De globala målen för hållbar utveckling, SDG, är 17 målsättningar som är en del av Agenda 2030. I september kommer SDG att diskuteras och biståndsminister Peter Eriksson är orolig för att Agenda 2030 ska tappa fart. Tillämpningarna har tappat farten, eller har inte börjat.
Utvecklingen är inte överraskande. Milleniemålen, som Agenda 2030 ersatte år 2015, gick att uppfylla relativt enkelt då det var 8 mål med tydligt fokus och därför mätbara. Mätbarhet gör det möjligt att prioritera resurserna efter effektivitet.
När FN skulle ta fram nya planer efter Millenniemålen gjorde organisationen sin största rådfrågning någonsin, där medlemsländer och intressenter kunde lägga fram önskemål. Det enda sättet att få alla att enas var att inte ställa dem mot varandra. Det blev 169 delmål för Agenda 2030. Alla kunde få med sin favoritfråga och hålla på sin prestige, men komplexiteten blir förstås mycket hög. Det som mindre och fattigare länder saknar är tekniskt bistånd och kunskap om dataanalys. De har svårt för att samla in data till att börja med. SDG:erna ska vara desamma för alla länder; rika som fattiga, stora som små.
Målen får inte ställas mot varandra eller prioriteras, men vissa delmål bygger på att andra redan uppfyllts. För att mål 2: ingen hunger ska vara rimligt så måste det gå före delmål 11.7: skapa säkra och inkluderande grönområden för alla. Vissa delmål, som 8.5: full sysselsättning och anständiga livsvillkor med lika lön för alla, är omöjliga och tvärtom skadliga på en global nivå.
Det kommer att kosta att genomföra Agenda 2030. Prognoser anger 56 biljoner kronor om året, som jämförelse ligger Sveriges statsbudget på ungefär 1 biljon kronor och världens samlade biståndsbudget ligger på 1,68 biljoner kronor. Mycket av pengarna kommer länderna själva få lägga ut, pengar som de fattigaste inte har och därför kan behöva låna till.
Det är förstås svårare att utveckla mätverktyg för nivån av hållbar turism än för vad som är svält. Det är dock för den sortens mål som pengarna finns i de rika länderna och då prioriteras de av näringslivet och det civila samhället.
Risken är att Agenda 2030 kan öka den globala sårbarheten. Tydliga åtgärder som bekämpande av malaria och TBC eller stöd till familjeplanering försvinner när de ställs mot välfinansierade och allomfattande problemställningar. Politiskt energikrävande processer för världssamfundet, som återupplivandet av världshandelsorganisationen WTO, finns inte med bland åtgärderna. Framgångarna för Millenniemålen berodde på att många fattigare länder hade en hög tillväxt runt millennieskiftet, särskilt Kina, vilket gav mer resurser till allt. En friare handel gav dem möjligheten att växa.
Det mest oroande med Agenda 2030 är att för att få med sig världens diktaturer, särskilt FN:s viktiga finansiär Folkrepubliken Kina, så togs inte några demokratimål med! Kina har sitt eget projekt för globaliseringen och i det ingår att förändra FN.
Om den svenska regeringen vill göra en insats för Agenda 2030 så skulle det vara i utvecklingsarbetet för att formulera vilka delmål som kommer att ge mest nytta för pengarna och att inte vika i demokratiarbetet.
