Valet till EU-parlamentet kan återigen präglas av bristande engagemang från partier, väljare och medier. När debatten förs som diplomati mellan stater blir det svårt att få en djup politisk laddning och idédebatten fastnar i tekniska detaljer utan att se till helheten. En sådan fråga är den om ett europeisk försvarssamarbete, den av Emmanuel Macron och Angela Merkel omtalade EU-armén.
Hittills har NATO varit den allians som Europas säkerhet vilat på. De militära relationerna inom NATO är troligen de bästa sedan flygbombningarna av Jugoslavien år 1999. De politiska relationerna är däremot allvarligt hotade, då alliansens styrka bygger på USA:s underförstådda försäkran att hjälpa medlemmarna med sin militära förmåga och sitt kärnvapenparaply. Idag är det högst tveksamt om viljan finns i Vita Huset. President Donald Trump visar direkt motvilja mot de andra medlemmarna. Det är dock, som president Emmanuel Macron uppfattat, fråga om en långsiktig förändring av USA:s intresse. Politiken är inte helt ny, inte ens Krimkrisen väckte föregångaren Barack Obamas intresse för att reformera NATO. Europeiska länder tar president Trump på orden, i kombination med osäkerheten kring andra NATO-länder som Turkiet, så försvarsutgifterna i Europa har börjat höjas sedan flera år.
Ryska påverkansoperationer och kinesisk “sharp power” ställer också Europa i ett nytt läge. Ryssland bedriver en hård politik mot det östra partnerskapet. Kinas "Made in China 2025"- politik ställer dess stora statsägda företag till säkerhetspolitikens förfogande genom uppköp över hela värdekedjan i strategiska områden som AI, kvantdatorer, maskininlärning och infrastrukturen till framtidens mobilnät 5G.
Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken CSDP har en mängd strukturer, men inget innehåll i dem. Europeiska utrikestjänsten har oklara ansvarsområden, institutionella överlapp och revirtänkande både internt och mot medlemsstaterna. Insatsstyrkor som EUFOR och förband som Eurokåren är för tillfälliga fredsbevarande operationer eller inaktiva.
Det blir en svår utmaning för svensk säkerhetspolitik att aktivera sig. Å ena sidan finns en linje från Kalla kriget om alliansfrihet syftande till neutralitet. Kalla kriget är historia, inte en vägledning för framtidens säkerhetspolitik. Å andra sidan har alternativet som funnits varit att förespråka medlemskap i NATO. Båda alternativen har snabbt förlorat i aktualitet.
För att ta fram nya alternativ behövs en politisk debatt, snarare än en diplomatisk. Kanske om en EU-armé? Nya lösningar under PESCO och kanske om ett mer handfast säkerhetssamarbete inom ramen för EU? Vilka partier kommer att föra fram trovärdiga alternativ?
