Kapsejsar borgerligheten som politisk kraft?

Det ser illa ut i hela västvärlden för liberalkonservativa, socialliberala och kristdemokratiska politiska partier. För bara ett decennium sedan dominerade mitten-högern politiken. Idag leds inget större västerländskt land av ett traditionellt mainstream-högerparti. Hur gick det till?

Artikeln The strange death of the centre right i New Statesman lyfter fram fyra utvecklingar.

Partierna tas över av mer extrema element, de splittras upp, de krymper och de signalerar i ord och handling till sina väljare att egentligen har högerpopulismen svaren på samhällsfrågorna. Då fortsätter partierna att förlora väljare. 

Artikelförfattaren Jeremy Cliffe menar att utvecklingen påverkats av att många fler väljare har universitetsutbildning, traditionell religion minskar, samhället präglas av ökad mångfald samt att den politiska debatten handlar mer om värderings- och kulturfrågor. Författaren hänvisar förändringen till att det liberalkonservativa åsiktspaketet har blivit svårt att hålla ihop, medan det är lättare att hålla ihop ett socialdemokratiskt.

I en artikel i Liberaleren beskriver Lene Johansen, med Mont Pelerin Societys möte i Oslo 2022 som bakgrund, hur viktiga samtal om framtiden lämnades därhän för att fortsätta i gamla hjulspår.

Författaren och låtskrivaren TaraElla har en intressant synvinkel i en essä om pratshow-värden Dave Rubin och dennes utveckling. En mer omfattande tribalism inom samhällsdebatten har minskat utrymmet för en öppnare debatt. Om många upplever att de inte har tid för nyansering, och samhället är mer polariserat än vad det har varit på länge, så är det sannolikt att idémarknaden domineras av starkt formulerade, enkla, och begränsade budskap. Det kanske inte är så bra att tänka fritt, det kan ju sätta frågetecken kring den egna sidans budskap?

Under åren efter millennieskiftet så slutade många opinionsbildare och institutioner i mitten-högern att tänka långsiktigt om samhällets utveckling. Det var nog att vara emot mitten-vänstern. Om inte politiken vägleds av teori för att utvecklas vidare, kommer även idéutvecklingen att präglas av samma kortsiktighet och agendan sätts av andra. Tidigare segrar kan bli sänken, inte minst om de kopplas till särintressen, och står i vägen för nya förbättringar. Det inte minst då partier, föreningar och institutioner ofta förblir desamma. Snarare än att nytolka uppdragsbeskrivningar från 1980-talet, behövs tydliga målsättningar och solnedgångsklausuler.

Den cirkulära ekonomin, en återanvänd idé?

I den cirkulära ekonomin används resurser så mycket som möjligt, det som inte lagas blir återanvänt. Det är som ett värdebevarande kretslopp.

Så brukar ett av samtidens viktigaste begrepp beskrivas, ett begrepp som förenar såväl storföretag som Kinas kommunistiska parti. Mot det cirkulära ekonomin står den linjära, där resurser utvinns, används och slängs bort.

Fast är det en korrekt beskrivning av hur dagens produktionssystem ser ut, undrar Pierre Desrochers? Han har tidigare skrivit om livsmedelssystemet. Nu har han tittat på de antaganden som görs i den cirkulära ekonomin, och hur det ser ut när de omfattande förändringarna tillämpas.

Hur ska ekonomin omorganiseras? Desrochers finner att i stort sett handlar det om mandat uppifrån och ned, gröna skatter, subventioner, osäkra mått och definitioner på cirkularitet samt en större regelbörda för verksamheterna. Det blir en mycket petig, ofta kostsam förändring, där vinsterna i naturvärden från omorganiseringen inte är så tydliga.

Vad är det för företag som använder mer material än de måste, inte förbättrar sina förpackningar, inte försöker se över vad de kan återanvända eller inte satsar på produktutveckling, undrar Desrochers? Han pekar på en lång historia, där t.o.m. Karl Marx skrev om hur avfall spelade en viktig roll i olika branschers verksamhet på hans tid.

Globalt tillämpar företag redan ett brett utbud av metoder som omfattar vad som sägs vara principer för cirkulär ekonomi, fast de har inte kallats så. Det är fråga om rationell materialåtervinning, processutveckling och avfallshantering. Mer slutna produktionssystem ser inte heller till den viktiga roll som mellanhänder spelar för att hitta nya och bättre användningsområden för materialen. Att återvinna alla material behöver inte alltid vara bäst ur miljösynpunkt. Ibland kan det vara mer miljövänligt att framställa energi från avfallet.

Dagens cirkulära ekonomi verkar mer inriktad på sin egen teori och hamnar ofta i att återuppfinna gamla processer i ekonomin. Det finns en hel del intressanta frågeställningar och svar i Desrochers essä om den cirkulära ekonomin.

GSP - är Sverige för frihandel?

President Joe Biden hotar inte som föregångaren med att lämna världshandelsorganisationen WTO, men USA blockerar fortfarande tvistlösningsmekanismen. Doharundan kraschade på oviljan från stora utvecklingsländer som Kina och Indien att öppna sina marknader. Regionala handelsavtal sprider sig vid sidan av, men tillväxten i världshandeln verkar ha tappat kraft. 

Tyvärr har tidskriften The Economist en poäng i att världshandeln allt oftare ses som ett nollsummespel. Biden för en aggressiv industripolitik, konsekvensen är att en farlig spiral till protektionism satts igång över hela världen. Det är sannolikt att det kan fräta på den gemensamma säkerheten, hålla tillbaka tillväxten och höja kostnaderna för den gröna omställningen och många andra gemensamma problem.

EU har en blandad inställning till utvecklingen. Relationen till Ryssland, särskilt på energiområdet, sätter en stor press. Det finns en tilltro till regelverket i Bryssel, som det är uttryckt i Anu Bradfords bok, The Brussels Effect: How the European Union Rules the World, snarare än öppna handelskonflikter.

Förblir det så? Sverige har varit en av de starkaste förespråkarna för frihandel inom EU. Det beror delvis på självbevarelsedrift för att den inre marknaden ska fungera, men även på en samsyn i svensk politik om att frihandel i allmänhet är önskvärd.

EU:s allmänna preferenssystem (GSP) handlar om att exportera till EU till låga tullar eller tullfritt. Ett sätt för att fattigare länder som uppnår vissa målsättningar inom mänskliga rättigheter, arbetsrätt och miljölagstiftning ska få en belöning. Nu rapporterar POLITICO Europe att Sveriges regering driver på under sitt ordförandeskap på att migration ska inkluderas, att länder måste ta emot flyktingar som deporteras för att få tillgång till GSP. Risken är att handelspolitiken blir en alltför komplicerad och svårnavigerad kryssning mellan sinsemellan väldigt olika frågor, och då kapsejsar. Oavsett hur det går är signalen sänd, inte ens Sverige är riktigt lika intresserade av frihandel. 

Tyvärr känns det som att de stora framgångarna på 1990-talet med GATT:s Uruguayrunda inte så mycket berodde på att man hade ett ramverk, utan att det fanns en politisk vilja i den processen, särskilt från länder som USA och Sverige. De tryckte på att frihandel var viktigt och det gav resultat.

Lärande byggnader är anpassningsbara

Alla byggnader förändras efter att de byggts: de växer, förändras, delar läggs till, de underhålls (eller förfaller), och det är viktigt att förstå att dessa förändringar som sker över tid är avgörande för att utforma en bra byggnad från första början.

Det är poängen i en bok av Stewart Brand. Brand blev känt för tidskriften “Whole Earth Catalog” från början av 70-talet som tog upp ämnen om självförsörjning, ekologi, alternativ utbildning, "gör det själv"- tänkande och holism, under sloganen "tillgång till verktyg". Det inte är inte konstigt att Apples Steve Jobs senare jämförde den med ett "Google på papper". Stewart Brand har sedan blivit känd på 00-talet för sin ekopragmatism om kärnkraft, genteknik och geoengineering.

År 1995 skrev han just en bok som fortfarande har ett viktigt budskap om arkitektur och stadsplanering. How Buildings Learn - What Happens After They're Built fick ett visst genomslag under sin samtid, men är väl värd att läsas om.

Brand hävdar att byggnader som inte är arkitektritade, det han kallar The Low Road (den låga vägen), erbjuder den största anpassningsförmågan och att arkitekter borde ägna mycket mer uppmärksamhet åt dessa framgångar i designa nya byggnader.

Brands bok skisserar en rad misslyckanden som arkitekter gjort när de inte lyssnar på dessa förändringar: han argumenterar att de spenderar mer tid på exteriören än interiören; de ser byggnader som fasta och slutgiltiga objekt; och de går aldrig tillbaka för att lära sig av vad som verkligen händer under byggnadens liv. 

Det är fasader som Brand anser många arkitekter bryr sig om, byggnadens uppsyn, såväl som face - det egna ansiktet och ryktet. Snarare berömmer han det folkliga formspråket, som det presenterades i Bernard Rudofskys framstående och kontroversiella utställning Architecture Without Architects på NYC MoMA.

Det är en kritik av arkitekter, byggherrar och planerare, vare sig när det gäller modernistiska visioner eller visioner om en tillbakagång till ett tidigare lokalt samhälle. Alltför sällan lyssnar de på den lokala erfarenheten, eller tar in data om den.

I huvudsak hävdar Stewart Brand att om vi tittar närmare på vilka förändringar de boende gör i byggnader och sina närområden när de tillåts göra sådana, kan vi bättre förstå hur man designar för nuvarande användningsområden såväl som framtida.

BBC gjorde en TV-serie om boken år 1997.