Årskrönika 2018: ekonomi och politik

via GIPHY

Den allmänt positiva utvecklingen i världen håller i sig även om nyheterna verkar negativa. Det beror på att människor utökar sin definition av dåliga nyheter, som Harvardpsykologerna David Levari och Daniel Gilbert skrivit om i sin forskning.

"On what principle is it that with nothing but improvement behind us, we are to expect nothing but deterioration before us?” ― Thomas Babington Macaulay (1800- 1859)

Samtidigt finns det negativa trender men de är samma problem som ofta varit med oss sedan ungefär ett årtionde.

Årets politiska vinnare är Rysslands president Vladimir Putin. Det är inte för att det skulle gå bra för Ryssland, inte minst med sjunkande priser på olja och gas. Fast det är inte Putins poäng, han har visat sin styrka med attentatet mot Sergej Skripal i Salisbury, i ett lyckat fotbolls-VM, fortsatt kriget i Syrien, vidare provocera Ukraina och exportera dess kol på svarta marknaden.

Årets förlorare var Frankrikes president Emmanuel Macron som vek sig mot de gula västarnas protester. Oavsett innehållet i hans politik så skadade han sin trovärdighet när han backade genom att kasta valfläsk på demonstranterna. Macron framstår som Matteo Renzi gjorde, de är båda populister men kunde inte följa upp sina första framgångar med en långsiktig politisk linje. Populism fungerar inte för det.

Ekonomin ser många bedömare dystert inför 2019 med centralbankernas pågående QT - Quantitative Tightening - eller Brexit och handelskonflikter men dessas effekter är mindre jämfört med låg produktivitetsökning i väst, mycket skuldsättning hos stater, företag och privatpersoner och en kortsynt politik. ECB och Sveriges Riksbanks politik av kvantitativa lättnader har inte fungerat.

Under år 2018 försämrade även Kina sin image genom att ekonomin inte gick så bra, Belt and Road Initiative inte gav nya vänner och väst blev mer medvetet över det digitala kalla kriget.

Från UNFCCC:s COP24 i Katowice är det tydligt att Kina börjar att tappa intresse för klimatförhandlingarna. USA vill inte betala och EU kan inte betala 100 miljarder dollar årligen till Gröna Klimatfonden för att föra över till länder som idag inte är “fattiga syd” utan integrerade delar av världsekonomin och därmed konkurrenter. Bristen på alternativ strategi till UNFCCC håller igång dödläget.

Pessimismen som maktmedel

Samtidens nyhetsflöde består till största delen negativa nyheter, “if it bleeds, it leads”. Den amerikanske samhällsdebattören Ben J. Wattenberg påpekade att problemet var inte enskilda händelser utan att medierna missade de goda utvecklingarna. Enskilda händelser är lätta att skildra medan det är svårt att skildra processer i samhället, särskilt långsiktiga sådana, vilka goda utvecklingar ofta är.

Den negativa världssynen underlättar en villkorad moral, att man inte kan tillämpa vardagens värderingar under de påstått extrema förutsättningarna. Det förstärks av den vanliga uppfattningen att mänskliga rättigheter är ett köpslående mot skyldigheter som måste uppfyllas innan man kan få rätt till rättigheter.

Abraham Maslows behovstrappa är inte huggen i sten. Det finns dåligt empiriskt stöd för att mänskliga behov tillfredsställs i en viss ordning. Snarare kan det vara tvärtom, för att få de lägre behoven som t.ex. mat, kroppslig säkerhet och hälsa tillfredsställda behövs de högre behoven av självförtroende, respekt, kreativitet och moral. Förtryckta människor är sällan mätta och trygga, deras privata sfär lämnas inte i fred. Människor i ofria samhällen befinner sig ofta på lägre nivåer i behovstrappan, just för att de inte kan sträva uppåt.

Cynism inför dåliga nyheter är en självförstärkande mekanism, ett sätt att visa sig tuff när man känner sig hjälplös. Livet kommer dock aldrig att bli tryggt nog för att kunna blomstra med den inställningen. Då ligger det auktoritära tänkandet nära till hands för i vår samtid feltolkas misstänksamhet och livsleda ofta som försiktighet och vishet. Den auktoritära tanken vill dock inte ge konstruktiv kritik eller en rationell riskanalys, utan syftar till att ge bilden av katastrofen, nedgången eller förlusten en känsla av oundviklighet. Analyser och prioriteringar nedvärderar det stora hotets omedelbarhet.

I katastrofens omedelbarhet går makt före rätt. En intressant studie gjordes av psykologen Dan Ariely, som jämförde sanningsenligheten hos dem som vuxit upp i demokratiska Västtyskland med dem som vuxit upp i kommunistiska Östtyskland. Det visade sig att även i detta experiment utan högre insatser från deltagarna var de f.d. DDR-medborgarna mer benägna att ljuga för att få en fördel.

Förtroende och samarbete måste föregå upprätthållandet av lagen, annars skulle inte lagen kunna fortleva. När frihet inte finns, finns inte heller förutsättningarna för ömsesidigt förtroende eller hederlighet, när reglerna inte backas upp med makt. Den som följer lagarna och reglerna utan att tvingas till det, förlorar på det i auktoritära samhällen. Alla bryter till slut mot någon lag, vilket gör alla medskyldiga.

För att undgå auktoritarismens Norrmalmstorgssyndrom behöver pessimismen och cynismen debatteras, inte bara om rimlighet och fakta, men även peka ut att det finns professionella pessimister, vilka deras drivkrafter är och förklara deras kopplingar.