söndag 12 mars 2017

Postmodernism och nätverksteori


Postmodernismen var aldrig någon sammanhållen och programmatisk rörelse. John Swedenmark beskriver det i inledningen av en essä om Giorgio Morandi och "il pensiero debole". Samtiden är marinerad i postmodernismens olika strömningar, strömningar som gått vidare, och det har till och med funnits tillfälle att skriva retrospektiv över postmodernismen.

Ändå lever en "cartesiansk ångest" kvar över postmodernismen, där väl ofta kränktheten blir en pose. Ofta därför att postmodernismen först gjorde sig märkbar i en serie kritiker av moderniteten. Då sammanblandades den ofta med dekonstruktion av det modernistiska paradigmet, nämligen att det går att observera en övergång från kunskap från uppenbarelser i förmodern tid till modernitetens empiri över till postmodernismens epistemologiska pluralism.


Nu betyder ju inte epistemologisk pluralism att alla sätt att söka efter kunskap är lika varandra. Snarare understryker det vikten av att titta på flera olika metoder att nå kunskap för att kunna fördjupa sanningen och nå en djupare förståelse av frågan som ligger för handen. Vissa metoder att nå kunskap är mer tillämpbara eller värdefulla, men snarare än kunskapshegemoni råder det en slags kunskapshierarki.

Det är den postmoderna nätverksteorin, där det finns samband mellan olika sorters kunskap. Det kan vara mer intressant att studera hur "sanningar" förändras, än "sanningen i sig själv". Det visar också hur kunskap och metod är sammankopplade i nätverket, börjar man att nysta upp nätverken så faller båda. Vissa kunskapsnätverk är dock mer uthålliga än andra, både för falsifiering såväl som för teoretisk kritik. Det är därför postmodernismen ibland kan förvåna genom att genom att använda rationella metoder, det är i kunskapsteorin som skillnaden blir tydlig.

Det finns tänkare som kopplar postmodernismen till det förmoderna, men snarare är den moderniteten som är närmare kopplad tankemässigt. Nätverksteorin är ett paradigmskifte som inte ska underskattas. Där brukar en mer avancerad kritik av postmodernismen fråga vad dessa nätverk är upphängda på, och då är nätverket ju bara upphängt på sig självt. Där blir "sanningar" provisoriska och öppna för tolkningar genom olika synsätt.

Alltså kallas postmodernismen för relativistisk, men att vara relativistisk är inte lika med relativism. Det blandar ihop teorins begränsningar med vad teorins ska representera. Kunskapsinhämtning är inte fråga om en diskret dikotomi, mellanfall förekommer mellan absolut objektivitet och absolut relativism. Det finns mellanstadier, eller omvänt, vi behöver inte se relativism som en extrempunkt; bortom det finns självmotsägande absolut nihilism.

Samtiden sägs ofta vara postmodern, vilket till viss del kan sägas stämma, fast en viktig fåra är snarare en form av cynisk objektivism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Intressant

Bonobo ett föredöme?

Det finns en vurm för “det naturliga” i samtiden. Det har jag tagit upp tidigare om den lyckliga stenåldern , apan som människans spegel...