Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren i Carl Köhler får ett postumt erkännande i Tidningen Kulturen den 24 februari 2010.
Konstvärldens kvarnar mal ibland långsamt. Den andra sidan av myntet till vår snabba samtidskultur är att fler genrer, stilar och konstnärer kan komma fram i offentligheten och finna sin nisch.
Rätt nisch kan öppnas långt efter att ett verk har skapats, då samtidens retrospektion ser nya tidigare ouppmärksammade kvaliteter. En intressant sådan berättelse är om målaren Carl Köhler (1919-2006), som efter sin död kommit alltmer kommit i samklang med konstintresset. Hans verk finns representerade på Moderna muséet och Göteborgs konstmuseum.
Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren.
Carl Köhlers bakgrund var borgerlig, med konstnärliga intressen, men "även om farfar var amatörmålare så var det inte riktigt tänkt att man skulle bli konstnär på heltid på den tiden", säger Henry.
"Pappa märkte tidigt att han var väldigt duktig på att teckna, och det intresset, skapandet följde med honom till juridikstudierna. Till slut så tog det överhanden, och han följde sitt kall och hoppade av efter en halv jur.kand".
Hur kännetecknade sig Carl Köhlers karriär?
"Han var på väg på 50-talet, uppmärksammades med finare stipendier och i tidningarna. 60-talet var hyfsat, men han fick aldrig det genomslag som många trodde på. Pappa fick ofta höra att han borde åka till New York, och jag tror han hade slagit genom där".
Konstnärligt inspirerades han av den nya saklighetens Otte Sköld, Sven "X-et" Erixson och Edvard Munchs virvlande linjer.
Verken kännetecknas av ett abstrakt formspråk som ändå är figurativt, Carl Köhler arbetade både med färg och form. "Pappas måleri var väl lite före sin tid kanske som senmodernist. Mycket färg och form, klippande, klistrande, häftande, collage, överlappande. Han kunde jobba med ett motiv länge, bygga upp och riva ner och bygga upp igen".
Teckningen uppvisade stor precision, det behövdes för motivet, "han var alltid fascinerad av kroppen, kvinnan, kroppar i rörelse, dans/ballett och kroppar på teaterscenen".
Litteraturens gestalter blev ett intrycksfullt och fascinerande motiv. "Han lyckades sätta färg på författarnas inre och anlete, och han kunde bli väldigt inspirerad av starka karaktärer inom olika kulturer överlag".
På 70-talet hade Carl Köhler en tung period, och han hyrde ut sin ateljé under en längre tid. Köhlers konst fann inte sin plats i tidsandan, särskilt som han inte kompromissade. Ett exempel Henry tar upp är stipendiet från Svenska Konstnärernas förening år 2005, som gavs med motiveringen "kompromisslöst kraftfullt måleri i ständig utveckling"
Trots fina recensioner och utställningar på 80-talet, så var avståndet från konstvärlden problematiskt för Carl Köhler de sista årtiondena av hans liv. I en tid som kraftigt präglats av skolbildningar, av kontaktsökande och av institutionernas växande styrka över både ekonomiska medel och konstnärlig värdering fann sig Carl stå utanför.
"Han var oerhört seriös i sitt skapande, men kunde inte foga in sig i det lite försiktiga ledet för att smälta in bättre. Han umgicks inte med andra konstnärer, och hade på sitt vis ganska dåligt självförtroende".
Uppmärksamheten och det växande erkännandet kring Carl Köhlers verk nu på 2010-talet, kan ironiskt nog bero på syskonen Henry och Frida Köhlers enträgna arbete för att belysa de djupa kvaliteterna hos faderns konst. Det har skaffat Carl Köhlers gärning fler plattformar och breddat hans publik.
Carl Köhlers författarporträtt ställs ut på Stadsbiblioteket i Stockholm t.o.m. den sista februari, och från mitten av april på Irving K. Barber Learning Centre University of British Columbia i Vancouver.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, Carl Köhler, modernism, kritik, intervju, måleri, teckningar
Intressant
Konstvärldens kvarnar mal ibland långsamt. Den andra sidan av myntet till vår snabba samtidskultur är att fler genrer, stilar och konstnärer kan komma fram i offentligheten och finna sin nisch.
Rätt nisch kan öppnas långt efter att ett verk har skapats, då samtidens retrospektion ser nya tidigare ouppmärksammade kvaliteter. En intressant sådan berättelse är om målaren Carl Köhler (1919-2006), som efter sin död kommit alltmer kommit i samklang med konstintresset. Hans verk finns representerade på Moderna muséet och Göteborgs konstmuseum.
Hur går det till när en konstnär börjar att få ett postumt erkännande? Carl Köhlers son Henry ger några av svaren.
Carl Köhlers bakgrund var borgerlig, med konstnärliga intressen, men "även om farfar var amatörmålare så var det inte riktigt tänkt att man skulle bli konstnär på heltid på den tiden", säger Henry.
"Pappa märkte tidigt att han var väldigt duktig på att teckna, och det intresset, skapandet följde med honom till juridikstudierna. Till slut så tog det överhanden, och han följde sitt kall och hoppade av efter en halv jur.kand".
Hur kännetecknade sig Carl Köhlers karriär?
"Han var på väg på 50-talet, uppmärksammades med finare stipendier och i tidningarna. 60-talet var hyfsat, men han fick aldrig det genomslag som många trodde på. Pappa fick ofta höra att han borde åka till New York, och jag tror han hade slagit genom där".
Konstnärligt inspirerades han av den nya saklighetens Otte Sköld, Sven "X-et" Erixson och Edvard Munchs virvlande linjer.
Verken kännetecknas av ett abstrakt formspråk som ändå är figurativt, Carl Köhler arbetade både med färg och form. "Pappas måleri var väl lite före sin tid kanske som senmodernist. Mycket färg och form, klippande, klistrande, häftande, collage, överlappande. Han kunde jobba med ett motiv länge, bygga upp och riva ner och bygga upp igen".
Teckningen uppvisade stor precision, det behövdes för motivet, "han var alltid fascinerad av kroppen, kvinnan, kroppar i rörelse, dans/ballett och kroppar på teaterscenen".
Litteraturens gestalter blev ett intrycksfullt och fascinerande motiv. "Han lyckades sätta färg på författarnas inre och anlete, och han kunde bli väldigt inspirerad av starka karaktärer inom olika kulturer överlag".
På 70-talet hade Carl Köhler en tung period, och han hyrde ut sin ateljé under en längre tid. Köhlers konst fann inte sin plats i tidsandan, särskilt som han inte kompromissade. Ett exempel Henry tar upp är stipendiet från Svenska Konstnärernas förening år 2005, som gavs med motiveringen "kompromisslöst kraftfullt måleri i ständig utveckling"
Trots fina recensioner och utställningar på 80-talet, så var avståndet från konstvärlden problematiskt för Carl Köhler de sista årtiondena av hans liv. I en tid som kraftigt präglats av skolbildningar, av kontaktsökande och av institutionernas växande styrka över både ekonomiska medel och konstnärlig värdering fann sig Carl stå utanför.
"Han var oerhört seriös i sitt skapande, men kunde inte foga in sig i det lite försiktiga ledet för att smälta in bättre. Han umgicks inte med andra konstnärer, och hade på sitt vis ganska dåligt självförtroende".
Uppmärksamheten och det växande erkännandet kring Carl Köhlers verk nu på 2010-talet, kan ironiskt nog bero på syskonen Henry och Frida Köhlers enträgna arbete för att belysa de djupa kvaliteterna hos faderns konst. Det har skaffat Carl Köhlers gärning fler plattformar och breddat hans publik.
Carl Köhlers författarporträtt ställs ut på Stadsbiblioteket i Stockholm t.o.m. den sista februari, och från mitten av april på Irving K. Barber Learning Centre University of British Columbia i Vancouver.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, kultur, Carl Köhler, modernism, kritik, intervju, måleri, teckningar
Intressant
