 |
| En kuslig utveckling |
En mycket intressant artikel publicerades nyligen i Foreign Policy av professor Jan-Werner Müller vid Princeton, Europe forgot what “Conservative” means. Socialdemokratins kris har omtalats och nu lyfter artikeln de traditionella högerpartiernas problem.
Artikeln pekar på hur den huvudsakligen katolskt färgade kristdemokratin var med om att skapa upp Europeiska Unionen genom sin traditionella konflikt med nationalstaten.
Samarbete och samförstånd ger populisterna ett politiskt inflytande de egentligen inte har. Författaren tar upp en del cyniska exempel från Brexitomröstningen och Europaparlamentet, men allvarligare är att konservativa partier glömt bort att syftet med att sitta i regering är att genomföra sin egen politik, inte populisternas.
Inneslutning genom att ta över politik och retorik brukar framhållas som framgångsrikt, ofta genom att hänvisa till någon aktuell opinionsundersökning. Om partiet prickar rätt retoriskt, eller med någon symbolpolitisk åtgärd, så kommer väljarna säkert tillbaka. Fast det överskattar hur mycket populistiska partiers väljare delar populisternas idéer, de röstar oftast mot något snarare än för. De konservativa partierna gör sig allt mer beroende av populisterna för att finna sin egen röst och egna tankar.
Det ligger en del i artikelns påpekande att kantringen av samhällsdebatten i Danmark och Nederländerna inte berodde på väljarnas aktiva val, utan på att partierna ständigt gett populisterna legitimitet genom att anpassa sig till dem. När alla tunnor skramlar tomma, är det lättare för den tommaste att skramla högst.
Läs även andra bloggares åsikter om moderaterna, kristdemokraterna, valet, politik, konservatism, europa, politico
