Det blev en debatt med tre elefanter mitt i rummet.
Den första elefanten var maltesisk, kommissionär John Dalli och skandalen med om han hade begärt en muta av Swedish Match för att att häva EU:s försäljningsförbud av snus i det nya direktivet. Hur det än må vara med det så är misstankarna mot tobaksdirektivet stora. Nederländerna sätter sig emot direktivet, i Danmark så pressade Europakommissionen regeringen att sluta med sin tolkning av direktivet där våtsnus var tillåtet att sälja (danskarna tolkade förbudet som mot nya produkter inte redan introducerade) och Sverige kämpar för att häva försäljningsförbudet.
Lyckas Sverige häva försäljningsförbudet blir det ingen stor exportmarknad, menade Schlyter, det blir de stora amerikanska tobaksbolagen som köper upp allt de kan. Det stämmer, Schlyter har rätt, för så ser det ut redan idag. De stora företagen är dem som kan överleva på en så sönderreglerad marknad som den europeiska. Snustillverkare i Sverige har inte en chans på egna ben.
Dessutom är snus okänt för den rökande allmänheten. Moderatorn Teresa Küchler påpekade att i Europa är inte snus en stor fråga, då de flesta inte vet om att det finns, och vet man om snusets existens så är missförstånden många och vanliga ("snus är en sorts hasch", "snus är farligare än cigaretter"). Hur ska de få reda på snus och dess relativa risk? Tobaksreklam är förbjudet i EU (även om vissa länder tolkar det annorlunda), går det att informera utan att företagen är med? Vi talar om att Europaparlamentet rekommenderade förbud mot att sälja lakritspipor för att inte uppmuntra rökning. Samtidigt går diskussionerna i Bryssel om EU ska återuppta bidragen till tobaksodlarna inom EU.
Smugglingen har ökat enormt och har nu svindlande 10 procent av den europeiska marknaden (i Sverige 12 procent!). Förtjänsten av att smuggla är inte lika hög som med narkotika, men straffen är lägre vilket skapat ett läge där en allt mer desperat medelklass tar risken. Det är förluster på 11 miljarder euro i skatteintäkter. Läget är allvarligt, som riksdagsledamot Hanif Bali skrev för en tid sedan.
Det går att diskutera siffrorna, men inte omfattningen av problemet. EU försöker nog att pressa länder som Moldavien och Ukraina att höja sina tobaksskatter, men illicit whites och kopior berörs ju ändå inte och numer går det att köpa öppet i Stockholm. Det finns inte en chans att små tobaksaffärer klarar sig utan. De stora tobaksbolagen understödjer snarare att EU inrättar än mer kontroll över produktionen och leverantörskedjan av tobaksprodukter. De stora tobaksbolagen gillar den sammansmältningen mellan företag och myndigheter, för då blir det bara jättarna som klarar de höga affärsomkostnaderna.
Mycket av debatten på Europahuset handlade om plain packaging och om vilken procentandel av paketet som den svenska regeringen skulle gå med på. Frågan hur effektiv plain packaging egentligen är, eller om det underlättar för illicit whites och de största tobaksbolagen om det inte finns några varumärken välja mellan, kom inte upp till fråga.
Rökningen hänförs fortfarande till en smittomodell, då politiker och tjänstemän antar att det beror på dåliga förebilder och okunskap om rökningens faror. Men det är få som röker som inte vet om att det är farligt, och varningstexterna på cigarettpaketen är bara slagord som ger liten vägledning. Sociala orsaker och skillnader i rökning togs inte upp.
Forskningsläget på snuset togs hastigt upp, men det är uppenbart att frågan är passé och har numer inträtt i expertpingis ("din studie säger så, men jag har en annan studie som säger motsatsen"). Det är synd, då det finns viktig kunskap att hämta därifrån om hur ett direktiv kring folkhälsan kan fungera, oavsett användning av tippex.
Den andra stora elefanten mitt i Europahuset, som inte kom fram, var läkemedelsindustrin. Läkemedelsindustrin har blivit en viktig aktör i tobaksfrågan därför att sluta röka preparaten är en stor marknad. Kopplingarna och lobbyverksamheten har blivit än mer komplicerade de senaste åren (se artikel i Aftonbladet). Framgångarna för nikotinersättningsmedlen är begränsad för att uppnå rökstopp, och många av preparaten påminner om snus. Det är små kretsar av forskare, aktivister och tjänstemän inblandade, vilket ger risk för regulatory capture.
Läkemedelsindustrin fruktar konkurrens från elcigaretter. E-cigaretter har inte så mycket att göra med tobak eller ens cigaretter förutom att de utformats att likna cigaretter. Det är en kinesisk uppfinning som kommit de senaste åren och som syftar till att minska rökningens skador. I korthet förångas nikotin med smakämnen som propylenglykol (används i snus). Den farliga förbränningen i munhålan, det som orsakar lungcancer, undviks. Forskningen på e-cigaretter har förstås inte kommit lika långt som för snuset, men goda effekter har uppmätts. Otvetydigt är de mindre farliga än cigaretter.
De flesta elektroniska cigaretter ger en dos mellan 12-20 milligram nikotin per enhet. Direktivet säger att de inte får säljas i EES-området om de ger en högre nikotindos än 2 milligram per enhet. Utöver det så måste e-cigaretterna godkännas av EU:s läkemedelsverk EMA. Den policyn betyder att e-cigg inte kommer att ge användaren en dos som tillfredsställer nikotinbegäret och då funkar inte elcigaretter som alternativ till cigaretter. Varför ser det ut så? Därför att WHO och kommissionen är rädda för att det kan "åternormalisera tobaken", det är en symbolfråga.
Då är det konstigt att tobaksdirektivet inte berör vattenpipor och cigariller, vilka är långt farligare än snus och e-cigaretter. Fjellner påpekade att direktivet främst handlar om cigaretter och löser resten med särregleringar för varje produkt, vilket ger mycket olika förutsättningar för olika producenter - vilket är tvärtom mot vad direktivet borde åstadkomma.
Smaksättning berörs av direktivet, "tobak ska smaka tobak" är motivet enligt den nye hälsokommissionären Tonio Borg. Men, som de församlade politikerna i Europahuset konstaterade, så är det svårt att avgöra när snus och cigaretter smakar för mycket av något annat och det blev en lång diskussion med Schellekens från kommissionen om vilken sammansättning av nationaliteter bedömningspanelerna skulle ha. Om det blir en panel med europeisk sammansättning, kommer de kunna uppfatta smakskillnaderna i det svenska snuset?
Frågan var också hur många svenska snusprodukter som skulle förbjudas av direktivet genom att vissa stoppas? Var det 10 procent, 20 procent eller alla? Mest troligt verkade 10 procent vara.
Misstanken i samhällsdebatten är att tillsatsförbudet är ett sätt att gå bakvägen för att gå runt Sveriges undantag från försäljningsförbudet. EU säger att Sveriges undantag bara gäller försäljningen av snus, inte innehållet. Därför ger direktivet allmänheten det konstiga intrycket att alltså reglera en produkt som är förbjuden. Det verkar som om det svenska undantaget kommer att behöva ses över ordentligt av jurister och det är anmärkningsvärt att läget verkar så otydligt än idag.
Schlyter sa att regeringen måste backa om att EU ska släppa exportförbudet. Det skulle troligen ta ifrån handelsminister Ewa Björling ett av hennes viktiga kort på handen: att om förhandlingarna går dåligt kunna falla tillbaka på att bevara Sveriges undantag.
Det finns inga riddare i vita rustningar i den här frågan. Det finns inte en perfekt lösning. Rökning är farligt, snus är långt mindre farligt. Det är bakgrunden till den tredje elefanten i Europahuset, det finns alternativ till "quit or die" fast en sådan politik är inte uppe på bordet.
Läs även andra bloggares åsikter om tobak, snus, cigaretter, eu, förbud, direktiv, smuggling, politik, forskning, vetenskap, hälsa, folkhälsa
Intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar