Lastbilsdådet på Drottninggatan i Stockholm är en del av en sträng av liknande dåd, med en inneboende dramatik. En dramatik nu så välkänd att det inte behöver vara säkert att den förmodade terroristen inte behöver ha haft kontakt med en terrororganisation. Den nya sortens terrorism liknar clownpaniken hösten 2016, ett emergent fenomen baserat på ett antal idéer och sociala förhållanden som pusslas ihop till ett liknande mönster av handlingar.
Yuval Noah Harari, professor i världshistoria vid Hebrew University och författare till Sapiens och Homo Deus, skrev 2015 en artikel i Guardian, som är väl värd att läsa om. Harari påpekar att terror är en dålig militär strategi, då det lämnar besluten hos motståndarna. Därför ser Harari terrorister mer som teaterfolk. Kostnad och effektivitet, anger artikeln som mindre viktiga för attentaten. Terroristerna försöker få relativt små händelser att bli symboliskt laddade.
Harari ser också teaterliknelsen hos dem som bekämpar terror. Tänk mindre som generaler och mer som producenter, uppmanar han. Harari berättar varför att staternas nolltolerans mot politiskt våld driver dem till att överreagera.
Samtidigt så finns dock ett motsvarande drama, säkerhetsteatern. Om bara säkerheten blir synligare, så kommer den göra oss tryggare. Kostnad och effektivitet är inte viktiga, det är åtgärderna i sig själva som är viktiga i denna dramaturgi. Terrorteaterns dramaturgi är framgångsrik när den kan samspela med säkerhetsteaterns dramaturgi.
Noah Yuval Harari argumenterar för att den stora risken med terrorism är att samhället överreagerar. Det har Harari rätt i, och han har rätt i att risken för att någon får tag i ett massförstörelsevapen är allvarlig. Den andra delen av ekvationen om hårdaretagismen behöver också ses över. När föll ETA, IRA, RAF och andra våldsdrivna organisationer bort? Finansieringen försvann, men också när deras berättelser bekämpades och inte längre nådde fram. Den samhällsdebatten har sällan tagits upp de senaste åren, då hårdaretagismen har satts som svaret. Att vinna människors sinne för framtiden, handlar om att vinna båda akterna av dramat.
Läs även andra bloggares åsikter om stockholm, analyser, terrorism, samhälle, ideologi, noah yuval harari,
Intressant
