Vad har mottagandet berott på? Det är så enkelt att det inte är en bra film. Vissa scener och intryck är hämtade från tidigare filmer och TV-serier i franchiset, men inte de grundläggande koncepten.
Filmen använder den nu ganska slitna idén med den förrådda supersoldaten. Likt en John Rambo eller Alex Murphy har major Mira Killian aldrig själv valt att bli cyborg. Det var något påtvingat, medan förlagans Motoko Kusanagi valde det själv. Det skulle kunna säga något om skillnaden i syn på hur man kan påverka sin tillvaro, men det är troligen bara ett mindre jobbigt sätt att skapa konflikt än att utveckla dramat (jämför med stuffed into the fridge). Det görs en poäng av att Mira Killian är unik, den första cyborgen med full robotkropp, men det var inte Motoko Kusanagi i serien. Kusanagis kropp ser där ut som en vanlig serietillverkad kropp, men med militära modifikationer.
Handlingen är ofta lätt att förutse men det stora problemet är att berättelsen ställer publiken inför de motsatta filosofiska frågorna från Masamune Shirows manga och Mamoru Oshiis anime. I Rupert Sanders version handlar det om majorens frågor om vem hon var och varifrån hon kommer, istället för vem hon verkligen vill vara och vart hon är på väg.
Rupert Sanders twist att Mira Killian egentligen är japanska Motoko Kusanagi som kidnappats för experimentet att bygga en full cyborg är, trots sin logiska kullerbytta att en bortrymd tonåring skulle vara ett lämpligt försökssubjekt, en intressant idé. Handlingen är dock inte tillräckligt intelligent för att göra mer av tanken av hur påverkan från kropp och kultur kan förändras. Mira Killian förblir densamma.
Det blir än mer uppenbart i slutscenen med Hideo Kuze, där hon väljer att avstå från transcendensen för att bevara sig själv. Filosofin bakom Ghost in the Shell: Scarlett Johansson har svårt för tanken bakom människans och maskinens sammangående. Tekniken ses, liksom i vår samtids filosofiska system, som något utanför personen, något främmande för människan och med en vag gräns som inte får överskridas. Personligheten är en avgränsningsbar essens vars inre röst går att lyssna till.
Den teknologiska singulariteten är höjdpunkten i mangan och animen med de symboliska slutorden “Och vart går den nyfödde härifrån? Nätet är vidsträckt och obegränsat”. De ställde nya frågor, snarare än att ge lätta svar som Scarlett Johanssons slutreplik "det finns mer arbete att göra".
Det sista är kanske höga krav att ställa på en Hollywoodproduktion, “Robocop with tits”, men det är ledsamt för att publiken tidigare varit så bortskämd med intressanta idéer från tidigare filmer och serier. Nu får vi vänta till kommande anime.
Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filosofi, samhälle, teknik, manga, anime, etik
Intressant
