Vi har ett problem med att endast de existensiella riskerna med Artificiell Intelligens diskuteras. Nästan så att AI har blivit en domedagsmaskin. Det är inte bara AI utan vi har sett det i rädslan för robotarnas frammarsch, experimenten med Higgs bosonen och nu även för CRISPR.
Rädslan för gentekniken har funnits länge, se vidare i boken Som egenmäktiga gudar. Vi har sett tillämpningar i laboratorier med CRISPR, men det är inte samma sak att göra förändringar av en jästsvamps genom och en människas.
Debatten har funnits länge och beror ofta på att både optimister och skeptiker ger tekniken i sig ett moraliskt värde. Berättelsen om Ikarus handlar nog mer om att pappa Daidalos borde ha förklarat noggrannare varför det är dåligt att flyga med vaxvingarna nära Solen, snarare än övermod och hybris. Tekniken förstärker tendenser som redan funnits där. Tekniken blir därför en symbol för trender i samhället, snarare än ett fokus för vad man vill genomföra med tekniken.
Om ser till Artificiell Intelligens eller gentekniken i sig, så är kärnvapnen fortfarande farligare. De farliga tillämpningarna är betydligt mer sannolika, då tekniken redan finns, än den hypotetiska användningen av tekniker vi inte riktigt sett början på. Snarare lägger vi ned för lite tid på att se vilka negativa effekter som en möjlig teknik skulle kunna lösa.
Läs även andra bloggares åsikter om ai, teknik, samhälle, etik, risker, risk, forskning, artificiell intelligens, genteknik, crispr, kärnvapen
Intressant
