata. De använder internet för att hitta, köpa och utbyta bearbetad information, vare sig det är fråga om ett e-mail eller en film.
Det spelar roll hur informationen har skapats och paketerats, och kunskapen i internetleverantörernas nät kan förbättra den. Ett brevs innehåll förändras inte av postens hantering, men det kan ett datapakets värde. Bearbetad information kan ta många former och därför värderas olika.
Yttrandefrihet är en rättighet, men det betyder inte att alla har rätt att få yttra sig. Jag har lika stor rätt att starta en tidskrift eller en hemsida som en stor mediekoncern, men inte rätten att kräva en ”jämn spelplan” och få tillgång till deras stora tryckeri, distributionskanaler, navigationsverktyg och servrar närmare användarna.
Risken finns för att ”allmänningarnas tragedi” drabbar nätet. Det finns inget som håller tillbaka ”bredbandshoggarna” (användare som utnyttjar mycket stor bandbredd) om de inte måste bära sina kostnader. Alla vill inte ha högsta möjliga kräm i sitt bredband. De tyngsta applikationerna kan tränga ut de mindre, och förmodligen försöker den reglerande myndigheten då rätta till problemen med ransonering eller kvoter.
Nätneutralitet går emot internets tanke att man inte skall laga det som inte är trasigt. Antalet fall då internetleverantörer blockerat är mycket lågt, för då riskerar de att förlora kunder. Konkurrensen har varit en viktig sporre för att ta fram ett mer funktionellt internet.
I Europa bubblar debatten om nätneutralitet under ytan. Europeiska kommissionen väntar och ser. Många marknader i Europa präglas av att statliga monopol nyligen blev omreglerade. Den svenska staten är t.ex. ägare till den störste internetleverantören. Här är argumentet för nätneutralitet att marknaderna ändå håller på att falla tillbaka till ett monopol. Om staten går in och styr upp, så kommer den fria marknaden att kunna utvecklas.
Det är något konstigt med friheten när många som tidigare kämpade mot FRA och IPRED nu kämpar nu för att PTS skall få makt över internet. Lösningen på ett problem som orsakats av en bristfällig avreglering, skulle alltså lösas av fler regleringar?
Internet är inte, och har aldrig varit neutralt. Det har varit öppet för både universitetet och garaget, just genom idén om innovation och entreprenörskap. I alla fall fram tills nu.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, nätneutralitet, politik, usa, pts, anna-karin hatt, it, teknik, innovation, eu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar