Det vinnande argumentet i en svensk politisk debatt brukade vara att bjuda över sin politiska motståndare i anslag som partiet skulle fördela.
Den gamla politiska debatten om förvaltning av fördelning, har ersatts med en malande och kränkt debatt om migration och identitetspolitik som utesluter andra samhällsfrågor som inte diskuteras genom den linsen. Det beror på att de debatterna varit förhållandevis lätta att bygga en karriärplattform på, men också på att den politiska kartan har förändrats. De gamla politiska frågorna har åldrats. Flera har skrivit förtjänstfullt om läget, som boken Permissionless innovation av Adam Thierer och Johan Norbergs samtidsskildring Leva och låta dö.
Vi lever nu i den politiska omvärld som Virginia Postrel beskrev år 1998 i boken The Future and its Enemies (svensk översättning 1999, Framtiden och dess fiender) förklarar Bård Standal i en mycket intressant artikel i norska Dagbladet.
Standal pekar på frammarschen av genteknik som förändrar förutsättningarna för det mänskliga tillståndet, delningsekonomin, Big Data och automatisering. Teknikkonvergenser sker när genteknik, robotik, informationsteknik och neuroteknik alltmer går ihop. Till detta bör man lägga till globaliseringens genomslag och stora geopolitiska förändringar.
Då ser vi de politiska riktningar som Virginia Postrel tog ut. Det finns en sida där delar av reaktionär höger och vänster alltmer liknar varandra, i en rädsla för en mångtydig och flytande framtid. En annan sida, teknokraterna, vill försöka styra och kontrollera utvecklingen.
Logiken behöver inte hålla ihop, “invandrarna tar alla jobben och de lever alla på bidrag”, det viktiga i argumentet är att något har förändrats jämfört med de förväntningar som fanns på att morgondagen skulle se ut som gårdagen, i mer idealiserad bild. Det är en vision av försiktighet, begränsningar och låga ambitioner. Hur vi inte ska förlora det vi har, inte hur vi ska få det bättre. Någon borde ta kontroll och återställa samhället till hur det var tidigare, i Sverige till den tid när landet uppfattades som betydelsefullt och framgångsrikt. Problemet är att många förändringar inte berott på en aktiv politik, utan många små anpassningar till omvärldsförändringarna.
Dynamisterna ser istället att det är människorna som är lösningen och experimentets viktiga roll. Det är inte fråga om en rörelse. Dynamisterna går inte att samlas, skolas och slussas i ett ungdomsförbund eller en skribentskola. De är mer av en politisk strömning där människor kan kalla sig höger eller vänster beroende på vilka frågor som råkade intressera dem när de blev politiskt engagerade. Då är det också svårare att sammanfatta deras tankar i ett punktprogram med bredast möjliga uppslutning. Då de är lösningsorienterade så faller de utanför hejarklackarna, vilket blockerade dynamisternas “marsch genom institutionerna” på 00-talet. De traditionella organisationerna såg dem ofta som “loose guns”.
Det finns anledning att vara mycket orolig inför framtiden. Många var rädda efter det röda 70-talet att Sverige skulle vara förlorat för fria människor och fria marknader. De politiskt hotfulla krafterna på den tiden var inte i närheten av de mandat som Feministiskt Initiativ, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kunnat samla inflytande från. Än värre är tippningen i debatten det lyckats åstadkomma i reaktionärernas och teknokraternas favör. Standal har rätt i att socialstaten inte längre debatteras av högern och även vänstern förstår att mer pengar till staten inte är lösningen på alla problem, men det har skapat en rädsla för nya idéer överhuvudtaget. När idéer alltmer tryter inför förändringarna blir det svårare för partier och organisationer att artikulera vad man vill. Då blir man beroende av enskilda personer och att följa med strömmen.
Den krämiga cappuccinon i borgerligheten slog över i grevekonservatism. Många engagerade sig från början mer för att man tyckte illa om socialismen än för att man skulle gilla frihet och marknadsekonomi särskilt mycket. Standal sätter fingret på att omständigheterna av socialismens styrka (i vare sig socialdemokratisk eller marxistisk-leninistisk skepnad) ledde till snart hundra år av kärlekslöst resonemangsäktenskap mellan liberaler och konservativa.
De som bröt resonemangsäktenskapet i Sverige var de konservativa och Standahl fångar läget väl. De nykonservativa grundar sin konservatism på en känsla av främlingsskap för samtiden och kränkthet, inte på nationalkänsla eller historiens traditioner. Det gör den nya konservatismen långt mer benägen att styra och omforma “den lilla sfären” även av det familjeliv och civila samhälle som inte passar i deras sköra idealbilder.
Bård Standal ger även svenska läsare en viktig påminnelse om hur samtidens politik har omformats.
Läs även andra bloggares åsikter om teknik, framtid, liberalism, konservatism, liberalerna, sverigedemokraterna, innovation, kultur, norge
Intressant
