Frågan finns fortfarande kvar. Besvärande, påträngande och med stora effekter för hur kulturen och media kommer att se ut i framtiden: hur ska vi få betalt?
Robert Levine har skrivit boken Free Ride- How the internet is destroying the culture business and how the culture business can fight back. Jag recenserar Levines bok i artikeln Kulturen räddar internet på Netopia den 24 januari 2012.
För något år sedan var svaret att innehåll på internet (den beteckningen är rätt talande i sig) inte kunde vara något annat än gratis. Robert Levine är en journalist som reagerade på att den hållningen inte tycks fungera för att bygga en hållbar marknadsekonomi för företag, förlag och konstnärer. Levine tyckte att det var konstigt att så många teknikföretag på internet fortfarande har lika omogna affärsplaner som under dotcom-eran eller ingen alls, som Napster. Det var en fråga om hur digitalt innehåll uppfattades, och han undersöker det i Free Ride.
När Robert Levine jobbade på tidskriften Wired i början av 00-talet tänkte han att på internet skulle kreatörerna befrias från upphovsrättens låsningar. Vi skulle få se en explosion i tillgänglighet och kreativitet.
Efter snart tjugo år så görs det innehåll som efterfrågas mest fortfarande av professionella mediaföretag. Levine ser idag mer blockbusters än experiment. Han beskriver nätkulturens utveckling i sin omdebatterade bok Free Ride- How the internet is destroying the culture business and how the culture business can fight back.
Den formella marknadsekonomin skadas när mellanhänder och teknikföretag drar nytta av piratkopierat material för att locka användare. Piratkopiering är inte stöld, skriver Levine. Det är mer som att planka på bio, då inget tas från biografägaren eller skådespelarna. Det är snarare biobesökarna som betalar för sig som drabbas, då biografen inte har råd att köpa in något nytt att visa dem vid nästa besök.
Hur internet ska fungera är inte givet. Digital Millennium Copyright Act (DMCA) från 1998 underminerade marknaden för digitalt innehåll. Den skulle skydda internetleverantörer från skadestånd, då det skulle räcka med att man tog ned copyrightat material vid anmodan. Lagen underskattade hur mycket material det skulle bli fråga om.
Musikbranschen gjorde bort sig efter Napster. Den började att stämma individer och förlorade allmänhetens sympatier. Konflikten styrde in på konsumenter kontra producenter, kreativitet mot kontroll. Piratkopieringen blev den ”killer app” som skapade efterfrågan på bredband och mediaspelare som iPod.
Det gynnade annonsförsäljaren Google. Ju fler användare på nätet, desto fler annonser ser de. Större närvaro ger mer data om hur annonserna kan skräddarsys. Fler varor och tjänster som förmedlas via nätet ger Google nya marknader. Därför vill Google behålla nätet som det är, och lobbar för nätneutralitet och svaga lagar kring upphovsrätt.
Tidningarna råkade illa ut. De ville nå en större publik och gav bort sitt material på nätet. Då de tog betalt för innehållet på papper, så bytte läsarna förstås. Reklamutbudet på nätet är enormt och beroende av utbud och efterfrågan, så tidningarnas intäkter föll ihop.
Film, TV och förlagen har haft mer andrum. Vilket genomslag kommer Amazon, Netflix och web-TV få? Levine pekar i några reportage på att det står och väger just nu.
För Levine handlar nätpolitik om marknadsekonomi mot anarki. Kreativ skapelse har omvandlats till digitalt innehåll som mellanhänder och teknikföretag indirekt erbjuder som komplement till bredbandet eller mediaspelaren. Hur skapandet finansieras spelar roll för innehållet. Reklam-TV gav grunda program för att tilltala en bred publik, kabel-TV skapade nischprogram som ”Mad Men”.
Det finns stora ekonomiska intressen på båda sidorna, visar Levine, och det framkommer sällan. Fast företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Microsoft gjorde så med IBM:s PC, så mjukvaran blev central istället för hårdvaran.
Det är ett problem, enligt Levine, att skyddstiderna är för långa och skadestånden för höga. Svepande lagar ger en chimär av skydd. Teknikföretagen och mellanhänderna måste tjäna på att respektera upphovsrätten, istället för att se mellan fingrarna. Det är på gång ett skifte; Microsoft tjänar pengar på prenumerationer till Xbox Live och spel, inte på spelkonsolen i sig.
Levine förordar ”blanket licenses”, en klumpersättning på bredband eller mediaspelare genom överenskommelser med lagstiftarens stöd. Fungerar det på en större skala över internet? Kanske, men tidigare fanns det en begränsad mängd innehåll på ett begränsat antal medier. Då var det lättare att hålla reda på hur mycket varje rättighetsinnehavare skulle ha. Troligen är olika lösningar lämpliga för olika branscher.
Levine är en rutinerad skribent med gott om spänstiga åsikter i ämnet och reportagen är välskrivna. Free Ride är ett konstruktivt inlägg, även om det inte finns några enkla lösningar på hur vi laga ett trasigt internet.
När Robert Levine jobbade på tidskriften Wired i början av 00-talet tänkte han att på internet skulle kreatörerna befrias från upphovsrättens låsningar. Vi skulle få se en explosion i tillgänglighet och kreativitet.
Efter snart tjugo år så görs det innehåll som efterfrågas mest fortfarande av professionella mediaföretag. Levine ser idag mer blockbusters än experiment. Han beskriver nätkulturens utveckling i sin omdebatterade bok Free Ride- How the internet is destroying the culture business and how the culture business can fight back.
Den formella marknadsekonomin skadas när mellanhänder och teknikföretag drar nytta av piratkopierat material för att locka användare. Piratkopiering är inte stöld, skriver Levine. Det är mer som att planka på bio, då inget tas från biografägaren eller skådespelarna. Det är snarare biobesökarna som betalar för sig som drabbas, då biografen inte har råd att köpa in något nytt att visa dem vid nästa besök.
Hur internet ska fungera är inte givet. Digital Millennium Copyright Act (DMCA) från 1998 underminerade marknaden för digitalt innehåll. Den skulle skydda internetleverantörer från skadestånd, då det skulle räcka med att man tog ned copyrightat material vid anmodan. Lagen underskattade hur mycket material det skulle bli fråga om.
Musikbranschen gjorde bort sig efter Napster. Den började att stämma individer och förlorade allmänhetens sympatier. Konflikten styrde in på konsumenter kontra producenter, kreativitet mot kontroll. Piratkopieringen blev den ”killer app” som skapade efterfrågan på bredband och mediaspelare som iPod.
Det gynnade annonsförsäljaren Google. Ju fler användare på nätet, desto fler annonser ser de. Större närvaro ger mer data om hur annonserna kan skräddarsys. Fler varor och tjänster som förmedlas via nätet ger Google nya marknader. Därför vill Google behålla nätet som det är, och lobbar för nätneutralitet och svaga lagar kring upphovsrätt.
Tidningarna råkade illa ut. De ville nå en större publik och gav bort sitt material på nätet. Då de tog betalt för innehållet på papper, så bytte läsarna förstås. Reklamutbudet på nätet är enormt och beroende av utbud och efterfrågan, så tidningarnas intäkter föll ihop.
Film, TV och förlagen har haft mer andrum. Vilket genomslag kommer Amazon, Netflix och web-TV få? Levine pekar i några reportage på att det står och väger just nu.
För Levine handlar nätpolitik om marknadsekonomi mot anarki. Kreativ skapelse har omvandlats till digitalt innehåll som mellanhänder och teknikföretag indirekt erbjuder som komplement till bredbandet eller mediaspelaren. Hur skapandet finansieras spelar roll för innehållet. Reklam-TV gav grunda program för att tilltala en bred publik, kabel-TV skapade nischprogram som ”Mad Men”.
Det finns stora ekonomiska intressen på båda sidorna, visar Levine, och det framkommer sällan. Fast företag i allmänhet omvandlar gärna andras varor och tjänster till komplement till sina egna. Microsoft gjorde så med IBM:s PC, så mjukvaran blev central istället för hårdvaran.
Det är ett problem, enligt Levine, att skyddstiderna är för långa och skadestånden för höga. Svepande lagar ger en chimär av skydd. Teknikföretagen och mellanhänderna måste tjäna på att respektera upphovsrätten, istället för att se mellan fingrarna. Det är på gång ett skifte; Microsoft tjänar pengar på prenumerationer till Xbox Live och spel, inte på spelkonsolen i sig.
Levine förordar ”blanket licenses”, en klumpersättning på bredband eller mediaspelare genom överenskommelser med lagstiftarens stöd. Fungerar det på en större skala över internet? Kanske, men tidigare fanns det en begränsad mängd innehåll på ett begränsat antal medier. Då var det lättare att hålla reda på hur mycket varje rättighetsinnehavare skulle ha. Troligen är olika lösningar lämpliga för olika branscher.
Levine är en rutinerad skribent med gott om spänstiga åsikter i ämnet och reportagen är välskrivna. Free Ride är ett konstruktivt inlägg, även om det inte finns några enkla lösningar på hur vi laga ett trasigt internet.
Läs även andra bloggares åsikter om historia, böcker, internet, upphovsrätt, kultur, fildelning, acta, sopa, media, pipa, teknik, recensioner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar