Det finns ingen internationell mirakelkur för en framgångsrik integration, men det finns goda exempel. Israel har trots stora befolkningsströmmar visat på mycket goda resultat, och i en jämförelse i artikeln Israel lotsar nyanlända rätt till integration i Sveriges Resurser den 11 september med det svenska etableringssystemet står det klart att en avgörande faktor är att den nyanländes ansvar – inte myndigheternas – måste stå i centrum.
Den 1 december 2010 var ett historiskt datum. Etableringsreformen är en av de mest omvälvande som gjorts på integrationsområdet. Reformen behövdes, Sverige visar inte goda resultat när det gäller att kunna integrera sina nyanlända. Efter andra världskriget var sysselsättningsgraden bland utrikes födda 20 procent över snittet i landet. Idag är risken för arbetslöshet dubbelt så hög som hos de infödda. Samtidigt har Sverige utökat sina integrationsåtgärder, störst ansträngning ger inte bäst resultat.
Det finns förstås ingen entydig formel till framgång, men det går att lära av exempel. Israel har under hela sin stormiga historia som självständig stat mottagit stora befolkningsströmmar. Staten grundades just för att ta emot judisk immigration.
Integrationen har varit en uppgift som borde ha varit omöjlig. Många anlände tomhänta, de var tvungna att lära om både språk och kultur när de anlände. Toppen på immigrationen var vid Sovjets fall i början på 90-talet då omkring en miljon judar anlände inom loppet av några. Samtidigt tog det lilla landet emot omkring 100.000 etiopiska judar, en befolkningsgrupp som levde på botten av ett av världens fattigaste samhällen.
Israel saknar ekonomin som Sverige haft för att ta emot nyanlända, ändå har landet visat goda resultat. Anställningsgraden bland utlandsfödda är högre än bland infödda, delvis beroende på utbildningsnivå och ålder på dem som invandrar.
Det går att peka ut flera skäl till resultaten. De hebreiska språkskolorna har studerats av utlandet. Israel har ett regelstyrt välfärdssystem som är riktat till individens behov efter prövning, snarare än att som i Sverige vara generellt och icke-behovsprövat.
En viktig del är lotsarna (shaliach) som har kontakt med den nyanlände redan innan hon anländer till Israel. Lotsarna kommer från det civila samhället och arbetar efter ett kontrakt med staten. Det civila samhällets arbete med att slussa nya immigranter fanns före att staten Israel ens existerade.
Ett liknande system med etableringslotsar finns nu i Sverige. Lotsarna kan vara företag, föreningar eller enskilda skrivit kontrakt med Arbetsförmedlingen om att ha ansvar för att en nyanländ integreras. Lotsarna från betalt efter hur många nyanlända som väljer dem och får en bonus efter hur många som sedan får arbete.
Den israeliska administrationen är regelstyrd, till skillnad från den svenska som är målstyrd. Kraven på den nyanlände är höga för att få ersättningar och traktamenten som ges så länge budgeten tillåter det. När pengarna är slut måste man vänta till nästa budget är lagd; därför är det bra att få den nyanlände ur systemet så fort som möjligt. I det svenska systemet får lotsarna ersättning efter hur lång tid de är kvar i systemet. Fokus ligger fortfarande på att lotsa den nyanlände inom systemet, inte ut ur det.
Reformen försöker lovvärt att skapa förutsättningar för nyanlända att själva kunna ta sig in i det svenska samhället. Resultaten har varit måttliga. I mars 2012 angav Statskontoret att 4,2 procent av de nyanlända fick ett jobb. Troligen kommer siffran att förbättras med tiden, då det i allmänhet tar lång tid för många arbetssökande i Sverige att få ett arbete.
Exemplet Israel ger regeringen lärdomar för hur etableringslotsarna kan förbättras. Det pekar på att den nyanländes ansvar måste stå i centrum, inte myndigheternas.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, samhälle, invandring, etableringslotsar, migration, integration
Intressant
Den 1 december 2010 var ett historiskt datum. Etableringsreformen är en av de mest omvälvande som gjorts på integrationsområdet. Reformen behövdes, Sverige visar inte goda resultat när det gäller att kunna integrera sina nyanlända. Efter andra världskriget var sysselsättningsgraden bland utrikes födda 20 procent över snittet i landet. Idag är risken för arbetslöshet dubbelt så hög som hos de infödda. Samtidigt har Sverige utökat sina integrationsåtgärder, störst ansträngning ger inte bäst resultat.
Det finns förstås ingen entydig formel till framgång, men det går att lära av exempel. Israel har under hela sin stormiga historia som självständig stat mottagit stora befolkningsströmmar. Staten grundades just för att ta emot judisk immigration.
Integrationen har varit en uppgift som borde ha varit omöjlig. Många anlände tomhänta, de var tvungna att lära om både språk och kultur när de anlände. Toppen på immigrationen var vid Sovjets fall i början på 90-talet då omkring en miljon judar anlände inom loppet av några. Samtidigt tog det lilla landet emot omkring 100.000 etiopiska judar, en befolkningsgrupp som levde på botten av ett av världens fattigaste samhällen.
Israel saknar ekonomin som Sverige haft för att ta emot nyanlända, ändå har landet visat goda resultat. Anställningsgraden bland utlandsfödda är högre än bland infödda, delvis beroende på utbildningsnivå och ålder på dem som invandrar.
Det går att peka ut flera skäl till resultaten. De hebreiska språkskolorna har studerats av utlandet. Israel har ett regelstyrt välfärdssystem som är riktat till individens behov efter prövning, snarare än att som i Sverige vara generellt och icke-behovsprövat.
En viktig del är lotsarna (shaliach) som har kontakt med den nyanlände redan innan hon anländer till Israel. Lotsarna kommer från det civila samhället och arbetar efter ett kontrakt med staten. Det civila samhällets arbete med att slussa nya immigranter fanns före att staten Israel ens existerade.
Ett liknande system med etableringslotsar finns nu i Sverige. Lotsarna kan vara företag, föreningar eller enskilda skrivit kontrakt med Arbetsförmedlingen om att ha ansvar för att en nyanländ integreras. Lotsarna från betalt efter hur många nyanlända som väljer dem och får en bonus efter hur många som sedan får arbete.
Den israeliska administrationen är regelstyrd, till skillnad från den svenska som är målstyrd. Kraven på den nyanlände är höga för att få ersättningar och traktamenten som ges så länge budgeten tillåter det. När pengarna är slut måste man vänta till nästa budget är lagd; därför är det bra att få den nyanlände ur systemet så fort som möjligt. I det svenska systemet får lotsarna ersättning efter hur lång tid de är kvar i systemet. Fokus ligger fortfarande på att lotsa den nyanlände inom systemet, inte ut ur det.
Reformen försöker lovvärt att skapa förutsättningar för nyanlända att själva kunna ta sig in i det svenska samhället. Resultaten har varit måttliga. I mars 2012 angav Statskontoret att 4,2 procent av de nyanlända fick ett jobb. Troligen kommer siffran att förbättras med tiden, då det i allmänhet tar lång tid för många arbetssökande i Sverige att få ett arbete.
Exemplet Israel ger regeringen lärdomar för hur etableringslotsarna kan förbättras. Det pekar på att den nyanländes ansvar måste stå i centrum, inte myndigheternas.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, samhälle, invandring, etableringslotsar, migration, integration
Intressant
