Nokia, Alcatel, Siemens, Ericsson, Bull, Philips, Dux Radio… vart tog de europeiska techföretagen vägen? Beror förstås på vad vi räknar som “tech”, men främst avses i vardagligt tal konsumentelektronik och slutanvändarapplikationer.
Det hade kunnat se annorlunda ut. Olivetti skapade ett Silicon Valley i staden Ivrea utanför Turin och var ett av få europeiska företag som kunde hävda sig en tid på PC-marknaden. Den första desktopen var faktiskt Olivetti Programma 101 från 1965. Europa var definitivt med i konkurrensen i början av 00-talet med sex mobiltelefontillverkare som hade halva världsmarknaden som andel, en tredjedel av världens investeringar och fulla statskassor från spektrumauktioner.
Efter IT-bubblan och konsolideringen av Web 2.0 är marknaden indelad i infrastruktur, plattformar och konsumentapplikationer. Infrastruktur är sådant som molntjänster, domäntjänster och innehållsleveransnätverk. Där dominerar de amerikanska jättarna, medan Kina ligger bakom den stora kinesiska brandväggen. Plattformarna, som domineras av FAANG och BATX, är nödvändiga för att kunna få ut appar på marknaden. Inom slutanvändarapplikationerna finns det europeiska konkurrenter som Spotify, Mojang, Prezi, Rovio, Soundcloud och många andra.
Det talas fortfarande om det svenska techundret och dess förmåga att leverera enhörningar, ett företag inom tech som värderas till minst en miljard dollar. Namnet kommer från att de var mycket sällsynta i början av 10-talet, precis som sagodjuret. Det här handlar om värderingar, vilket inte behöver betyda att företagen är framgångsrika, utan förväntas bli framgångsrika. Exempelvis gör Klarna kreditförluster.
Historiskt sett har de bästa fonderna fått sin avkastning från sitt ägande i bara ett fåtal av företagen som fonden äger. Traditionella venturefonder har dessutom vuxit i storlek, vilket kräver mer pengar i "exit" för att leverera en acceptabel avkastning till fonden. Bara för att en riskkapitalfond ska kunna ge tillbaka startkapitalet kan den behöva vara storägare i två- tre enhörningar!
De är specialister i en tid som domineras av generalister. Nischföretag kan göra mycket synliga exits. Det gillar aktieägare, så det ger en hög värdering. Det ger dock en känslig position på marknaden.
Den svenska techmiljön kommer från en tidigare ekologi i nätets historia. Man kör några smarta datasnubbar på CSN, snabbnudlar och joltcola i en källare för att sedan göra en killerrunda med ett maxat pitchboard. Stockholm, Lissabon eller ens ett glödhett Paris post-Brexit är dock inte ett Silicon Valley, Silicon Wadi eller Shenzhen.
Segmentet har det tufft för att det är relativt lätt att få igång ett garageföretag även på andra ställen i världen, skaffa IT- infrastruktur på fickan och att det finns inte lika mycket riskkapital i EU. Fem miljoner kronor i utbyte mot halva aktiekapitalet är inte venture capital, det är ett dyrt lån.
Kommissionerna under Juncker och Barroso var övertygade om att nätneutralitet, dataskyddsförordningen GDPR samt konkurrenspolitik med mångmiljardsböter skulle stimulera företagstillväxt och innovation. Snarare har politiken skapat allvarliga problem för de europeiska företagen, då deras konkurrenter kunde göra förtjänster och vinna skalfördelar genom sin verksamhet utanför EU.
Nya EU-regler om nätneutralitet och roaming infördes år 2015, vilket stoppade marknadens prisdifferentiering och krävde dyr nätverksmonitorering. Det skapade problem för de svenska enhörningarnas frustande ledarhingst, Spotify, vars framgångar berodde på just möjligheten att skapa avtal med mobiloperatörerna.
Dataskyddsförordningen GDPR har även skrämt upp annonsmarknaden. Annonsörerna har inte förtroende för att de små och teknikdrivna adtech-bolagen kommer klara de krav som lagstiftningen ställer. Då satsar de hellre hos Google och Facebook eller hos spammarna som ändå inte bryr sig. De amerikanska jättarna har klarat sig bra, och det visar sig alltmer att hotet om att stämma för enorma böter är svåradministrerade för de nationella datainspektionerna runt om i EU.
I avsaknad av en bra politik att driva på ekosystemen för företagen går nu Europeiska kommissionen under Ursula von der Leyen ut med en plan för att vända utvecklingen, men de €100 miljarder som planen lovar är ju egentligen det som kapitalmarknaden skulle ha investerat om inte kapitalet torkat ut genom den marknadssituation de tidigare åtgärderna genomdrivit. Det är tydligt att Europeiska kommissionen förväntar sig att företagen inte kommer att kunna konkurrera, och därför förbereds ensidiga tullar.
En splittring av internet, i kombination med ett digitalt kallt krig, är förstås riktigt dåliga nyheter för det svenska techundret.
Mer oroande är inställningen, många år av pessimism har gjort avtryck. I Europa ses teknisk utveckling som ett problem snarare än som en lösning. Det driver på att arbetsmarknadslagar är inriktade på att det ska vara svårt att förlora sitt jobb snarare än att det ska vara lätt att få nytt. Det driver på en techlash mot digitaliseringen. Det borde ge näring åt en debatt om hur innovation och företagande kan stärkas i nuläget.
