på Newsmill skriver jag om förhållandet mellan politikerna och PR-branschen. Det finns fördelar och nackdelar med hur lobbyismen fungerar, problemet ligger i att det finns mycket att vinna för särintressen i att börja kontrollera statsmakten. Artikeln beskriver fem strategier som företag och lobbyister använder för att kontrollera myndigheterna. Lösningen är
Lobbyismens inflytande i Sverige har minskat på senare tid. För inte så länge sedan var det en självklarhet för politiken att arbetsgivarorganisationer, fackförbund, folkrörelser och ”strategiskt betydelsefulla” företag satt med och fattade beslut. I det korporativa systemet ansågs vissa intressenter främja allmänintresset, oavsett vad de gjorde.
Nu är våra beslutsfattare mer försiktiga i sina kontakter. Lobbyister ses mer för vad de är, representanter för särintressen. Vilket är bra, demokrati ska inte vara något man måste bli inbjuden till för att få delta i. För verklig demokrati finns inga utomstående, och då måste medborgare också få föra sin talan via ombud.
Huvuddelen av det arbete PR-branschen utför handlar i och för sig inte om traditionell lobbyism. Kontakterna mellan politik, särintressen och PR-firmor är oftast samhället i stort till nytta. De ger politiken tillgång till mer information och åsikter att väga mot de egna övertygelserna. PR-branschens kontakter med politiken är ofta inte mer komplicerade än så. Resultaten är i många fall blygsamma, och bör tas med en nypa salt. Det ligger i PR-branschens intresse att upprätthålla en mystik av att den kan ”verka utan att synas” och åstadkomma stora förändringar för kundens räkning.
Därmed sagt, så kan kontakterna mellan politikerna och PR-firmorna vara problematiska ur en demokratisk synvinkel.
Det finns ett utbrett missförstånd att företag lobbar för friare marknader och lägre skatter. Ekvationen att en fri marknad är lika med dagens kapitalism minus regleringar och skatter går inte ihop. Marknaden är nämligen ett darwinistiskt system, där de som är bäst anpassade till sin omgivning överlever. I dagens affärsmiljö är djupa kontakter med myndigheterna nödvändiga för att överleva.
Det har påverkat vilka företag som överlevt i konkurrensen. De drabbade är småföretagen som krossas av skatter och regleringar, skattebetalarna som får bekosta dåliga upphandlingar och stödpaket samt konsumenterna som får betala högre priser och får sämre valfrihet.
Lobbyspelets fem strategier är:
- Insiderspelet handlar om att storföretag känner väl till undantagen i lagstiftningen. De vet hur man ansöker om stöd och riktade lån, och undviker de mest kostsamma granskningarna. När de själva varit med att utforma lagstiftningen är de särskilt bra på det.
- Overheadskostnadssmashen Fler och mer komplicerade regleringar och granskningar ger alla i branschen högre kostnader för administrativa funktioner, stabsfunktioner och servicefunktioner. Storföretagen skjuter visserligen sig själva i foten, men mindre konkurrenter trängs ut, och det blir svårare för nykomlingar att ta sig in på marknaden.
- Målbursbytet Större företag har ett försprång på marknaden, men är mindre flexibla och förnyande. Fler regleringar som bromsar ekonomin i sin helhet är motsvarigheten till att ett fotbollslag leder med 2-0 i halvlek och byter ut båda målburarna mot ishockeymål. Ingen når några nya framgångar, och ledningen behålls. Sverige har den lägsta andelen medelstora företag i västvärlden, enligt OECD. Det är ingen slump.
- Förtroendemärkningen När myndigheterna kräver licenser, märkningar och tester uppfattas redan existerande företag få en kvalitetsstämpel i konsumenternas ögon. Det förtroendet är inte alltid befogat. Det som visats är att företagen kan uppfylla myndigheternas standarder, om standarderna är bra eller dåliga för konsumenten är en annan fråga.
- Fånga myndigheten (regulatory capture) De företag som regleras av en myndighet har störst intresse av myndigheten och kan inrikta sitt arbete mot den. Ju mer specialiserad verksamhet, desto färre personer som kan ha den kunskap som behövs för att effektivt utöva tillsyn och reglering. Övervakarna och de övervakade hämtas då från samma krets, och har mycket med varandra att göra. Nackdelen med den uppskattade samförståndsandan och flexibiliteten är risken att myndigheten börjar att dela sin världsbild med dem som ändå ”ingår i verksamheten”. Risk för lågintensiv korruption och jäv kan infinna sig, särskilt när PR-firmorna ger möjligheten för forna reglerare att gå över till den andra sidan med sin kunskap och sina kontaktnät. Att problemen hittills varit begränsade är ingen garanti för framtiden.
Vad kan göras för att minska skadorna från dessa fem strategier? Samhällsdebatten har ofta kretsat kring registrering och licensiering av PR-firmorna. De största firmorna lär inte få några problem, däremot blir det värre för de mindre och medborgarna. Det är faktiskt en form av lobbying när du skriver ett e-mail om dina åsikter i en fråga till den europaparlamentariker du personkryssat.
Ska politikens djupa inblandning i samhället rullas tillbaka? Det kan vara önskvärt ur några ideologiska perspektiv, men lär stöta på motstånd även från näringslivet. Det missar att även dem som vill ha en stark offentlig sektor har ett intresse av att den är hederlig, effektiv och oberoende.
Det är öppenheten som är den närmast liggande lösningen. Sajten
partibidrag.se är ett lovvärt steg, fast den lär främst upptäcka hur beroende svenska partier är av statliga bidrag. Viktigare är att myndigheter gör inköpsorder, attesterade fakturor och utbetalningar
tillgängliga på nätet. Data finns redan som geografiska informationssystem, ekonomisystem, inventariesystem och projektsystem. Öppenhet ger fler chansen att delta, och förstå hur beslut fattas. Rädslan kring lobbyismens mystik kommer från bristande öppenhet och begränsad till de med mest pengar och inflytande. Problemet kanske är att vi haft för lite lobbyism hittills?
