Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2013 tilldelas gemensamt James E. Rothman, Randy W. Schekman och Thomas C. Südhof för deras upptäckter rörande maskineriet som reglerar vesikeltrafik, ett viktigt transportsystem i våra celler.
Deras forskning beskriver hur små membranblåsor inne i cellerna, vesiklar, kan transportera hormoner och neurotransmittorer och utsöndra dem vid rätt plats och tid eller bilda organeller. Genom den kunskapen går det att förstå hur kroppen tar upp näring och hur diabetes och infektionssjukdomar uppstår.
Rothman och Schekman har varit med i tipsen om att vinna Nobelpriset rätt länge, Südhof är lite av överraskningen. Det visade sig att Laskerpriset var återigen en bra indikator på vilka som även skulle vinna Nobelpriset. Rothman och Schekman vann för sin forskning 2002, Südhof nu i 2013. Liksom Wolfpriset i fysik börjar andra pristävlingar ta över Nobelprisets prestige att hitta den viktigaste forskningen först.
Det är viktig grundforskning som belönats, men inte särskilt spännande eller fantasieggande. Kritiken riktas ofta mot att nobelpriset i medicin har fjärmat sig från den praktiska medicinen. Årets nobelpris kommer det att dröja innan allmänheten uppfattar betydelsen av. Det är åter en molekylärbiologisk upptäckt som belönats, snarare än epidemiologin, folkhälsan eller behandlingar och förebyggande av sjukdom och ohälsa.
Här brukar kritiker säga att de stora amerikanska universiteten prenumererar på nobelpriset därför att deras teoretiska forskning passar in de stora läkemedelsföretagens molekylärbiologiska forskningsbehov. Där finns de stora pengarna idag, ofta kopplade till kroniska åldrande- och välfärdssjukdomar.
Ett motargument är att forskningen faktiskt redan förstår mycket av de stora folksjukdomarna. De praktiska åtgärderna är däremot en fråga för läkare, patienter, försäkringsbolag, politiker etc. Hur cellerna fungerar och hur den kunskapen kan bli praktiskt användbar är däremot en svår forskningsprocess där svaren är okända. Molekylärbiologin har fått fram en del kunskap om hur generna tar sig uttryck, men saknar ännu en del pusselbitar för att få svar på hur sjukdomar tar sig uttryck och vad som kan göras mot det.
Sedan behövs det förstås ingen ”Big Pharma” konspiration för att konstatera att samtidens bild av medicinsk och fysiologisk forskning är att det ska vara en högt specialiserad och abstrakt laboratorieforskning. Det uppfattas som status och då föder framgång nya framgångar.
Läs även andra bloggares åsikter om medicin, fysiologi, nobelpriset, forskning, vetenskap, molekylärbiologi, nobel, cellen
Intressant
Deras forskning beskriver hur små membranblåsor inne i cellerna, vesiklar, kan transportera hormoner och neurotransmittorer och utsöndra dem vid rätt plats och tid eller bilda organeller. Genom den kunskapen går det att förstå hur kroppen tar upp näring och hur diabetes och infektionssjukdomar uppstår.
Rothman och Schekman har varit med i tipsen om att vinna Nobelpriset rätt länge, Südhof är lite av överraskningen. Det visade sig att Laskerpriset var återigen en bra indikator på vilka som även skulle vinna Nobelpriset. Rothman och Schekman vann för sin forskning 2002, Südhof nu i 2013. Liksom Wolfpriset i fysik börjar andra pristävlingar ta över Nobelprisets prestige att hitta den viktigaste forskningen först.
Det är viktig grundforskning som belönats, men inte särskilt spännande eller fantasieggande. Kritiken riktas ofta mot att nobelpriset i medicin har fjärmat sig från den praktiska medicinen. Årets nobelpris kommer det att dröja innan allmänheten uppfattar betydelsen av. Det är åter en molekylärbiologisk upptäckt som belönats, snarare än epidemiologin, folkhälsan eller behandlingar och förebyggande av sjukdom och ohälsa.
Här brukar kritiker säga att de stora amerikanska universiteten prenumererar på nobelpriset därför att deras teoretiska forskning passar in de stora läkemedelsföretagens molekylärbiologiska forskningsbehov. Där finns de stora pengarna idag, ofta kopplade till kroniska åldrande- och välfärdssjukdomar.
Ett motargument är att forskningen faktiskt redan förstår mycket av de stora folksjukdomarna. De praktiska åtgärderna är däremot en fråga för läkare, patienter, försäkringsbolag, politiker etc. Hur cellerna fungerar och hur den kunskapen kan bli praktiskt användbar är däremot en svår forskningsprocess där svaren är okända. Molekylärbiologin har fått fram en del kunskap om hur generna tar sig uttryck, men saknar ännu en del pusselbitar för att få svar på hur sjukdomar tar sig uttryck och vad som kan göras mot det.
Sedan behövs det förstås ingen ”Big Pharma” konspiration för att konstatera att samtidens bild av medicinsk och fysiologisk forskning är att det ska vara en högt specialiserad och abstrakt laboratorieforskning. Det uppfattas som status och då föder framgång nya framgångar.
Läs även andra bloggares åsikter om medicin, fysiologi, nobelpriset, forskning, vetenskap, molekylärbiologi, nobel, cellen
Intressant
