Ghost in the Shell: Scarlett Johansson

Rupert Sanders version av den klassiska animefilmen Ghost in the Shell med Scarlett Johansson verkar inte bli en succé, även om den klarar av att dra in sig budget. Filmen kom under årets hårdaste månad, då alla bolagen släpper sina blockbusters, men Ghost in the Shell var med en inspelningsbudget på 110 miljoner dollar och en marknadsföringsbudget 30-50 miljoner dollar gjord för den konkurrensen.

Vad har mottagandet berott på? Det är så enkelt att det inte är en bra film. Vissa scener och intryck är hämtade från tidigare filmer och TV-serier i franchiset, men inte de grundläggande koncepten.

Filmen använder den nu ganska slitna idén med den förrådda supersoldaten. Likt en John Rambo eller Alex Murphy har major Mira Killian aldrig själv valt att bli cyborg. Det var något påtvingat, medan förlagans Motoko Kusanagi valde det själv. Det skulle kunna säga något om skillnaden i syn på hur man kan påverka sin tillvaro, men det är troligen bara ett mindre jobbigt sätt att skapa konflikt än att utveckla dramat (jämför med stuffed into the fridge). Det görs en poäng av att Mira Killian är unik, den första cyborgen med full robotkropp, men det var inte Motoko Kusanagi i serien. Kusanagis kropp ser där ut som en vanlig serietillverkad kropp, men med militära modifikationer.

Handlingen är ofta lätt att förutse men det stora problemet är att berättelsen ställer publiken inför de motsatta filosofiska frågorna från Masamune Shirows manga och Mamoru Oshiis anime. I Rupert Sanders version handlar det om majorens frågor om vem hon var och varifrån hon kommer, istället för vem hon verkligen vill vara och vart hon är på väg.

Rupert Sanders twist att Mira Killian egentligen är japanska Motoko Kusanagi som kidnappats för experimentet att bygga en full cyborg är, trots sin logiska kullerbytta att en bortrymd tonåring skulle vara ett lämpligt försökssubjekt, en intressant idé. Handlingen är dock inte tillräckligt intelligent för att göra mer av tanken av hur påverkan från kropp och kultur kan förändras. Mira Killian förblir densamma.

Det blir än mer uppenbart i slutscenen med Hideo Kuze, där hon väljer att avstå från transcendensen för att bevara sig själv. Filosofin bakom Ghost in the Shell: Scarlett Johansson har svårt för tanken bakom människans och maskinens sammangående. Tekniken ses, liksom i vår samtids filosofiska system, som något utanför personen, något främmande för människan och med en vag gräns som inte får överskridas. Personligheten är en avgränsningsbar essens vars inre röst går att lyssna till.

Den teknologiska singulariteten är höjdpunkten i mangan och animen med de symboliska slutorden “Och vart går den nyfödde härifrån? Nätet är vidsträckt och obegränsat”. De ställde nya frågor, snarare än att ge lätta svar som Scarlett Johanssons slutreplik "det finns mer arbete att göra".

Det sista är kanske höga krav att ställa på en Hollywoodproduktion, “Robocop with tits”, men det är ledsamt för att publiken tidigare varit så bortskämd med intressanta idéer från tidigare filmer och serier. Nu får vi vänta till kommande anime.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filosofi, samhälle, teknik, manga, anime, etik

Intressant

En ny form för IMF och Världsbanken

Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i Bretton Woods år 1944, inte beroende på vem som är där utan vem som inte är där, president Donald Trump och Kinas konkurrerande finansiella institution den asiatiska infrastruktursinvesteringsbanken AIIB.

Donald Trump gillar inte IMF och Världsbanken. IMFs största nödlån på 10-talet har gått till Grekland för att hålla ihop EU och till Ukraina för att bevara landet som motvikt till Ryssland. Båda går emot Trumps politik att försvaga EU och att ha en vänskaplig relation med Ryssland. Det har länge funnits en kritik från USA att IMF tillåter länder som Kina, Japan och Tyskland inom eurozonen att manipulera sina valutakurser för att vinna handelsfördelar. Den kritiken har blivit starkare med Trump, som gick till val på det.

Fast dagens situation beror på att USA inte längre finner sängen man bäddade bekväm. År 1944 föreslogs på Bretton Woods-konferensen att det skulle bildas en International Trade Organization (ITO) och bancor, en internationell valuta för handel, skulle ges ut av IMF. Pådrivet av John Maynard Keynes hade IMF fått en roll som världens centralbank, som troligen lånat ut mycket. USAs linje var istället att knyta alla valutor till dollarn, som i sin tur var knutet till guldets värde till en kvot som Kongressen beslutade. Andra länder skulle inte kunna devalvera utan att samråda med IMF och lån skulle ske för relativt kort sikt. Vid den här tiden var USA tveklöst världens största kreditgivare (inte minst efter att Ivar Kreuger gjort bankrutt) och den linje de genomdrev speglade det.

Tiderna förändrades. President Richard Nixon släppte guldmyntfoten för att kunna finansiera Vietnamkriget och dyra socialförsäkringsprogram som Great Society och Medicare och Medicaid med sedelpressarna. Budgetunderskotten blev normala och USA en av världens största låntagare. Istället för att vara övervakare av det finansiella systemet fick IMF och Världsbanken bli dess brandkår respektive socialassistent.

USA har som största ekonomi ett mycket stort inflytande över IMF och Världsbanken, med 15 och 17 procent av rösterna i respektive exekutivkommittée. Det var förstås tydligt att det var ett läge som skulle komma under debatt, när Kina och andra NIC-länder växte ekonomiskt. Dollarn är fortfarande central för världens finansiella system. Därför var det inte konstigt att Kina grundat en konkurrerande världsbank AIIB med de stora mängder kontanter som landets centralbank sitter på. Det är tydligt då AIIB ger medlemskap till länder utanför Asien och dessutom investerar i bara infrastrukturprojekt. Världsbanken och de olika regionala investeringsbankerna, som Asian Development Bank, ger lån till allt möjligt från infrastrukturbyggnad, miljövård till projekt för att främja jämställdhet. Det var omskakande att Storbritannien bröt linjen i G7 för att gå med i AIIB, vilket USA och Japan inte gjort. Sverige har också gått med i AIIB, utan att landets samhällsdebatt tag större notis om det. Skälet till att gå med tidigt är att först in får flest aktier med högst röstvärde i banken. Kina kontrollerar en tredjedel av rösterna.

I dag finns det ett lapptäcke av flytande valutakurser och valutaunioner, men det främsta problemet är inte bristen på krediter, utan att så många länder ger ut så mycket valuta. Det är därför fortfarande IMFs form som övervakare skulle vara aktuell igen, kanske med utgivandet av fler valutor för respektive handelsform, frigjort från statliga fiatvalutor med hjälp av Blockchain.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, bank, imf, världsbanken, aiib, kina, trum, usa, japan, finans

Intressant

Tar robotarna alla jobb eller all sysselsättning?

Carl Benedikt Frey och Michael Osborne vid Oxford University gav 2013 ut en rapport som slog ned som en bomb i samhällsdebatten: The Future of Employment: How Susceptible are Jobs to Computerization?”. Frey och Osborne kom till slutsatsen att 47 procent av de amerikanska jobben hotas av digitalisering inom en tjugo års tid.

Efter det så har studien från Frey och Osborne varit en viktig referenspunkt i samhällsdebatten. Exempel är Bill Gates skrämda förslag om en skatt på robotar (vilket Frans Sporsén har ett bra svar på).

Kritiken har däremot inte var lika omtalad. Melanie Arntz, Terry Gregory och Ulrich Zierahn vid OECD publicerade 2016 ett intressant svar på Frey och Osborne. The Risk of Automation for Jobs in OECD Countries lyfter fram att Frey och Osborne analyserar arbetsmarknaden efter antalet yrken som utförs (occupational based approach) snarare än de uppgifter som utförs (task based approach). Det ser Arntz, Gregory och Zierahn kan lätt överskatta automatiseringens effekter.

I motsats till de pessimistiska prognoserna, verkar artificiell intelligens påverkan på efterfrågan av mänsklig arbetskraft bero mycket på det relativa priset på kapital, snarare än teknikdeterminism. Det är rätt få företag som känner till Industrie 4.0 även Tyskland.

Automatiseringen verkar mer vara en transition, snarare än en revolution. Det är syn som också underlättar för att finna rätt nischer för mänskligt arbete.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, robot, automatisering, ekonomi, samhälle, forskning, arbetsmarkaden, jobb

Intressant

Terrorteatern och säkerhetsteatern delar samma scen

Lastbilsdådet på Drottninggatan i Stockholm är en del av en sträng av liknande dåd, med en inneboende dramatik. En dramatik nu så välkänd att det inte behöver vara säkert att den förmodade terroristen inte behöver ha haft kontakt med en terrororganisation. Den nya sortens terrorism liknar clownpaniken hösten 2016, ett emergent fenomen baserat på ett antal idéer och sociala förhållanden som pusslas ihop till ett liknande mönster av handlingar.

Yuval Noah Harari, professor i världshistoria vid Hebrew University och författare till Sapiens och Homo Deus, skrev 2015 en artikel i Guardian, som är väl värd att läsa om. Harari påpekar att terror är en dålig militär strategi, då det lämnar besluten hos motståndarna. Därför ser Harari terrorister mer som teaterfolk. Kostnad och effektivitet, anger artikeln som mindre viktiga för attentaten. Terroristerna försöker få relativt små händelser att bli symboliskt laddade.

Harari ser också teaterliknelsen hos dem som bekämpar terror. Tänk mindre som generaler och mer som producenter, uppmanar han. Harari berättar varför att staternas nolltolerans mot politiskt våld driver dem till att överreagera.

Samtidigt så finns dock ett motsvarande drama, säkerhetsteatern. Om bara säkerheten blir synligare, så kommer den göra oss tryggare. Kostnad och effektivitet är inte viktiga, det är åtgärderna i sig själva som är viktiga i denna dramaturgi. Terrorteaterns dramaturgi är framgångsrik när den kan samspela med säkerhetsteaterns dramaturgi.

Noah Yuval Harari argumenterar för att den stora risken med terrorism är att samhället överreagerar. Det har Harari rätt i, och han har rätt i att risken för att någon får tag i ett massförstörelsevapen är allvarlig. Den andra delen av ekvationen om hårdaretagismen behöver också ses över. När föll ETA, IRA, RAF och andra våldsdrivna organisationer bort? Finansieringen försvann, men också när deras berättelser bekämpades och inte längre nådde fram. Den samhällsdebatten har sällan tagits upp de senaste åren, då hårdaretagismen har satts som svaret. Att vinna människors sinne för framtiden, handlar om att vinna båda akterna av dramat.

Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, analyser, terrorism, samhälle, ideologi, noah yuval harari,

Intressant

Det finns inget spöke i maskinen

Jag skriver på Medium den 2 april 2017 om franchiset Ghost in the Shell och dess olika inkarnationer i Det finns inget spöke i maskinen. Mangaserien av Masamune Shirow kom flera år före att internet blev allmänt tillgängligt och långt före dagens utveckling av AI. Idéerna han skrev och tecknade om har vidareutvecklats av flera filmskapare.

Läs även andra bloggares åsikter om teknik, film, filosofi, samhälle, manga, anime, ai,

Intressant

Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över

Liberalkonservatismen har alltid varit en fråga om slitningar, ända sedan ordet först myntades. Den uttalas gifta ihop två ideologier till den så kallade “borgerligheten”. Jag skriver artikeln Liberalkonservatismens resonemangsparti är redan över i Frihetssmedjan den 31 mars 2017 i samband med Moderaternas Sverigemötet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, konservatism, liberalkonservatism, liberalism, samhälle, framtiden, filosofi

Intressant