lördag 31 mars 2012

Inget straff, ingen försoning bakom registerutdrag

Hanne Kjöller uppmärksammar hur oskicket att begära utdrag ur belastningsregistret sprider sig. Delvis är den konsekvens av den svenska lagstiftningen katastrofala inställning till integritet.

De första lagarna om dataregister kom till när bara myndigheter och storföretag kunde samla in information. Den svenska personnumren startade vid den tiden. Då förväxlades målet, integritetsskydd för alla, med medlet att hejda insamlandet och bruket av uppgifter om enskilda. Nu har alla möjligheten att samla och behandla stora mängder data hemma med persondatorn. Mycket riktigt så har förväxlingen av anonymitet och integritet lett till att personnumren numer används som identifiering i många sammanhang. Personuppgifter kan läggas upp på nätet av vem som helst. Hur djupt problemet är understryks av att myndigheterna själva försöker att minska insynen av sin verksamhet.

Fast hetsen kring brottsregistret har en faktor till, du blir aldrig förlåten ett brott i Sverige. Dick Erixon tog upp frågan i en replik hos Dagens Konflikt, det finns ingen försoning! Staten är fortsatt misstänksam mot den som tjänat av sitt straff och misstänksamheten sprider sig till företag och även bostadsrättsföreningar.

För när böterna är betalade, samhällstjänsten avklarad eller fängelsetiden slut så måste det vara nog. Den dömde är åter en vanlig medborgare. Det är en viktig del av rättssamhället men idag uppfattar många i samhället att rättssystemets påföljder är för svaga och för otydliga. När som helst, uppfattar man, kan den dömde återfalla i sin tidigare kriminalitet.

Vårdande ”straff” rymmer en rättsosäkerhet. När blir man lämplig nog, botad, för att återgå till samhället? Under tiden sprider sig misstänksamhet och rädsla i det svenska samhället och underminerar vardagens möten människor emellan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

fredag 30 mars 2012

Reboot för Piratpartiet?


Kunskap, kommunikation, kontroll- drömmar och farhågor i informationssamhället är en ovanlig antologi. Det är bok om piratrörelsen, av piratrörelsen.

Läs mer i min artikel Kallboot av piratrörelsen i Netopia den 29 mars 2012. Rörelsen har hållit sig till det digitala och kunde komma till tals på egna villkor i media. De senaste åren har det varit tystare i debatten samt vikande medlemssiffror och verksamhet. Vad blev det av piratrörelsen?

Klara Tovhult, redaktören för antologin, ställer en träffsäker diagnos. Piratrörelsen har kraschlandat då den intellektuella debatten föll ifrån. FRA, ACTA, datalagringsdirektivet och fildelningen var symbolfrågor. Efter valet 2010 har rörelsen inte klarat av att formulera nya visioner. Samtalet fastnade i att reagera på andras handlingar inom symbolfrågorna. När rörelsen väl behövde finna egna lösningar saknades svaren.

Tovhult vill starta om den ideologiska debatten och åter uttrycka drömmarna och visionerna. Reboota piratrörelsen. Avsikten är klok men boken hade vunnit på att redigeras. Den spretar i stil och ämnesval, och balanserar ibland på den obskyra jargong som gjort piraterna svåra att förstå.

En del texter är mycket personligt hållna, andra texter hade kunnat utelämnas för att fokusera innehållet. Transhumanism (en ideologi om att människan med teknikens hjälp bör överskrida sina begränsningar) och 3D-skrivare (en maskin som kan skriva ut riktiga, fysiska föremål från dataprogram) är fascinerande ämnen men behöver mer utrymme för att förklaras.

Henrik Brändén skriver om att avstå från upphovsrätten för sitt verk, Kristina Andersson om att det finns alternativ som Creative Commons. Bra förslag, men fungerar de för alla branscher och kreatörer? Rasmus Fleischer skriver om flygplatsekonomin, att ekonomin inte är fri då regleringar styr konkurrensen. Intressanta frågor åsido, så finns risken här att tro att ekonomin måste vara en verklighetsfrämmande perfekt konkurrens. En informell ekonomi har också sina problem. Det blir särskilt tydligt när man försöker föra över tanken med allemansrätten till internet.

Spelregler, sedvänjor och praktiker förändras över tiden, nya maktstrukturer och teknologiska förändringar påverkar. Fast utvecklingen är inte så enkel som att en viss teknik måste leda till en viss användning. Snarare finns flera alternativa bruk av tekniken som inte behöver stämma med den bild av internet som formades på 90-talet.

På nätet kan vi också vara producenter, men inläggen i boken lutar åt att se användarna som konsumenter. Hos flera skribenter framträder en syn på nätet som kan liknas vid ett stort universitetet, komplett med frågan om hur ska allt finansieras. Den synen kommer från att internet byggdes upp som en allmän resurs och förutsätter hederliga aktörer i en betrodd omgivning.

En enskild användare hade inte så mycket att förlora på att dela med sig. Internetexplosionen öppnade upp nätet för ett kommersiellt massfenomen. Boken saknar diskussioner kring nya maktförhållanden; vem äger servern, det sociala nätverket eller nätbutiken och vad det får för konsekvenser för hur vi använder nätet.

Karl Palmås intressanta läsning av Eric S. Raymonds klassiska liknelse av ”katedralen” mot ”basaren” som företagsstruktur, snarare som en mjukvarustruktur, väcker motfrågor. De stora  organisationerna har kunnat parera teknikens förändringar bättre än en samarbetande laptopsbärande kreativ klass som kunnat behöva upphovsrätten som verktyg.

Frågan om integriteten får lite utrymme. Piratrörelsens syn på öppenhet och anonymitet hade varit värda att utforska mer, både för att reda ut paradoxer som att konkretisera när integritet ska skyddas.

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker varnar Piratpartiet för att bredda sin sakpolitiska agenda. Det hade varit intressant att jämföra deras varning med etablerandet av kopimismen som religion eller avvisningen av Liberaldemokraterna. Vilka slutsatser borde dras av framgångarna för Piratpartiet i Berlin? De har ett vänsterpopulistiskt program som innefattar allt från legalisering av marijuana, medborgarlön, djurskydd såväl som klassiska piratfrågor.

Antologin tar inte upp det. Innehållet är hämtat från gamla blogginlägg och texter. Boken är en tidskapsel från ungefär tiden då piratskutan sprang läck, som först nu kommit på papper genom  redaktörens enträgna arbete. En och en håller några av texterna ännu, dock inte för den sammantagna uppgiften att pumpa läns i piratrörelsens idédebatt. Vilket är synd, för diskussionen om internet rymmer så mycket nytt som ger vind i seglen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

måndag 26 mars 2012

Epigenetik i fädernas spår

Dina handlingar kan påverka dina barns - och barnbarns - gener. Det kan vara en av upptäckterna som gjorts i forskningen om epigenetik. Epigenetisk förändringar har noterats sedan länge, men tänk om alla miljöförändringar på generna inte går tillbaka?

Vi vet att arvet påverkar vårt psyke, vilka epigenetiska förändringar kan påverka? I Modern Psykologi nr. 2/2012 beskriver jag epigenetiken och psykologin i artikeln Fäders spår kan förändras.

Det är mycket suggestivt att en del forskning pekar på att epigenetiska förändringar skulle kunna ärvas. Det får inte skymma den viktigaste utvecklingen, att läkemedel som påverkar epigenetiska förändringar kan i en snar framtid få stora effekter inom psykiatrin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndag 25 mars 2012

Rymdpolitik, pengar i ett svart hål

Svensk rymdindustri är framåt, men det bör sättas i rätt perspektiv. USA står för tre fjärdedelar av alla utgifter på rymdfart, ESA för 9 procent. ESA:s sammanlagda satsningar utgörs främst av Frankrike, Tyskland, Italien Storbritannien och Spanien. Övriga medlemmar är rätt försumbara sett till hur mycket pengar de satsar.

Peter Egardt och Olle Norberg på Rymdstyrelsen talar för egen sak med att vilja ha en rymdpolitik.

Den europeiska rymdindustrins stora flaggskepp har varit satelliterna i navigationssystemet Galileo, som är avsett som ett svar på amerikanska GPS. Det är också ett dåligt exempel på hur stora forsknings- och infrastruktursprojekt ska gå till.

Galileo är nu tio år försenat och uppskattas nu kosta skattebetalarna 22,2 miljarder euro över tjugo års tid. Risken finns att Galileosystemet inte drar in sina kostnader, ens om det fungerar.

Hur gick det till?

År 2000 uppskattades kostaden till 7,7 miljarder euro, med 2,6 miljoner från offentliga medel och resten från privata investerare. De privata investerarna har dragit sig ur projektet för att konkurrensen från GPS samt ryska, kinesiska, indiska och japanska alternativ är hård. Bråket med den kinesiska partnern blev särskilt dyrt, då kinesernas Compass kom upp före och EU måste nu be om tillstånd för att sända på frekvenser ursprungligen avsedda för Galileo. Europeiska kommissionen överskattade att intäkterna till år 2020 skulle ligga på 275 miljarder euro, med makalösa 3 miljarder användare och ge 150 000 nya arbetstillfällen i EU. Nu diskuteras siffror som 90 miljarder euro, och tyska leverantörer fördömer projektet när de är på tu man hand (VD Berry Smutny har sedan dess fått lämna sin plats).

Det brukar sägas att högteknologiska rymdprojekt på den här nivån inte kan lämnas till marknaden. Ingen är villig att investera. Galileo-misslyckandet visar att investeringsviljan finns, om tekniken flyger. Det måste finnas ett ekonomiskt skäl för rymdfarten. Utan det, finns ingen spärr för projekt som inte efterfrågas. Eppur si muove.


lördag 17 mars 2012

Bli hundra år gammal med Sonia Arrison

Vill du bli hundra år gammal? Svaret beror säkert på hur frisk man är vid den åldern. De som fyllt 85 år löper 50 procents risk att drabbas av allvarliga fysiska och mentala funktionsnedsättningar. Risken att drabbas av Alzheimers sjukdom fördubblas vart femte år efter att du fyllt 65.

I Svensk Tidskrift den 16 mars recenserar jag boken 100+ av Sonia Arrison. Läs mer i artikeln Den ökande livslängdens utmaningar. Arrison ger mycket grundläggande introduktion till frågan om åldrandet, men hon är tunn på att beskriva vilka frågeställningar som åldrandet innebär för samhället och vilka förändringar en åldrande befolkning medför.

Vilka effekter får det att kvinnor nu skjuter upp sitt barnafödande? Förstföderskorna i Oscars församling i Stockholm är numer i medel 38 år. Det är högst, men inte fullt så extremt. Hur viktigt blir det att frysa in ägg? Arrison berör frågan, men gräver inte djupare.

Likadant med frågan om hur egentligen reaktionerna kommer att bli på de nya medicinska behandlingarna och procedurerna. De kommer att kräva mycket av den medicinska personalen, men läkarkåren är snarare pressad till att sätta kostnadsläget för den som betalar i första rummet snarare än patientens välmående.

Om något är min kritik av 100+ är att den inte riktigt utforskar svårigheterna och möjligheterna kring att människor lever allt längre. Fast som introduktion fungerar den bra.


onsdag 14 mars 2012

tisdag 13 mars 2012

Korrelation, kausalitet och köttlarm

DN, Dagens Medicin och Svenska Dagbladet kör idag en story om att rött kött ökar risken för en för tidig död.

Red Meat Consumption and Mortality av Pan m.fl. uppvisar likheter med epidemiologiska studier av vilka effekter det får att äta kött.

Studien säger sig bevisa att om man äter mer rött kött så ökar risken för hjärt- kärlsjukdomar och cancer. Det är som Ursprungsliv påpekar (uppdatering: och Lars Ivarssons blogg) ännu en stor observationsstudie där frågan om korrelation och kausalitet inte besvaras.

Under rubriken "Results" i studien finner vi något intressant:

Män och kvinnor med ett högre intag av rött kött var mindre sannolikt fysiskt aktiva och hade högre sannolikhet att vara rökare, dricka alkohol och ha ett högre kroppsmasseindex (BMI, mitt påpekande och översättning)

Hänger det här verkligen ihop? Börjar jag röka för att jag äter rött kött? Jag är skeptisk om riskerna kring köttlarmet, se mer i Second Opinion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Den själviska smartphonen

Svenska Dagbladet tar upp en studie om att smartphones skulle göra användarna mer själviska. Stressforskaren Torbjörn Åkerstedt vid Stockholm universitet tar upp att studien ”verkar välgjord” och borde följas upp.

Spännande, så jag började att leta efter studien, men har hittills inte kunnat finna den. Rosellina Ferraro och den här studien nämns i rätt många artiklar i slutet av februari av amerikanska medier, bl.a. Time magazine.

Fast studien kunde jag inte hitta. Någonstans måste väl publikationen finnas även på nätet? Har jag missat något? Robert T. Gonzalez på io9 förklarar att det rör sig om en arbetsrapport, ett working paper (se definition hos Sahlgrenska). Det har inte publicerats ännu och testats med peer-review. Resultatet kanske stämmer, det vet vi ju ännu inte, men är väldigt tidigt att ge arbetsrapporten så stor uppmärksamhet i media.

Kolla själv i arbetsrapporten, som verkar tala om mobiltelefoner i allmänhet än bara smartphones. Gonzalez ställer frågor som jag också hoppas få svar på: vad avses t.ex. med en ”kort tids användning”, vilken sorts mobiltelefonanvändning beskriver forskarna? Personligen är jag sedan tidigare något skeptisk till den här sortens studier.


måndag 12 mars 2012

Tama djur in på generna

På tal om djur och hur de förändrats under påverkan av århundraden så har Forskning och Framsteg nr.2 just en artikel om tama djur. Jesper Nyström beskriver hur det är skillnad på att tämja djur och att domesticera dem. Just domesticeringen är intressant då det pekar på hur beroende många djurarter är av oss människor. Djurarterna som domesticerats skulle inte finnas i naturen och skulle förvildade exemplar släppas ut skulle de förändras. Frågan är om djurarterna skulle överleva och hur många djurarter som skulle dö ut om inte vi människor aktivt arbetar för att de ska överleva?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 11 mars 2012

Lärdomar från Fukushima

Idag är det ett år sedan jordbävningen i Japan och kärnkraftsolyckan i Fukushima. I Teknikdebatt skriver jag om lärdomar från Fukushima. Är detta tillfället då människor börjar att se nackdelarna med kärnkraften eller med alltför snäva riskanalyser?

Den viktigaste lärdomen på årsdagen av olyckan i kärnkraftverket Fukushima 1 är att mänskligheten måste lära sig att se klarsynt på risker för att kunna dra rationella slutsatser av olyckor och naturkatastrofer.

Idag den 11 mars 2012 är det ett år sedan den stora jordbävningen i Tohoku, en av de kraftigaste i Japans historia. Japans meteorologiska institut beräknar skalvet till magnitud 9,0 på Richterskalan vid sitt epicentrum utanför kusten. Den gigantiska vattenvågen som följde på skalvet, en tsunami, tros ha kostat 20.000 människor livet.

Den mest omtalade delen av katastrofen däremot, tsunamins skador på kärnkraftverket i Fukushima, har hittills inte orsakat några dödsfall. Då rädslan för kärnkraften oftast är känslomässig blir teknikdebatten lidande.

Fukushima 1 var en gammalt kärnkraftverk som började byggas 1967. Kärnkraftverket hade sex reaktorer. En reaktor var stängd och utan bränsle, medan två reaktorer var höll på att stängas ned för underhåll. När jordskalvet kom så gjorde de tre reaktorerna som var i drift precis det som de var konstruerade att göra. Reaktorerna stängdes ned automatiskt och reservgeneratorer gick igång för att hålla dem kylda.

Den påföljande tsunamin bröt igenom flodvallarna, skar av kraftförsörjningen och översvämmade reservgeneratorerna. Då överhettades kärnbränslet i de tre reaktorerna som höll på att stängas ned. Några veckor efteråt kunde kärnkraftverket göras säkert. De japanska myndigheterna upprättade en sluten säkerhetszon på tjugo kilometer runt Fukushima och uppmanade befolkningen inom en radie på 30 kilometer från olyckan att göra sig redo för evakuering.

Det gamla kärnkraftverket stod pall. Det var sjövallarna som inte var tillräckligt höga för att stå emot en tsunami. Om de varit högre hade vattnet inte slagit ut reservgeneratorerna och då hade olyckan inte hänt. I efterspelet till olyckan i Fukushima så avslöjades en hel del arrogans, oförsiktighet och slarv från Tokyo Electric Power Company och visst bör förväntningarna på världens tredje största kraftbolag vara höga.

Fast olyckor kan inträffa. Allt kan inte förutses eller enkelt åtgärdas, för det finns ingen fullständig visshet. I Sverige är vi fortfarande påverkade av Tage Danielssons ”Monologen om sannolikheten” där Danielsson använde Pascals trossats för att varna för kärnkraften efter olyckan i Harrisburg. Poängen i Danielssons monolog är att skadorna från en kärnkraftsolycka är så fasansfullt att risken för en olycka måste trumfa alla motargument, oavsett hur låg risken för en olycka är. Det räcker med att risken är över noll för att kärnkraften måste stoppas.

Fast då missar Danielsson alternativkostnaderna. Ingen dog av strålskador vid olyckan i Fukushima, de två dödsfallen var arbetare som drunknade i tsunamin. Däremot så dog människor till följd av evakueringen. En evakuering av ett sjukhus i närheten av olyckan gick fruktansvärt fel och dödade 45 patienter. Ökningen av antalet självmord i Japan återfinns främst bland dem som tvingats lämna sina hem i prefekturen i Fukushima. Då kärnkraftsverken hölls stängda för att inte ta några risker drabbades hundratals människor av värmeslag under Japans varma sommar. Utan energi går det inte att köra de luftkonditioneringsapparater som gjort det moderna livet möjligt i stora delar av Asien. Reaktionen på ett problem kan orsaka större skador än problemet.

Ändå bygger vårt samhälles svar på kärnkraftens problematik oftast på Tage Danielssons och Pascals resonemang. Konsekvenserna från en risk pumpas upp tills att inte ska vara möjligt att diskutera alternativkostnader. Alternativlösheten används för att driva igenom extrema lösningar, som t.ex. att stänga ned alla kärnkraftverk.

Den alternativlösheten i teknikdebatten har påverkat hur kärntekniken utformats. Kärnkraften har utformats som ett tekniskt system av stora centraliserade anläggningar, där all risk samlas. Går det fel där, då går det riktigt fel.

Kärnkraften kunde ha utvecklats annorlunda, med små och mindre komplicerade system som producerar energi men som är olämpliga för produktion av plutonium till kärnvapen. De vägval bl.a. de amerikanska myndigheterna, Westinghouse och miljörörelsen tidigt gjorde hindrade den utvecklingen.

Den viktigaste lärdomen från Fukushima är att vi som samhälle måste lära oss att stå emot känslomässiga härdsmältor och extrema lösningar. Samhället saknar vettiga politiska redskap för att hantera globala risker och feta svansar, särskilt om vi låter oss vägledas av försiktighetsprincipen. 


onsdag 7 mars 2012

Falsk gryning för Afrika?

Den vanligaste medieberättelsen om Afrika är fortfarande den om barnen i Biafra/svälten i Etiopien/massmordet i Rwanda/den galna diktatorn i Uganda. Afrika, den förlorade kontinenten.

Det finns en medieberättelse till, tyvärr ofta lika missvisande som skräckberättelsen om den förlorade kontinenten. Det är berättelsen om den snara afrikanska vändpunkten. Den berättelsen brukar också dyka upp med jämna mellanrum.

Vilka länder som brukar framhållas som föredömen varierar allteftersom de politiska vindarna växlar; Ellen Johnson Sirleafs Liberia, Robert Mugabes Zimbabwe, teknokraternas Angola, Kwame Nkrumahs Ghana, Tanzania på Julius Nyereres tid eller glesbefolkade Botswana, Libyen, Gabon och Namibia. Men hoppfullheten leder inte i sig till ett nytt Taiwan eller Sydkorea. Tittar vi på BNP-tillväxten i sig är siffrorna blygsamma när vi tittar på köpkraftsjusterade siffror (men tar inte med inflation) snarare än bara titta på om ekonomin växer.

Problemen är förstås mycket stora, och de låga förväntningarnas tyranni hjälper inte så mycket vare sig om förväntningarna är optimistiska eller pessimistiska. Det är också viktigt att påpeka hur olika kontinentens länder är i förutsättningar, historia och ekonomisk utveckling.



Brain-drain pågår ännu. Sydafrikas utveckling och ökade korruption är oroande. ANC fick för mycket goodwill från Nelson Mandelas presidentperiod. Rwandas steg framåt är osäkra. Nordsudan och Sydsudan står på randen mellan ett krig om oljan eller att kollapsa i var sitt inbördeskrig. Valet i Senegal nyligen visade att landets demokrati inte är så stark som många bedömare trodde. Jag behöver nog inte diskutera problemen på Afrikas Horn eller i Kongo då de är så uppenbara. Den arabiska våren har lett till ett osäkert politiskt läge och en ekonomisk nedgång i Maghreb-länderna. Det väldiga Nigerias regionala, etniska, ekonomiska och politiska konflikter räcker för en hel kontinent. Boko Haram är ett riktigt allvarligt problem för Nigeria och andra västafrikanska länder då staterna har problem att bekämpa en transnationell terrorgrupp. De brukar ha problem med de gamla vanliga lokala gerillorna.



Visst, det finns mycket goda tecken som bättre utbildning och sjukvård. Det har utvecklats en hel del afrikansk industri och handel, för en del länder troligen en mer hållbar sådan än att bara sälja mer råvaror under 00-talets högkonjunktur. Det betyder mycket att både länder som är rika på naturresurser och länder som klarat att dra nytta av tekniska innovationer och tjänster framhålls som exempel.

En BNP-tillväxt behöver inte innebära bättre levnadsvillkor för flertalet, vilket setts i Ekvatorialguinea och Gabon. Den andra generationens afrikanska ledare behöver visa att deras teknokratiska styre inte är lika korrupt som de galna diktatorernas i den första generationen. Med en fördubbling av befolkningen till år 2050 åren lär de flesta afrikanska ekonomier växa. Frågan är om det är tillräckligt mycket?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Storleksminskning som en häst travar

Har hästar blivit mindre under perioder av uppvärmning? Det säger Jonathan Bloch och Ross Secord med grund i Bergmanns lag. Tankarna har funnits en längre tid här i ett paper från 1989 och i en uppfiffad version från 2003.

Hästars storlek har varierat med tiden. Under paleocen, då Sifrhippus sandrae levde var dagens nordamerika täckt av skogar. Savann och grässlätter fanns inte förrän åtta miljoner år sedan. I omkring 47 miljoner år före det var det mesta av planeten täckt av skogar.

Hästarnas första förfader var ett litet skogslevande djur vars avkomma sedan fick ge sig ut på prärien. Det kan ha varit en evolutionär fördel att bli mindre. Under eocen kom de första gigantiska växtätande däggdjuren som coryphodon, uintatherium och arsinotherium och köttätare som mesonyx och hyaenodon. Stora tunga djur som konkurrerar och jagar sifrhippus, det kan ha gynnat arten att blir mindre och smidigare. Fast det är svårt att säga, det finns för stora luckor i vilka fossiler som finns kvar från den tiden. Den nya ekologiska nischen kan också ha pressat senare avkommor i en annan riktning. Ute på grässlätterna överlevde de som var snabba nog att springa ifrån rovdjur. De djur som var lite större kunde springa fortare och försvara sig, så de hästarna kunde få fler avkommor. Syrebalansen kan ha påverkat.

Det finns alltså fler faktorer än temperaturen som påverkar ett djurs storlek. Bergmanns lag kan stämma för att pygméer blev mindre och isbjörnar blev större än sina förfäder, men storleken är inte den enda vägen som evolutionen kan ta vid en förändring i omgivningarna. Kroppsstorleken kan ändras eller kroppsformen (varmare klimat ger slankare kroppar och större extremiteter), hur mycket päls djuret har eller så kan kroppstemperaturen förändras.

Jämför zebran och den mongoliska ponnyn (kanske en av världens äldsta hästraser). De lever i helt olika klimat men deras mat kommer från halvtorra grässlätter och därför är zebran och ponnyn ungefär lika stora.

Dagens hästar har människan avlat på intensivt i många hundra år, så där kan vi inte få några ledtrådar om storleken. För övrigt dog hästarnas släkte ut i Amerika, hästarna cowboys och indianer rider på idag är ofta släkt med de hästar de spanska conquistadorerna kom med.

Det finns alltså många olika teorier på vad som skett Sifrhippus sandrae och dess avkommor där den troligaste förklaringen är att djurarten bytte nisch i ekologin. Fast en sådan förklaring utan koldioxid ger nog inte lika mycket forskningsmedel och dess pressrelease får inte lika mycket uppmärksamhet. Det hade också varit bra att ta en titt extra på storyn, att är publicerad i Science betyder inte att den är rätt per automatik.


En ny form för IMF och Världsbanken

Internationella valutafonden IMF och Världsbanken håller sitt vårmöte i Washington DC. Troligen ett av de svåraste sedan grundandet i B...