LIF med Anders Blanck och Steinar Höeg bemöter så klart påståendet från Stockholms läns läkemedelskommitté om priserna på läkemedel.
Diskussionen om priserna handlar om framtidens sjukvård där läkemedelspriserna är lätta att peka ut. Inte så konstigt att statliga huvudmän satsat så mycket på HTA-analyser från myndigheter som NICE och svenska TLV för att bedöma kostnadseffektivitet på läkemedel istället för att se över vården.
Den 30 mars höll LIF en konferens i Stockholm om ojämlik vård. Begripligt i dagens vårdmiljö, men problemet är inte ojämlikhet – vare sig globalt eller lokalt. Allt mer så påverkar levnadsmönster, särskilt genom hjärt- kärlsjukdomar.
Det handlar inte om folk som dör i onödan i Pajala, utan att fler räddas i Danderyd. Att minska skadorna från sjukdomen, inte att minska ojämlikheten.
Ett av de bästa motmedlen är kunskap. Lättöverskådlig jämförande statistik kan visa skillnader mellan olika landstings verksamhet. De siffrorna gör att landstingen kan se över sin egen verksamhet. Det finns många siffror i vården men de är inte avsedda för konsumenten. Regelrätta jämförelser mellan kötider och vårdkvalitet är sällsynta och de jämförelser som finns är svåra att förstå. Då är det begripligt att många i allmänheten reagerar med förvåning när de får höra att vissa sjukhus är mycket bättre, eller sämre, än andra. Det är inte tydligt för patienten hur väl sjukhusen följer rutiner eller vilken ranking de har för ett visst ingrepp.
Landstinget måste vara tydligt med att kommunicera vilka prioriteringar landstinget gör, t.ex. ”vi erbjuder bara en gratis IVF-behandling”, ”vi sätter in det läkemedlet först vid ett visst stadium”, ”vi utför inte den operationen på patienter som är äldre än 70 år” för ekonomin i det enskilda landstinget påverkar.
Vården kommer att bli mycket mer ojämlik i framtiden därför att den blir mer anpassad till individen. Sjukvårdens organisation borde diskuteras mer, för hur ska vi få in second opinion och starka patientföreningar i ett skattefinansierat single payer system? Det går emot själva idén om att patienter får likartade sjukdomar som de kan botas ifrån genom en standardiserad procedur (se mer i Tekniken befriar kroppen).
Tills att diskussionen om konsumentmakt i vården kommer upp, så kommer debatten om ojämlikhet och läkemedelsföretagens priser att hålla igång.
Svensk sjukvård präglas av för mycket verkstad och för lite snack. För mycket fokus på hur verksamheten ser ut nu, och lösningarna kan inte alltid rymmas i dagens system. Samverkan påtalas ofta, inte minst i det omfattande system av myndigheter och organisationer som handhar vad som motsvarar en europeisk storstadsregions befolkning. Samverkan brukar oftast handla om vem som får sitta med svarte petter, så mitt intryck är att debatten nu verkar gå mot att centralisera vårdens organisation till något som liknar brittiska NHS, en sjukvårdsorganisation för hela landet. Om det är en bra lösning återkommer jag till.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, teknik, forskning, jämlikhet, rättvisa, politik, landsting, läkemedel, medicin
Intressant
Diskussionen om priserna handlar om framtidens sjukvård där läkemedelspriserna är lätta att peka ut. Inte så konstigt att statliga huvudmän satsat så mycket på HTA-analyser från myndigheter som NICE och svenska TLV för att bedöma kostnadseffektivitet på läkemedel istället för att se över vården.
Den 30 mars höll LIF en konferens i Stockholm om ojämlik vård. Begripligt i dagens vårdmiljö, men problemet är inte ojämlikhet – vare sig globalt eller lokalt. Allt mer så påverkar levnadsmönster, särskilt genom hjärt- kärlsjukdomar.
Det handlar inte om folk som dör i onödan i Pajala, utan att fler räddas i Danderyd. Att minska skadorna från sjukdomen, inte att minska ojämlikheten.
Ett av de bästa motmedlen är kunskap. Lättöverskådlig jämförande statistik kan visa skillnader mellan olika landstings verksamhet. De siffrorna gör att landstingen kan se över sin egen verksamhet. Det finns många siffror i vården men de är inte avsedda för konsumenten. Regelrätta jämförelser mellan kötider och vårdkvalitet är sällsynta och de jämförelser som finns är svåra att förstå. Då är det begripligt att många i allmänheten reagerar med förvåning när de får höra att vissa sjukhus är mycket bättre, eller sämre, än andra. Det är inte tydligt för patienten hur väl sjukhusen följer rutiner eller vilken ranking de har för ett visst ingrepp.
Landstinget måste vara tydligt med att kommunicera vilka prioriteringar landstinget gör, t.ex. ”vi erbjuder bara en gratis IVF-behandling”, ”vi sätter in det läkemedlet först vid ett visst stadium”, ”vi utför inte den operationen på patienter som är äldre än 70 år” för ekonomin i det enskilda landstinget påverkar.
Vården kommer att bli mycket mer ojämlik i framtiden därför att den blir mer anpassad till individen. Sjukvårdens organisation borde diskuteras mer, för hur ska vi få in second opinion och starka patientföreningar i ett skattefinansierat single payer system? Det går emot själva idén om att patienter får likartade sjukdomar som de kan botas ifrån genom en standardiserad procedur (se mer i Tekniken befriar kroppen).
Tills att diskussionen om konsumentmakt i vården kommer upp, så kommer debatten om ojämlikhet och läkemedelsföretagens priser att hålla igång.
Svensk sjukvård präglas av för mycket verkstad och för lite snack. För mycket fokus på hur verksamheten ser ut nu, och lösningarna kan inte alltid rymmas i dagens system. Samverkan påtalas ofta, inte minst i det omfattande system av myndigheter och organisationer som handhar vad som motsvarar en europeisk storstadsregions befolkning. Samverkan brukar oftast handla om vem som får sitta med svarte petter, så mitt intryck är att debatten nu verkar gå mot att centralisera vårdens organisation till något som liknar brittiska NHS, en sjukvårdsorganisation för hela landet. Om det är en bra lösning återkommer jag till.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, teknik, forskning, jämlikhet, rättvisa, politik, landsting, läkemedel, medicin
Intressant
