Det skulle hans samtid ha haft svårt att känna igen. Vi lär oss inte mycket, som Robert Kocis skriver i Machiavelli Redeemed: Retrieving His Humanist Perspectives on Equality, Power, and Glory, av extrembilderna runt hans person.
Frihet är ett centralt tema för Machiavelli. Ett folk, en stad eller en individ måste få leva enligt eget skön utan att vara beroende av andras godtycke. En stad kan inte vara fri, menar han, om det finns någon i den som står över lagen. Det var ju fallet med många italienska stadsstater som styrdes av främmande herrar långt ifrån. Det är tydligt beskrivet i Fursten att Machiavelli anser att det här är skälet bakom Italiens pinsamt dåliga politiska situation i början av 1500-talet. Ingen av furstarna behöver bry sig om sitt styre. Det visas ytterligare av att han hyser en del beundran för friheten som finns i det schweiziska edsförbundet eller i de tyska fristäderna, även om Machiavelli tänkte att friheten kunde blomma upp så mycket mer i Italien.
Individen måste vara fri att förverkliga sig själv och inte behöva frukta för att leva ut sina passioner. För Machiavelli var passionerna både höga och låga. Passionen för vackra kvinnor och kläder fanns där jämte hans passion för att skaffa sig djupa övertygelser och ha modet att uttrycka dem och försvara dem även när de går emot konventioner och dogmer. Republikanen och renässanshumanisten som skrev Fursten kallades för “staksillen” av sina underlydande tjänstemän och jämlikar i republiken Florens administration, därför att han alltid simmade mot strömmen.
Det var storpolitiken som intresserade honom. Machiavelli ansåg att politik var en av de ädlaste bland konsterna: den kan grunda en levande republik, befria ett folk, återställa människors värdighet, rädda en stad från korruptionen.
Hur blir då Machiavelli förvandlad till själva symbolen för “ändamålen helgar medlen”? Kanske att Kocis har en poäng att han övervärderade den roll som styrkan och tvånget spelar i politiken? 1500-talets politiska skeenden kan ha haft den påverkan på Machiavelli. Kocis har en poäng att Machiavelli till viss del skapat extrembilderna av honom själv genom det språk han valde att använda.
Fast det är också Machiavellis nära framtid som präglar bilden av honom, just för att han använder många samtida furstar som sina exempel i Fursten. Han får i efterhand skulden för den samtid som han beskriver, inte minst av motreformationen.
I Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius skriver han om den Romerska republiken och plötsligt tycker även våra dagars läsare att florentinaren är mer sympatisk. Den starke fursten är som bäst en nödlösning för onda tider. Idealet är republiken, utan den finns inte friheten och på det följer både moralisk och materiell utarmning. Förekomsten av skickliga och framsynta politiker kräver Fru Fortunas gunst, men hon blir mer välvilligt inställd att släppa fram sådana politiker om miljön väcker människors passioner, frihetskänsla och förbättringsvilja.
Det är messer Machiavellis verkliga arv.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, historia, florens, firenze, renässans, frihet, liberalism, diplomati, politik, machiavelli
Intressant
