Den viktigaste lärdomen på årsdagen av olyckan i kärnkraftverket Fukushima 1 är att mänskligheten måste lära sig att se klarsynt på risker för att kunna dra rationella slutsatser av olyckor och naturkatastrofer.
Idag den 11 mars 2012 är det ett år sedan den stora jordbävningen i Tohoku, en av de kraftigaste i Japans historia. Japans meteorologiska institut beräknar skalvet till magnitud 9,0 på Richterskalan vid sitt epicentrum utanför kusten. Den gigantiska vattenvågen som följde på skalvet, en tsunami, tros ha kostat 20.000 människor livet.
Den mest omtalade delen av katastrofen däremot, tsunamins skador på kärnkraftverket i Fukushima, har hittills inte orsakat några dödsfall. Då rädslan för kärnkraften oftast är känslomässig blir teknikdebatten lidande.
Fukushima 1 var en gammalt kärnkraftverk som började byggas 1967. Kärnkraftverket hade sex reaktorer. En reaktor var stängd och utan bränsle, medan två reaktorer var höll på att stängas ned för underhåll. När jordskalvet kom så gjorde de tre reaktorerna som var i drift precis det som de var konstruerade att göra. Reaktorerna stängdes ned automatiskt och reservgeneratorer gick igång för att hålla dem kylda.
Den påföljande tsunamin bröt igenom flodvallarna, skar av kraftförsörjningen och översvämmade reservgeneratorerna. Då överhettades kärnbränslet i de tre reaktorerna som höll på att stängas ned. Några veckor efteråt kunde kärnkraftverket göras säkert. De japanska myndigheterna upprättade en sluten säkerhetszon på tjugo kilometer runt Fukushima och uppmanade befolkningen inom en radie på 30 kilometer från olyckan att göra sig redo för evakuering.
Det gamla kärnkraftverket stod pall. Det var sjövallarna som inte var tillräckligt höga för att stå emot en tsunami. Om de varit högre hade vattnet inte slagit ut reservgeneratorerna och då hade olyckan inte hänt. I efterspelet till olyckan i Fukushima så avslöjades en hel del arrogans, oförsiktighet och slarv från Tokyo Electric Power Company och visst bör förväntningarna på världens tredje största kraftbolag vara höga.
Fast olyckor kan inträffa. Allt kan inte förutses eller enkelt åtgärdas, för det finns ingen fullständig visshet. I Sverige är vi fortfarande påverkade av Tage Danielssons ”Monologen om sannolikheten” där Danielsson använde Pascals trossats för att varna för kärnkraften efter olyckan i Harrisburg. Poängen i Danielssons monolog är att skadorna från en kärnkraftsolycka är så fasansfullt att risken för en olycka måste trumfa alla motargument, oavsett hur låg risken för en olycka är. Det räcker med att risken är över noll för att kärnkraften måste stoppas.
Fast då missar Danielsson alternativkostnaderna. Ingen dog av strålskador vid olyckan i Fukushima, de två dödsfallen var arbetare som drunknade i tsunamin. Däremot så dog människor till följd av evakueringen. En evakuering av ett sjukhus i närheten av olyckan gick fruktansvärt fel och dödade 45 patienter. Ökningen av antalet självmord i Japan återfinns främst bland dem som tvingats lämna sina hem i prefekturen i Fukushima. Då kärnkraftsverken hölls stängda för att inte ta några risker drabbades hundratals människor av värmeslag under Japans varma sommar. Utan energi går det inte att köra de luftkonditioneringsapparater som gjort det moderna livet möjligt i stora delar av Asien. Reaktionen på ett problem kan orsaka större skador än problemet.
Ändå bygger vårt samhälles svar på kärnkraftens problematik oftast på Tage Danielssons och Pascals resonemang. Konsekvenserna från en risk pumpas upp tills att inte ska vara möjligt att diskutera alternativkostnader. Alternativlösheten används för att driva igenom extrema lösningar, som t.ex. att stänga ned alla kärnkraftverk.
Den alternativlösheten i teknikdebatten har påverkat hur kärntekniken utformats. Kärnkraften har utformats som ett tekniskt system av stora centraliserade anläggningar, där all risk samlas. Går det fel där, då går det riktigt fel.
Kärnkraften kunde ha utvecklats annorlunda, med små och mindre komplicerade system som producerar energi men som är olämpliga för produktion av plutonium till kärnvapen. De vägval bl.a. de amerikanska myndigheterna, Westinghouse och miljörörelsen tidigt gjorde hindrade den utvecklingen.
Den viktigaste lärdomen från Fukushima är att vi som samhälle måste lära oss att stå emot känslomässiga härdsmältor och extrema lösningar. Samhället saknar vettiga politiska redskap för att hantera globala risker och feta svansar, särskilt om vi låter oss vägledas av försiktighetsprincipen.
Idag den 11 mars 2012 är det ett år sedan den stora jordbävningen i Tohoku, en av de kraftigaste i Japans historia. Japans meteorologiska institut beräknar skalvet till magnitud 9,0 på Richterskalan vid sitt epicentrum utanför kusten. Den gigantiska vattenvågen som följde på skalvet, en tsunami, tros ha kostat 20.000 människor livet.
Den mest omtalade delen av katastrofen däremot, tsunamins skador på kärnkraftverket i Fukushima, har hittills inte orsakat några dödsfall. Då rädslan för kärnkraften oftast är känslomässig blir teknikdebatten lidande.
Fukushima 1 var en gammalt kärnkraftverk som började byggas 1967. Kärnkraftverket hade sex reaktorer. En reaktor var stängd och utan bränsle, medan två reaktorer var höll på att stängas ned för underhåll. När jordskalvet kom så gjorde de tre reaktorerna som var i drift precis det som de var konstruerade att göra. Reaktorerna stängdes ned automatiskt och reservgeneratorer gick igång för att hålla dem kylda.
Den påföljande tsunamin bröt igenom flodvallarna, skar av kraftförsörjningen och översvämmade reservgeneratorerna. Då överhettades kärnbränslet i de tre reaktorerna som höll på att stängas ned. Några veckor efteråt kunde kärnkraftverket göras säkert. De japanska myndigheterna upprättade en sluten säkerhetszon på tjugo kilometer runt Fukushima och uppmanade befolkningen inom en radie på 30 kilometer från olyckan att göra sig redo för evakuering.
Det gamla kärnkraftverket stod pall. Det var sjövallarna som inte var tillräckligt höga för att stå emot en tsunami. Om de varit högre hade vattnet inte slagit ut reservgeneratorerna och då hade olyckan inte hänt. I efterspelet till olyckan i Fukushima så avslöjades en hel del arrogans, oförsiktighet och slarv från Tokyo Electric Power Company och visst bör förväntningarna på världens tredje största kraftbolag vara höga.
Fast olyckor kan inträffa. Allt kan inte förutses eller enkelt åtgärdas, för det finns ingen fullständig visshet. I Sverige är vi fortfarande påverkade av Tage Danielssons ”Monologen om sannolikheten” där Danielsson använde Pascals trossats för att varna för kärnkraften efter olyckan i Harrisburg. Poängen i Danielssons monolog är att skadorna från en kärnkraftsolycka är så fasansfullt att risken för en olycka måste trumfa alla motargument, oavsett hur låg risken för en olycka är. Det räcker med att risken är över noll för att kärnkraften måste stoppas.
Fast då missar Danielsson alternativkostnaderna. Ingen dog av strålskador vid olyckan i Fukushima, de två dödsfallen var arbetare som drunknade i tsunamin. Däremot så dog människor till följd av evakueringen. En evakuering av ett sjukhus i närheten av olyckan gick fruktansvärt fel och dödade 45 patienter. Ökningen av antalet självmord i Japan återfinns främst bland dem som tvingats lämna sina hem i prefekturen i Fukushima. Då kärnkraftsverken hölls stängda för att inte ta några risker drabbades hundratals människor av värmeslag under Japans varma sommar. Utan energi går det inte att köra de luftkonditioneringsapparater som gjort det moderna livet möjligt i stora delar av Asien. Reaktionen på ett problem kan orsaka större skador än problemet.
Ändå bygger vårt samhälles svar på kärnkraftens problematik oftast på Tage Danielssons och Pascals resonemang. Konsekvenserna från en risk pumpas upp tills att inte ska vara möjligt att diskutera alternativkostnader. Alternativlösheten används för att driva igenom extrema lösningar, som t.ex. att stänga ned alla kärnkraftverk.
Den alternativlösheten i teknikdebatten har påverkat hur kärntekniken utformats. Kärnkraften har utformats som ett tekniskt system av stora centraliserade anläggningar, där all risk samlas. Går det fel där, då går det riktigt fel.
Kärnkraften kunde ha utvecklats annorlunda, med små och mindre komplicerade system som producerar energi men som är olämpliga för produktion av plutonium till kärnvapen. De vägval bl.a. de amerikanska myndigheterna, Westinghouse och miljörörelsen tidigt gjorde hindrade den utvecklingen.
Den viktigaste lärdomen från Fukushima är att vi som samhälle måste lära oss att stå emot känslomässiga härdsmältor och extrema lösningar. Samhället saknar vettiga politiska redskap för att hantera globala risker och feta svansar, särskilt om vi låter oss vägledas av försiktighetsprincipen.
Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, japan, fukushima, energi, riskanalys, vetenskap, teknik, teknikdebatt, samhälle, miljö, jordbävning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar