Mitt gästinlägg på Mary X. Jensens blogg Mina Moderata Karameller om WHO:s bedömningar kring mobiltelefonernas risker har nu tagits in av Second Opinion.
Världshälsorganisationen WHO gick under stor uppmärksamhet ut med att strålningen från mobiltelefoner kanske kan orsaka cancer. Har nu WHO och vetenskapen svängt ? Svaret är nej. Vad beror den här typen av larm på, och hur påverkar de politiken? Låt oss fundera över det.
John Ioannidis varningar i New Scientist om den press som epidemiologer upplever för att finna resultat är värd att ta till sig. Ioannidis skriver om att forskningen är fragmenterad, satt under hård press att överskatta samband och betonar ofta enskilda studier mer än helheten. Han har en poäng i att det vore bra om forskare registrerade beskrivningar av sina experiment före försöken. Det behövs göras åtskillnad mellan oddskvoter och relativ risk.
Självfallet är det bra med öppenhet med data också. Resultat som publiceras väljs ofta ut på att de är sensationella, och det blir svårt för utomstående att göra om studierna.
Medias intresse för mobiltelefoners hälsorisker är förstås stort men det har gjorts relativt få studier om dem. WHO:s studier på andra områden, som passiv rökning , har visat sig inte stämma.
Nu har mobiltelefonerna funnits i årtionden. Kanske så många som 8,5 miljoner svenskar har en mobil eller smartphone idag. Enligt PTS har 97 procent av alla mellan 16-75 år en mobil. Då borde vi ha börjat se en ökning i cancerfallen. Det finns inte vare sig i en studie från Karolinska eller från Strålskyddsinstitutet eller en studie om Norden mellan 1974-2003 eller den stora Interphonestudien
En av dem som funnit risk, och vars studier ställs mot främst Interphonestudien, är Lennart Hardells grupp vid Örebro universitetssjukhus, som t.ex. i en studie i International Journal of Oncology . Hardell ger en intressant beskrivning på sin blogg av mötet där WHO:s uttalande beslutades och är väl värd att läsa för att se hur arbetet går till och tidspressen.
Det har varit en hel del debatt om Interphone studier vs. Hardell, och det sammanfattas bra av vetenskapsjournalisten Ed Yong hos Cancer Research UK . En expert servar en potentiell fara och en annan genast skickar tillbaka ett tryggt lugnande, behöver vi inte vara rädda för. Det är så vetenskap går till. Frågan bränner till när underlagen sedan används för att skapa policy. Från Ed Yong ser vi att det finns fem kategorier av risker för cancer, där det här larmet hamnar under kategori 2B, att det finns begränsad bevisning för att något orsakar cancer men det är inte övertygande. Sålunda detta kanske, fast det mesta kan ju ”kanske” ge cancer.
Vad en svag korrelation säger forskaren är var hon ska titta efter kausalitet. Tills att någon finner ut sättet på vilket mobiltelefoner orsakar cancer, en bra biologisk mekanism, är det fel ur en vetenskaplig synvinkel att säga att det finns en risk. Observationer kan främst eliminera orsaker, inte bekräfta dem.
Fast här kommer försiktighetsprincipen in i spelet, så länge något inte bevisats vara ofarligt så kommer lagstiftare och reglerare att se det som en potentiell risk. Det är ett av de stora problemen med den här sortens stora studier som letar efter mycket små effekter.
Ofta hittar du brasklappen att ”det behövs mer forskning”. Det behövs alltid mer forskning, och flera vetenskapliga tidskrifter har börjat att reagera på att frasen används för att ge relevans åt ett resultat som inte riktigt står sig. Då kan man ha med någon uppmaning om att använda hörselsnäcka eller hålla barnen borta från mobilen. Det går ju också att rekommendera att inte göra någonting, då en synlig effekt inte ha gått att få fram och vetenskapen inte ger ett utslag.
Kommer det här att leda till att mobiltelefoner och smartphones blir förbjudna? Inte troligt, men policy bildas genom att lägga pussel, och att det finns en bit till för att börja starta upp fler regleringar. Ofta försöker bemöta detta med att fråga glädjedödarna: är det så farligt?
Det stoppar sällan rädslan. Att politiska motståndare vill använda rädslan för sina syften ger en delförklaring. Grundproblemet är mer komplicerat. Vi lever i ett väldigt mångfaldigt samhälle där vad som ger glädje är väldigt individuellt och varierat. Däremot vill ingen få en hjärntumör. Det är svårt att få grepp om hur betydande riskerna egentligen är, och då tillverkarnas omkostnader sällan är synliga för konsumenten eller ger en tydlig fördel för konsumenten vill de inte bära någon risk.
Regleringar skapar dock lägsta standarder, inte högsta standarder. Nu ligger incitamentet för producenten i att billigt och enkelt möta minimikraven. Tänk om säkerhet också var ett försäljningsargument? Den kunde visas genom tredje part, eller genom att samla information på nätet om att just den här telefonen är kvalitativt bättre. Då finns drivkraften att söka nya lösningar.
Världshälsorganisationen WHO gick under stor uppmärksamhet ut med att strålningen från mobiltelefoner kanske kan orsaka cancer. Har nu WHO och vetenskapen svängt ? Svaret är nej. Vad beror den här typen av larm på, och hur påverkar de politiken? Låt oss fundera över det.
John Ioannidis varningar i New Scientist om den press som epidemiologer upplever för att finna resultat är värd att ta till sig. Ioannidis skriver om att forskningen är fragmenterad, satt under hård press att överskatta samband och betonar ofta enskilda studier mer än helheten. Han har en poäng i att det vore bra om forskare registrerade beskrivningar av sina experiment före försöken. Det behövs göras åtskillnad mellan oddskvoter och relativ risk.
Självfallet är det bra med öppenhet med data också. Resultat som publiceras väljs ofta ut på att de är sensationella, och det blir svårt för utomstående att göra om studierna.
Medias intresse för mobiltelefoners hälsorisker är förstås stort men det har gjorts relativt få studier om dem. WHO:s studier på andra områden, som passiv rökning , har visat sig inte stämma.
Nu har mobiltelefonerna funnits i årtionden. Kanske så många som 8,5 miljoner svenskar har en mobil eller smartphone idag. Enligt PTS har 97 procent av alla mellan 16-75 år en mobil. Då borde vi ha börjat se en ökning i cancerfallen. Det finns inte vare sig i en studie från Karolinska eller från Strålskyddsinstitutet eller en studie om Norden mellan 1974-2003 eller den stora Interphonestudien
En av dem som funnit risk, och vars studier ställs mot främst Interphonestudien, är Lennart Hardells grupp vid Örebro universitetssjukhus, som t.ex. i en studie i International Journal of Oncology . Hardell ger en intressant beskrivning på sin blogg av mötet där WHO:s uttalande beslutades och är väl värd att läsa för att se hur arbetet går till och tidspressen.
Det har varit en hel del debatt om Interphone studier vs. Hardell, och det sammanfattas bra av vetenskapsjournalisten Ed Yong hos Cancer Research UK . En expert servar en potentiell fara och en annan genast skickar tillbaka ett tryggt lugnande, behöver vi inte vara rädda för. Det är så vetenskap går till. Frågan bränner till när underlagen sedan används för att skapa policy. Från Ed Yong ser vi att det finns fem kategorier av risker för cancer, där det här larmet hamnar under kategori 2B, att det finns begränsad bevisning för att något orsakar cancer men det är inte övertygande. Sålunda detta kanske, fast det mesta kan ju ”kanske” ge cancer.
Vad en svag korrelation säger forskaren är var hon ska titta efter kausalitet. Tills att någon finner ut sättet på vilket mobiltelefoner orsakar cancer, en bra biologisk mekanism, är det fel ur en vetenskaplig synvinkel att säga att det finns en risk. Observationer kan främst eliminera orsaker, inte bekräfta dem.
Fast här kommer försiktighetsprincipen in i spelet, så länge något inte bevisats vara ofarligt så kommer lagstiftare och reglerare att se det som en potentiell risk. Det är ett av de stora problemen med den här sortens stora studier som letar efter mycket små effekter.
Ofta hittar du brasklappen att ”det behövs mer forskning”. Det behövs alltid mer forskning, och flera vetenskapliga tidskrifter har börjat att reagera på att frasen används för att ge relevans åt ett resultat som inte riktigt står sig. Då kan man ha med någon uppmaning om att använda hörselsnäcka eller hålla barnen borta från mobilen. Det går ju också att rekommendera att inte göra någonting, då en synlig effekt inte ha gått att få fram och vetenskapen inte ger ett utslag.
Kommer det här att leda till att mobiltelefoner och smartphones blir förbjudna? Inte troligt, men policy bildas genom att lägga pussel, och att det finns en bit till för att börja starta upp fler regleringar. Ofta försöker bemöta detta med att fråga glädjedödarna: är det så farligt?
Det stoppar sällan rädslan. Att politiska motståndare vill använda rädslan för sina syften ger en delförklaring. Grundproblemet är mer komplicerat. Vi lever i ett väldigt mångfaldigt samhälle där vad som ger glädje är väldigt individuellt och varierat. Däremot vill ingen få en hjärntumör. Det är svårt att få grepp om hur betydande riskerna egentligen är, och då tillverkarnas omkostnader sällan är synliga för konsumenten eller ger en tydlig fördel för konsumenten vill de inte bära någon risk.
Regleringar skapar dock lägsta standarder, inte högsta standarder. Nu ligger incitamentet för producenten i att billigt och enkelt möta minimikraven. Tänk om säkerhet också var ett försäljningsargument? Den kunde visas genom tredje part, eller genom att samla information på nätet om att just den här telefonen är kvalitativt bättre. Då finns drivkraften att söka nya lösningar.
Läs även andra bloggares åsikter om forskning, vetenskap, cancer, strålning, mobiltelefoner, WHO, teknik, samhälle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar