Nätpolitiken rymmer många paradoxer. Skyddet av privatlivet ställs mot effektiviteten. Ett smidigt internet mot ett experimenterande internet. Fritt val av information mot att kunna vidga sitt perspektiv.
I artikeln
Liberala paradoxer - att skydda internet från internets vänner på Netopia den 19 maj 2011 undersöker jag några av dessa dilemman och pekar ut problemet med att internet ofta ses som något fixt och färdigt.
”Varför är det så få liberaler som intresserar sig för internet och äganderätt?”. Den frågan har jag ofta fått från folk inom näringslivet. Frågan har varit irriterande. Självfallet bryr sig liberaler om äganderätten.
Fast en tid efteråt så är svaret mindre tydligt. Äganderätt är viktigt, men det finns en viss blockering att diskutera den. Frågan om skattenivån var långt viktigare i ett land där kravet på ”hälften kvar” var radikalt. Därför lämnas frågan om upphovsrättens betydelse hängande i luften.
Nätpolitik, innovation och framtidsfrågor är inte status i partipolitiken, där frågorna ofta hamnar i oerfarna ledamöters händer. Svensk politik handlar om hur fördelning ska förvaltas. På ledarsidor och i politiska magasin föredras mer kittlande politikerjournalistik än policydebatt. Nätpolitik och upphovsrätt blev piratfrågor, ungefär som Miljöpartiet äger miljöfrågan. Många av de liberaler som intresserade sig för frågorna överhuvudtaget hamnade i piratrörelsen.
När piratrörelsen försvann ur den offentliga debatten tog den dessa viktiga frågor med sig. Internt blev den ett bra exempel på institutioners betydelse. Troll dominerar i svaga institutioner, och uppstår till följd av en osäker miljö.
Debatten stannade i en polarisering mellan två rätt bakåtblickande ståndpunkter av absolut öppenhet eller strikt kontroll. De lösningar, som vi ser tas fram på nätpolitiska frågor, är inte politiska, utan förhandlingar mellan tjänstemän från myndigheterna och särintressen. Det ger en oklarhet om vem som verkligen stiftar lagarna och ger en oförutsägbar tillämpning. Då får vi vare sig tanken om internet som ett öppet bibliotek eller en upphovsrätt som går att upprätthålla och överblicka.
Nätpolitiken rymmer många paradoxer för liberaler. Skyddet av privatlivet ställs mot effektiviteten. Ett smidigt internet mot ett experimenterande internet. Fritt val av information mot att kunna vidga sitt perspektiv.
Höga krav på integritet för användare försvårar den personanpassning av nätet som företag som Facebook och Google behöver för att kunna bli mer träffsäkra när de samkör data. Hur värderar vi då priset för gratis? Svaret är inte givet eller allomfattande.
Den största paradoxen är troligen att behöva skydda internet från internets uttalade vänner. Dessa syns i böcker som Lawrence Lessigs
Code and Other Laws of Cyberspace, över Jonathan Zittrains
The Future of the Internet – And How to Stop it och den nyligen utkomna
The Master Switch av Tim Wu.
Fruktan driver den här världssynen, inte nätets nyfikenhet. Storföretagen kommer att vrida om huvudströmbrytaren och låsa inne all innovation och frihet. Internet måste anpassas till ett svårfångat kollektivs vilja, och bevaras till sitt ursprungliga av tekniken avgjorda syfte. Om Sverige följer den amerikanska debatten med några års fördröjning kommer vi att se ökade krav på statliga ingripanden för vissa tekniska standarder och hur innehåll får distribueras, med just motivationen att hålla internet fritt.
Snarare är det en strävan att behålla internet på ett visst sätt; universitetets modell mot garagets. Det är en modell som fungerat, under vissa förutsättningar, idag är den konservativ. I alla system har skaparen gjort de viktigaste valen åt dig, och begränsat din valfrihet, men det är inget fel med att vilja ha enkelhet, trygghet och säkerhet. Alla vill inte sitta och skriva sin egen kod, programmera sin smartphone eller hacka sin konsol. Snarast öppnar enkelheten för fler att kunna delta.
Virginia Postrel varnade i boken
Framtiden och dess fiender för att nedvärdera verklighetens avvägningar och kompromisser och istället förutse framtiden efter dagens förväntningar, snarare än morgondagens okända upptäckter.
”Marknadsmisslyckande” är bara ett annat ord för ”öppet för innovation”. Det gäller särskilt för datatekniken. Knappt något framför mig på skrivbordet liknar den hårdvara och mjukvara som fanns i mitten av 90-talet. Befarade låsningar till standarder som Internet Explorer och Time Warner AOL har brutits genom innovation.
Stor osäkerhet och förändring lär oss tålamod och ödmjukhet. Krav på att radikala förändringar eller på att en viss utveckling av nätet måste äga rum, oavsett kostnad eller användarnas önskemål, är misstänkta. Den dynamiska utveckling, med många olika metoder, som Postrel skrev om behöver en chans. Lösningen på paradoxerna är väl fungerande lagar, regler och sedvänjor som även skyddar frivilliga överenskommelser från internets alltför kvävande vänner.
