Någonstans på 1980-talet verkar den människostyrda bilen nå sin höjdpunkt. Förarens förmåga är lika viktig som bilens teknik. Det är körkortens och bilkulturens era. Sedan blir körningen utan säkerhetssystem, GPS och hjälpmedel för svår och bilkulturen färgas av nostalgi. Bilsalongernas tjusning finns inte riktigt där längre.
Så sedan en tid så görs inte föraren medveten om alla data som bilarna faktiskt samlar in om körningen. Mätare blir inte mer komplexa för att föraren ska kunna fatta besluten fullt ut, de extrapolerar och sammanfattar. Det påverkar även transporterna. Trafik- och väderdata, navigering, uppkoppling till resten av trafiken genom appar som Waze har förändrat relationerna för gott.
Den genomsnittliga bilens förmåga överstiger allt mer den genomsnittlige bilförarens. Nu börjar tekniken överstiga den genomsnittliga väginfrastrukturens.
Bilen som tjänst är ännu inte här. Dagens tröskel för självkörande bilar är troligen infrastrukturen runt om bilen, att den smarta bilen inte har en tillräckligt smart teknisk miljö runt om sig.
Den första stora striden om de självkörande bilarna är förstås juridisk om ansvarsfrågorna, den andra stora striden är kulturell för att finna en balans mellan människan och maskinen. Kommer vi att bygga om vårt samhälle för att passa de självkörande bilarna eller anpassa dem till oss? Det första alternativet, givet bilarnas relativt låga förmåga till en början, verkar mest troligt. Människor anpassar sig lättare.
Då försvinner bilen som hobby, självförverkligande eller flykt. Möjligen finns den kvar på körbanorna och i motorsporten, men Formel 1s stora dagar med Ronnie Peterson, Niki Lauda, Mario Andretti, Gilles Villeneuve eller ens en Ayrton Senna känns avlägsna.
Läs även andra bloggares åsikter om bil, motorsport, formel 1, miljö, teknik, samhälle, historia
Intressant
