Min vetenskapsblogg på Voltaire har fått upp en bra takt med god variation på ämnena. Det kanske finns ännu exempel på hur bra blogg skall se ut? Vad skulle kunna göras bättre både på Voltaire och i övriga bloggosfären?
måndag 31 januari 2011
lördag 29 januari 2011
Brasilien piratrörelsens nästa ledare?
Det framhöll många debattörer, bl.a Lawrence Lessig och Rasmus Fleischer, i mitten av 00-talet. I Köper du min samba? Ordning och framsteg i framtidslandet skriver jag hos Netopia den 27 januari 2011 om Brasilien och landets inställning till upphovsrätt och patent.
I mitten av 00-talet blev Brasilien omtalat i debatten. Lawrence Lessig framhöll dåvarande kulturministern, Gilberto Gil, som en av ljuspunkterna i sin rätt pessimistiska bok Free Culture. Upphovsrättsdebattören Rasmus Fleischer beskrev i artikeln Kulturkannibalismen (Arena 1/2006) hur landet ”ställt sig i fronten för en global revolt mot expansionen av upphovsrätt- och patentlagar”. Nu hade ”handelspolitikens spelplan har vänts upp och ner sen piratkopiering blivit ett vapen i kampen mot den rika världens protektionism”. Viva a revolução!
Claudio Prado från kulturdepartementet sade på konferensen Wizards of OS/4 att Brasilien hade hoppat över 1900-talets copyrightkultur. Det var en medryckande berättelse om brasilianarens karnevalistiska syn på kultur som en process snarare än ett stillastående verk. Det var landets styrka att kulturskaparna inte förstod nords begrepp om intellektuell egendom. Skrivkunnighet var inte en förutsättning för ett informationssamhälle. Det resonemanget hade genklang i den romantiske poeten Oswald de Andrades Antropofagiska manifest från 1920-talet. Mot de modernistiska idéer som skulle utmynna i Getulio Vargas fascistinspirerade ”Nya Stat” (Estado Novo), ställde Andrade det primitiva Brasilien som slukade all påverkan utifrån.
Brasilianska artister jagade inga fildelare. De visade hur en nära kontakt med fansen gav andra inkomster, som att sälja t-shirts och snabbmat. I kåkstäderna byggdes datacenter med återvändna datorer, där invånarna skapade sin egen ”gör det själv kultur”. Programvarulicenserna till Microsoft borde användas för att köpa mat till de fattiga. Istället implementerades en policy av öppen mjukvara i statsförvaltningen, med stöd av IBM. Brasilien visade hur upphovsrättskritikernas digitala samhälle redan fanns etablerat i ett ledande land. Framtidslandet.
Det är intressant vilka roller som olika länder får spela i politiska och sociala debatter. Landet har sedan 1838 en upphovsrättslagstiftning baserad på franska Code civil. I motsats till EU finns mjukvarupatent uppger det nationella institutet för intellektuell egendom INPI. The International Property Rights Index 2010 rankade Brasilien på en delad 52 plats efter länder som Indien, Colombia och Jamaica. Sett till Latinamerika ligger Brasilien lite över medel i sitt skydd av intellektuell äganderätt i indexet. Lagarna verkar välbekanta. Brasilien har kontroverser inom WTO och WIPO, men landet har skrivit under de stora avtalen.
Jeremy Malcolm från Consumers International kallade i ett tal ifjol Brasiliens lagstiftning för en av de värsta i världen för konsumenterna. Privat icke-kommersiell kopiering är förbjuden, upphovsrättstiden har förlängts med tio år och det finns få undantag och begränsningar. Ingen kopiering av bevarandeskäl. Ny användning av verk genom ny teknik tillåts inte. Brasilianarna verkar också vilja undvika piratkopiering.
Lag och verklighet har sin egen magiska realism i Latinamerika. Den peruanske ekonomen Hernando De Soto har i sina studier pekat på problemet med att u-länders ekonomier är informella. Ekonomer från nord studerar med glädje hur u-länderna verkar uppfylla deras bild av småskalig och lokal produktion på de fattigas villkor, hur ”kreativiteten förskjutits till periferin”.
Problemet är att folk inte har något val. De många, komplexa lagarna fungerar dåligt och korruptionen är hög. Lagarna stänger ute de fattiga från ekonomin, då det är svårt att registrera en äganderätt eller bilda ett företag. De rika kan alltid skydda sin egendom, även om lagarna inte fungerar. Då förvärras situationen, för de fattiga ser att samhället tillhör höjdarna och faller ned i hopplös misär eller stöd för brottskarteller (som många musiker i Brasilien). Då går det inte att upprätthålla bra distributionskedjor och resultatet blir en vidsträckt piratkopiering.
Carlos Ignacio Gutiérrez och Alberto Saracho vid Fundación IDEA har tagit upp att i Latinamerika sköts forskning och utveckling främst av den offentliga sektorn därför att staten är den enda aktören som finner det mödan värt att investera. Andra kan inte upprätthålla sina rättigheter, och struntar i det. Brasilien satsar 1,02 procent av sin BNP på forskning, det är för lite för att kunna bli en ekonomi driven av innovation.
År 2006 låg Brasilien i handelskrig med USA. Den tidigare presidenten Lula använde hotet mot amerikansk film-, musik-, och mjukvaruindustri mot USA:s tullar och otillåtna subventioner till bomullsodlare.
Det finns ett spelrum inom dagens upphovsrättsregim, och där kan delar av det brasilianska exemplet vara intressanta (t.ex. om fair use och rimligt DRM-skydd). Men exemplet verkar överskattat, och kannibalism verkar inte handla om att alternativa modeller för distribution ska konkurrera med mer traditionella upphovsrättsregimer. Kannibalen slukar ju andra, men lämnar sig själv intakt.
Det går att förstå lockelsen för ett land i snabb utveckling att ta ett snabbt hopp in i informationssamhället. Men det skapar inte hållbara strukturer för framtiden, och risken är att man får betala dyrt senare. Rasmus Fleischer skrev i sin artikel, ”digitalrättsaktivister från nord investerade stora förhoppningar i det brasilianska exemplet”. Då är det dags att Framtidslandet får stå på egna ben.
I mitten av 00-talet blev Brasilien omtalat i debatten. Lawrence Lessig framhöll dåvarande kulturministern, Gilberto Gil, som en av ljuspunkterna i sin rätt pessimistiska bok Free Culture. Upphovsrättsdebattören Rasmus Fleischer beskrev i artikeln Kulturkannibalismen (Arena 1/2006) hur landet ”ställt sig i fronten för en global revolt mot expansionen av upphovsrätt- och patentlagar”. Nu hade ”handelspolitikens spelplan har vänts upp och ner sen piratkopiering blivit ett vapen i kampen mot den rika världens protektionism”. Viva a revolução!
Claudio Prado från kulturdepartementet sade på konferensen Wizards of OS/4 att Brasilien hade hoppat över 1900-talets copyrightkultur. Det var en medryckande berättelse om brasilianarens karnevalistiska syn på kultur som en process snarare än ett stillastående verk. Det var landets styrka att kulturskaparna inte förstod nords begrepp om intellektuell egendom. Skrivkunnighet var inte en förutsättning för ett informationssamhälle. Det resonemanget hade genklang i den romantiske poeten Oswald de Andrades Antropofagiska manifest från 1920-talet. Mot de modernistiska idéer som skulle utmynna i Getulio Vargas fascistinspirerade ”Nya Stat” (Estado Novo), ställde Andrade det primitiva Brasilien som slukade all påverkan utifrån.
Brasilianska artister jagade inga fildelare. De visade hur en nära kontakt med fansen gav andra inkomster, som att sälja t-shirts och snabbmat. I kåkstäderna byggdes datacenter med återvändna datorer, där invånarna skapade sin egen ”gör det själv kultur”. Programvarulicenserna till Microsoft borde användas för att köpa mat till de fattiga. Istället implementerades en policy av öppen mjukvara i statsförvaltningen, med stöd av IBM. Brasilien visade hur upphovsrättskritikernas digitala samhälle redan fanns etablerat i ett ledande land. Framtidslandet.
Det är intressant vilka roller som olika länder får spela i politiska och sociala debatter. Landet har sedan 1838 en upphovsrättslagstiftning baserad på franska Code civil. I motsats till EU finns mjukvarupatent uppger det nationella institutet för intellektuell egendom INPI. The International Property Rights Index 2010 rankade Brasilien på en delad 52 plats efter länder som Indien, Colombia och Jamaica. Sett till Latinamerika ligger Brasilien lite över medel i sitt skydd av intellektuell äganderätt i indexet. Lagarna verkar välbekanta. Brasilien har kontroverser inom WTO och WIPO, men landet har skrivit under de stora avtalen.
Jeremy Malcolm från Consumers International kallade i ett tal ifjol Brasiliens lagstiftning för en av de värsta i världen för konsumenterna. Privat icke-kommersiell kopiering är förbjuden, upphovsrättstiden har förlängts med tio år och det finns få undantag och begränsningar. Ingen kopiering av bevarandeskäl. Ny användning av verk genom ny teknik tillåts inte. Brasilianarna verkar också vilja undvika piratkopiering.
Lag och verklighet har sin egen magiska realism i Latinamerika. Den peruanske ekonomen Hernando De Soto har i sina studier pekat på problemet med att u-länders ekonomier är informella. Ekonomer från nord studerar med glädje hur u-länderna verkar uppfylla deras bild av småskalig och lokal produktion på de fattigas villkor, hur ”kreativiteten förskjutits till periferin”.
Problemet är att folk inte har något val. De många, komplexa lagarna fungerar dåligt och korruptionen är hög. Lagarna stänger ute de fattiga från ekonomin, då det är svårt att registrera en äganderätt eller bilda ett företag. De rika kan alltid skydda sin egendom, även om lagarna inte fungerar. Då förvärras situationen, för de fattiga ser att samhället tillhör höjdarna och faller ned i hopplös misär eller stöd för brottskarteller (som många musiker i Brasilien). Då går det inte att upprätthålla bra distributionskedjor och resultatet blir en vidsträckt piratkopiering.
Carlos Ignacio Gutiérrez och Alberto Saracho vid Fundación IDEA har tagit upp att i Latinamerika sköts forskning och utveckling främst av den offentliga sektorn därför att staten är den enda aktören som finner det mödan värt att investera. Andra kan inte upprätthålla sina rättigheter, och struntar i det. Brasilien satsar 1,02 procent av sin BNP på forskning, det är för lite för att kunna bli en ekonomi driven av innovation.
År 2006 låg Brasilien i handelskrig med USA. Den tidigare presidenten Lula använde hotet mot amerikansk film-, musik-, och mjukvaruindustri mot USA:s tullar och otillåtna subventioner till bomullsodlare.
Det finns ett spelrum inom dagens upphovsrättsregim, och där kan delar av det brasilianska exemplet vara intressanta (t.ex. om fair use och rimligt DRM-skydd). Men exemplet verkar överskattat, och kannibalism verkar inte handla om att alternativa modeller för distribution ska konkurrera med mer traditionella upphovsrättsregimer. Kannibalen slukar ju andra, men lämnar sig själv intakt.
Det går att förstå lockelsen för ett land i snabb utveckling att ta ett snabbt hopp in i informationssamhället. Men det skapar inte hållbara strukturer för framtiden, och risken är att man får betala dyrt senare. Rasmus Fleischer skrev i sin artikel, ”digitalrättsaktivister från nord investerade stora förhoppningar i det brasilianska exemplet”. Då är det dags att Framtidslandet får stå på egna ben.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, brasilien, upphovsrätt, internet, politik, Lula, Gilberto Gil, Netopia, historia
söndag 23 januari 2011
Tekniken befriar kroppen i Lund
Onsdagen den 26 januari föreläser jag om Tekniken befriar kroppen- framtidens medicinska teknik, patienterna och sjukvården i Lund. Föreläsningen äger rum kl. 19.00 i sal B på Fysicum, läs mer här.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, hälsa, medicin, läkemedel, framtiden, bioteknik, informationsteknik, samhälle, politik, landsting
torsdag 20 januari 2011
Pirate party controversy
Waldemar Ingdahl writes the article "Controversies: Pirates in Sweden" in the Stockholm Network's newsletter Know IP, volume 2, issue 5 (page 6) for 2006.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, historia, internet, upphovsrätt, teknik, samhälle
Sweden's Skeptical Environmentalist
I write the column Sweden’s Skeptical Environmentalist in TCS Daily on 23 April 2003.
Valfrid Paulsson and a gang of heretics spark a controversy in Sweden. Household recycling has been seen as a very important and highly advanced policy that both reduces environmental problems and builds "awareness" and acceptance in the population for environmental policies, as they can see how their own efforts improve the state of the environment.
Läs även andra bloggares åsikter om miljö, miljöteknik, politik, valfrid paulsson, naturvårdsverket, återvinning, sopsortering, forskning
10-talets digitala politik i The Next Digital Decade
Vilka debatter om internet kommer att vara de viktigaste på 10-talet? Är det frågan om upphovsrätten eller nätneutraliteten? Kommer internet att domineras av slutna plattformar eller vara öppet?
De frågorna besvaras i boken The Next Digital Decade, där bl.a. kända namn som Jonathan Zittrain, Andrew Keen, Evgeny Morozov, Adam Thierer och Berin Szoka skriver. Jag recenserar boken den 17 januari 2011 i Netopia, läs mer i Waldemar Ingdahl recenserar antologi om internets framtid.
Boken The Next Digital Decade: essays on the future of the internet inleder årtiondet med en knall! På 600 sidor går tjugosex internetdebattörer igenom de frågor som troligen kommer att prägla samtalet under 10-talet. Resultatet blir ett steg framåt med förnyade perspektiv.
Den senaste året har präglats av att temperaturen på nätpolitiken i Sverige svalnat, efter kokpunkten i samband med FRA- beslutet och Pirate Bay-rättegången. I USA har debatten däremot stärkts av frågorna kring sökmotorer och nätneutralitet.
Det är en imponerande samling namn som redaktörerna Berin Szoka och Adam Marcus fått ihop. Här skriver kulturkritikern Andrew Keen, juristerna Jonathan Zittrain, Yochai Benkler och Tim Wu, Googles chefekonom Hal Varian och cyberlibertarianer som Adam Thierer och Larry Downes för att nämna några.
Boken tar upp en stor mängd teman; internet och kulturen, det generativa nätet, apparnas betydelse, synen på lagen, ekonomisk påverkan, vem skall styra internet, mellanhändernas ansvar, om sökningar har blivit en offentlig nyttighet, integritetsfrågor, demokrati och samhällsdebatt. Det är omfattande, redan inledningen är en hyfsad essä i sig själv. Det hade varit lättare att ta till sig boken om det gått att hoppa i sin egen takt mellan essäerna, det blir svårare då en del av dem är skrivna som svar på varandra. Där upprepar sig en del av skribenterna.
Andrew Keen är tidigare bekant med The Cult of the Amateur, detsamma för Jonathan Zittrain med The Future of the Internet and How to Stop It. Deras essäer behandlar på ett behändigt sätt böckernas argument.
Cyberlibertarianen Adam Thierer lyfter fram två skolor av internetpessimism. Nätskeptikerna, som Keen, grundar sig på en allmänt negativ inställning till den digitala tekniken (ett annat exempel är The Shallows av Nicholas Carr). Nätnostalgikerna, som Zittrain, vill ”rädda internet”. De överskattar hur öppet nätet var på ”den gamla goda tiden”, och är rädda för storföretagens kontroll och stängda plattformar. Företag har starka ekonomiska incitament att få till rätt balans av öppenhet och slutenhet, anser Thierer.
Ann Bartow påpekar nätnostalgikernas självmotsägelse att vi måste reglera internet för att hålla det oreglerat. I en cyberfeministisk kritik pekar hon ut att Zittrains öppenhetsfundamentalism är beroende av en hackerelit vars styre andra användare får packa sig efter. Risken är att den homogena, manliga eliten är slutet för ett användbart internet.
Både Thierer och Bartow fruktar att nätnostalgikerna kommer att kräva allt större styrning av hur internet får utvecklas. Om nätneutralitet ska garanteras, behövs statlig kontroll över infrastrukturen. Om internet ska vara som ett stort bibliotek måste staten styra upp hur innehåll som film, musik och datorspel får distribueras.
Internet har setts som ett undantag sedan John Perry Barlows självständighetsförklaring för cyberrymden; internet är till sin natur omöjligt att reglera. Det har följts, skriver Eric Goldman, av en paranoid fas där lagstiftarna slog ned hårdare på företeelser om de skedde på nätet än utanför. Idag har vi lagar som drabbar sajter och tjänster olika, där sociala medier ses som ett undantag.
Alex Kozinski och Josh Goldfoot, argumenterar för att Barlow hade fel. Tekniken häcklar knappast juridiken. Lagarna upprätthålls med regleringar av banker, kreditkortsutgivare och ISP:er. Tim Wu håller med Kozinski och Goldfoot, men ser det som en dålig utveckling. Att internet är ett undantag är en ideologi som måste försvaras.
Mark MacCarthy, frågar om det är mellanhänderna som skall garantera nätet, och hur? Det finns en fara i ett internet som tar slut vid nationsgränserna. Snarare borde nationerna harmonisera lagarna. Paul Szynol varnar för att det utökade ansvaret för mellanhänderna riskerar att straffa dessa hårdare än utanför nätet. En biltillverkare blir inte åtalad för ett trafikbrott som gjorts med en bil de sålt.
Sverige domineras av sökmotorn Google. I USA pågår en debatt om sökneutralitet, där Frank Pasquale gör en rejäl luftpastej med att hylla det europeiska sökmotorprojektet Quaero som en neutral motpol till Google. Geoffrey Manne kritiserar att denna reglerade neutralitet inte skulle gynna användarna. Google kan inte låsa ute konkurrenterna i längden.
Stewart Baker kritiserar tanken på att integriteten ska uppfattas som en rättighet. Integritetsrörelsen präglas av konservativa tankar, som sporras just av att det rör sig om ny teknik, och att riskerar att lägga upp alltför strikta barriärer för hur våra persondata får användas.
Evgeny Morozov varnar för att de sociala mediernas roll i demokratiseringsprocesser är en hype. Demokrati handlar främst om vilka idéer människor har, inte främst om att få information. Dessutom har de sociala medierna visat sig vara ett bra verktyg även i regimernas händer. Morozov punkterar en del önsketänkande, men går lite långt i sitt avfärdande. Information har ju definitivt varit något som diktatorer önskat begränsa.
Ethan Zuckermans essä om byggande av datainfrastruktur i tredje världen är intressant, men det är synd att e-demokrati och e-förvaltning inte tas upp. Dessas möjlighet att omvandla samhället i de utvecklade länderna är potentiellt mycket stor.
Så fortsätter boken; att täcka t.ex. Hal Varians och Yochai Benklers intressanta inlägg om innovationskapaciteten på 10-talet, upphovsrättens hållbarhet i förhållande till teknikens utveckling och nätekonomier grundade på socialt kapital skulle behöva en egen krönika.
Det är slående för läsaren att jämföra med den svenska boken Efter The Pirate Bay. Den svenska debatten ryms inom några av de fält som den amerikanska boken tecknar, och då som en del av 90-talets tanke om internet som ett undantag.
Det har också, för att citera Anders Rydell, saknats intellektuella motröster till den piratrörelse som dominerade debatten under det sena 00-talet. Steget från teori och aktivism till något som kunna överföras till policy saknades, då debatten blev nätnostalgisk.
The Next Digital Decade lyckas genom att inte titta bakåt, utan att främst spegla de processer som formar framtiden. Det är glädjande att cyberlibertarianismens gamla gudmor Virginia Postrel åter kommer till heders i många av essäerna, med sin syn att nätet inte är färdigt ännu. Den pragmatiska optimismen om nätet som en del av samhället, är nödvändig för att kunna få fram nya idéer om teknik och institutionerna.
Boken The Next Digital Decade: essays on the future of the internet inleder årtiondet med en knall! På 600 sidor går tjugosex internetdebattörer igenom de frågor som troligen kommer att prägla samtalet under 10-talet. Resultatet blir ett steg framåt med förnyade perspektiv.
Den senaste året har präglats av att temperaturen på nätpolitiken i Sverige svalnat, efter kokpunkten i samband med FRA- beslutet och Pirate Bay-rättegången. I USA har debatten däremot stärkts av frågorna kring sökmotorer och nätneutralitet.
Det är en imponerande samling namn som redaktörerna Berin Szoka och Adam Marcus fått ihop. Här skriver kulturkritikern Andrew Keen, juristerna Jonathan Zittrain, Yochai Benkler och Tim Wu, Googles chefekonom Hal Varian och cyberlibertarianer som Adam Thierer och Larry Downes för att nämna några.
Boken tar upp en stor mängd teman; internet och kulturen, det generativa nätet, apparnas betydelse, synen på lagen, ekonomisk påverkan, vem skall styra internet, mellanhändernas ansvar, om sökningar har blivit en offentlig nyttighet, integritetsfrågor, demokrati och samhällsdebatt. Det är omfattande, redan inledningen är en hyfsad essä i sig själv. Det hade varit lättare att ta till sig boken om det gått att hoppa i sin egen takt mellan essäerna, det blir svårare då en del av dem är skrivna som svar på varandra. Där upprepar sig en del av skribenterna.
Andrew Keen är tidigare bekant med The Cult of the Amateur, detsamma för Jonathan Zittrain med The Future of the Internet and How to Stop It. Deras essäer behandlar på ett behändigt sätt böckernas argument.
Cyberlibertarianen Adam Thierer lyfter fram två skolor av internetpessimism. Nätskeptikerna, som Keen, grundar sig på en allmänt negativ inställning till den digitala tekniken (ett annat exempel är The Shallows av Nicholas Carr). Nätnostalgikerna, som Zittrain, vill ”rädda internet”. De överskattar hur öppet nätet var på ”den gamla goda tiden”, och är rädda för storföretagens kontroll och stängda plattformar. Företag har starka ekonomiska incitament att få till rätt balans av öppenhet och slutenhet, anser Thierer.
Ann Bartow påpekar nätnostalgikernas självmotsägelse att vi måste reglera internet för att hålla det oreglerat. I en cyberfeministisk kritik pekar hon ut att Zittrains öppenhetsfundamentalism är beroende av en hackerelit vars styre andra användare får packa sig efter. Risken är att den homogena, manliga eliten är slutet för ett användbart internet.
Både Thierer och Bartow fruktar att nätnostalgikerna kommer att kräva allt större styrning av hur internet får utvecklas. Om nätneutralitet ska garanteras, behövs statlig kontroll över infrastrukturen. Om internet ska vara som ett stort bibliotek måste staten styra upp hur innehåll som film, musik och datorspel får distribueras.
Internet har setts som ett undantag sedan John Perry Barlows självständighetsförklaring för cyberrymden; internet är till sin natur omöjligt att reglera. Det har följts, skriver Eric Goldman, av en paranoid fas där lagstiftarna slog ned hårdare på företeelser om de skedde på nätet än utanför. Idag har vi lagar som drabbar sajter och tjänster olika, där sociala medier ses som ett undantag.
Alex Kozinski och Josh Goldfoot, argumenterar för att Barlow hade fel. Tekniken häcklar knappast juridiken. Lagarna upprätthålls med regleringar av banker, kreditkortsutgivare och ISP:er. Tim Wu håller med Kozinski och Goldfoot, men ser det som en dålig utveckling. Att internet är ett undantag är en ideologi som måste försvaras.
Mark MacCarthy, frågar om det är mellanhänderna som skall garantera nätet, och hur? Det finns en fara i ett internet som tar slut vid nationsgränserna. Snarare borde nationerna harmonisera lagarna. Paul Szynol varnar för att det utökade ansvaret för mellanhänderna riskerar att straffa dessa hårdare än utanför nätet. En biltillverkare blir inte åtalad för ett trafikbrott som gjorts med en bil de sålt.
Sverige domineras av sökmotorn Google. I USA pågår en debatt om sökneutralitet, där Frank Pasquale gör en rejäl luftpastej med att hylla det europeiska sökmotorprojektet Quaero som en neutral motpol till Google. Geoffrey Manne kritiserar att denna reglerade neutralitet inte skulle gynna användarna. Google kan inte låsa ute konkurrenterna i längden.
Stewart Baker kritiserar tanken på att integriteten ska uppfattas som en rättighet. Integritetsrörelsen präglas av konservativa tankar, som sporras just av att det rör sig om ny teknik, och att riskerar att lägga upp alltför strikta barriärer för hur våra persondata får användas.
Evgeny Morozov varnar för att de sociala mediernas roll i demokratiseringsprocesser är en hype. Demokrati handlar främst om vilka idéer människor har, inte främst om att få information. Dessutom har de sociala medierna visat sig vara ett bra verktyg även i regimernas händer. Morozov punkterar en del önsketänkande, men går lite långt i sitt avfärdande. Information har ju definitivt varit något som diktatorer önskat begränsa.
Ethan Zuckermans essä om byggande av datainfrastruktur i tredje världen är intressant, men det är synd att e-demokrati och e-förvaltning inte tas upp. Dessas möjlighet att omvandla samhället i de utvecklade länderna är potentiellt mycket stor.
Så fortsätter boken; att täcka t.ex. Hal Varians och Yochai Benklers intressanta inlägg om innovationskapaciteten på 10-talet, upphovsrättens hållbarhet i förhållande till teknikens utveckling och nätekonomier grundade på socialt kapital skulle behöva en egen krönika.
Det är slående för läsaren att jämföra med den svenska boken Efter The Pirate Bay. Den svenska debatten ryms inom några av de fält som den amerikanska boken tecknar, och då som en del av 90-talets tanke om internet som ett undantag.
Det har också, för att citera Anders Rydell, saknats intellektuella motröster till den piratrörelse som dominerade debatten under det sena 00-talet. Steget från teori och aktivism till något som kunna överföras till policy saknades, då debatten blev nätnostalgisk.
The Next Digital Decade lyckas genom att inte titta bakåt, utan att främst spegla de processer som formar framtiden. Det är glädjande att cyberlibertarianismens gamla gudmor Virginia Postrel åter kommer till heders i många av essäerna, med sin syn att nätet inte är färdigt ännu. Den pragmatiska optimismen om nätet som en del av samhället, är nödvändig för att kunna få fram nya idéer om teknik och institutionerna.
Läs även andra bloggares åsikter om internet, teknik, upphovsrätt, nätneutralitet, USA, politik, böcker
måndag 17 januari 2011
2100: En konstodyssé
Jag skriver artikeln 2100: En konstodyssé i Tidningen Konstnären nummer 4, 2010 (sidan 16). Hur ser konsten och konstvärlden ut år 2100? Hur kommer teknik, media och globalisering att förändra förutsättningarna?
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, konst, kultur, samhälle, forskning, framtiden, konstvärlden
Skapandet av det judiska folket
torsdag 13 januari 2011
Swedish Cleantech: Hanging in the Balance of Success
Swedish cleantech is hot at the moment, the question is if it will take off or just fizz out.
Sweden’s cleantech has some very advanced research going on, with some quite interesting products being developed but it takes a lot of effort to go from promising technology to profitable cleantech products. How can Sweden accomplish it, and can it give other European nations some good advice on how to achieve it?
Waldemar Ingdahl gives the answers in The Stockholm Network's Climate of Opinion, issue 5 2007, in his article Swedish Cleantech: Hanging in the Balance of Success.
The full issue of Climate of Opinion can be downloaded by clicking here
Läs även andra bloggares åsikter om miljö, ekonomi, cleantech, regeringen, miljöteknik, energi, miljöpolitik, politik, klimat
tisdag 11 januari 2011
Dopa hjärnan?
Jag skriver artikeln Dopa hjärnan? i Modern Psykologi nummer 1 2011
Hjärnförbättrande medicin lovar ökad koncentrationsförmåga, bättre minne och mindre behov av sömn. Men smart drugs innebär både möjligheter och hot.
Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, läkemedel, medicin, kemi, forskning, nootropika, vetenskap, samhälle
Jazztobak eller dödsknark?
Triadfilm släpper Sveriges första objektiva dokumentärfilm om Cannabis, Jazztobak eller dödsknark?
Drogfrågan har återigen blivit högaktuell. Någonting händer i världen då Cannabis avkriminaliseras i allt fler länder, även här i Sverige har folkets åsikter börjat skifta. Cannabis brukas som aldrig förr och marknaden i Sverige har blivit självförsörjande. Vad anser det svenska folket idag och hur kan det påverka våra kommande generationer? Fungerar våra lagar verkligen? Syftet med dokumentären är att sätta igång en välbehövlig seriös diskussion kring Sveriges Narkotikapolitik.
Jag deltar med kommentarer kring harm reduction-modellen.
Drogfrågan har återigen blivit högaktuell. Någonting händer i världen då Cannabis avkriminaliseras i allt fler länder, även här i Sverige har folkets åsikter börjat skifta. Cannabis brukas som aldrig förr och marknaden i Sverige har blivit självförsörjande. Vad anser det svenska folket idag och hur kan det påverka våra kommande generationer? Fungerar våra lagar verkligen? Syftet med dokumentären är att sätta igång en välbehövlig seriös diskussion kring Sveriges Narkotikapolitik.
Jag deltar med kommentarer kring harm reduction-modellen.
Del 2 av dokumentären
Läs även andra bloggares åsikter om skadereduktion, juridik, forskning, vetenskap, vård, sprutbyte, narkoktika, alkohol, tobak, cigaretter, snus, liberalism, straff, regeringen, politik, samhälle, evidens
söndag 9 januari 2011
Moby: free Europe concerts for climate change
I write in Café Babel on 15 September 2009 about Play4Climate and the concert held by Moby in Stockholm in Moby: free Europe concerts for climate change.
It’s a calm and relaxed Moby who is in Sweden today. The New York-based and singer-songwriter has been transformed by his experiences on the recent presidential campaign, his climate conversations with Al Gore and his latest musical offering, a very intimate and conversational record called Wait for Me. The New York-based star is in Stockholm to talk environment for the ‘Play4Climate‘ campaign, which is a joint MTV and European commission campaign. The goal is ambitious: get more than 30 million young people aged between 15 to 34 to participate. He wants us to keep our discussion to the issues surrounding it. ‘This is the most important issue,’ Moby, aka Richard Melville Hall, exclaims. ‘It excludes everything else!’
Moby has been the butt of jokes because of his his often fervid propagating and intense interest in the environment, which began fifteen years ago, the severity of the climate shaking him up. Now Moby, who has been a vegan for twenty-two years, tries instead to send out his message in a more positive fashion. ‘You cannot just be angry,’ he explains, pointing out that anger bounds back on the message. Moby praises Europe for its climate work and condemns the United States for not doing enough to switch from its dependence on oil, because of oil companies’ lobbying, in his opinion. ‘Turn off the standby button. It will save 200 euros a year in electricity bills per family every year,’ he says. He also warns of the power of oil-rich dictatorships: ‘Sending money to Venezuela brings no jobs in Gothenburg.'
Moby has his well-known political views, and policy is in the foreground far more than the music on Play4Climate. He often speaks of global resource flows and infrastructure building in developing countries at international summits. Today, he emphasises that music can play an important role in the link between politics and culture ‘It is difficult to get people interested in an issue that will affect them in ten to forty years,’ he admits. He then becomes reluctant when we discuss what over-consumption is. ‘There is nothing wrong with consumption per se. It is possible to address the environmental impact. Of course, what do you say to two billion people - you won’t be able to have cars and refrigerators in the way we can in the west! No one can consume as we do now. We need new technologies.'
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, musik, disco, techno, moby, intervju, teknik, mtv
Intressant
It’s a calm and relaxed Moby who is in Sweden today. The New York-based and singer-songwriter has been transformed by his experiences on the recent presidential campaign, his climate conversations with Al Gore and his latest musical offering, a very intimate and conversational record called Wait for Me. The New York-based star is in Stockholm to talk environment for the ‘Play4Climate‘ campaign, which is a joint MTV and European commission campaign. The goal is ambitious: get more than 30 million young people aged between 15 to 34 to participate. He wants us to keep our discussion to the issues surrounding it. ‘This is the most important issue,’ Moby, aka Richard Melville Hall, exclaims. ‘It excludes everything else!’
Moby has been the butt of jokes because of his his often fervid propagating and intense interest in the environment, which began fifteen years ago, the severity of the climate shaking him up. Now Moby, who has been a vegan for twenty-two years, tries instead to send out his message in a more positive fashion. ‘You cannot just be angry,’ he explains, pointing out that anger bounds back on the message. Moby praises Europe for its climate work and condemns the United States for not doing enough to switch from its dependence on oil, because of oil companies’ lobbying, in his opinion. ‘Turn off the standby button. It will save 200 euros a year in electricity bills per family every year,’ he says. He also warns of the power of oil-rich dictatorships: ‘Sending money to Venezuela brings no jobs in Gothenburg.'
Moby has his well-known political views, and policy is in the foreground far more than the music on Play4Climate. He often speaks of global resource flows and infrastructure building in developing countries at international summits. Today, he emphasises that music can play an important role in the link between politics and culture ‘It is difficult to get people interested in an issue that will affect them in ten to forty years,’ he admits. He then becomes reluctant when we discuss what over-consumption is. ‘There is nothing wrong with consumption per se. It is possible to address the environmental impact. Of course, what do you say to two billion people - you won’t be able to have cars and refrigerators in the way we can in the west! No one can consume as we do now. We need new technologies.'
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, musik, disco, techno, moby, intervju, teknik, mtv
Intressant
Kriget mot error
Oscar Swartz uppmärksammar på SVT Debatt den artikel vi skrev tillsammans i Aftonbladet Dags för krig mot error.
Som en laserstråle genom tid och rum på radio
Johanna Koljonen leder P3 Kultur den 9 januari 2011 klockan 14.03. I Som en laserstråle genom tid och rum berättar jag och Anders Sandberg om hur Stockholm ser ut år 2100. Ett posthumant framtidscenario där surdegarna kan vara psykoaktiva, där getter producerar silke och de genetiskt modifierade stockholmarna bor i en hipp slum - om de inte redan har laddat upp sig till ett slags evigt liv i datamolnet.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, vetenskap, samhälle, framtiden, genteknik, gmo, informationsteknik, framsyn, stockholm, böcker, radio
lördag 8 januari 2011
Framtidens robotar och den tredje industriella revolutionen
Hur kommer robotiken att utvecklas? Kommer det finnas kvar arbeten för människor år 2100? Jag, Anders Sandberg och professor Lars Asplund talar den 28 december 2010 om robotar och den tredje industriella revolutionen på Sveriges Radio P4 Västmanland.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, robotar, teknik, samhälle, framtiden, vetenskap, forskning, västerås
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)