IMF och Världsbanken är två udda organisationer som fått en renässans genom finanskrisen, fast kanske inte för att de är så väl fungerande utan bara för att de råkat finnas tillhands för politikerna.
IMF har aldrig haft så mycket pengar och inflytande för att forma Europas öde och undvika en ekonomisk hjärtinfarkt. Så var det inte före finanskrisen började 2008 där IMF snarare hade problem med att hitta ett sätt att vara relevant på (se mer i en rätt tunn intervju i Newsweek nyligen med chefen Christine Lagarde). När krisen började såg IMF sin chans, de skulle åter bli en lender of last resort, och då behövdes stora ekonomiska resurser. Gång på gång har IMF tillförts mer pengar av världens stater.
Här sågs problemet med att utse chefer som Dominique Strauss-Kahn och Christine Lagarde på urval att Europa ska ha IMF:s chefspost. Strauss-Kahn gick med EU:s tanke att den europeiska skuldkrisen beror på att PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) har ett likviditetsproblem snarare än ett soliditetsproblem. Det är högst troligt att bedömningen Strauss-Kahn gjorde påverkades av sättet han blev tillsatt på. Hade en IMF-chef från Singapore gjort samma bedömning?
Euro-länderna missbrukade helt enkelt möjligheten med att börja spendera massivt, vilket ledde till stora underskott i statsbudgeten som kunde externaliseras. Detta kopplat till väldiga bostadsbubblor, främst i Spanien och Irland.
Euro-länderna har inte längre egna valutor och har stora problem med att anpassa sig inom EMU. Problemet före euro infördes var att många europeiska länder hade som vana att inflatera bort problemen. Om regeringarna hade möjlighet att inflatera skulle de kanske kunna få upp sin export, fast frågan är hur mycket PIIGS-länderna har att exportera? Nu blir det deflation av priser och löner.
IMF borde ha sett att länderna egentligen var bankrutta, men det hade varit svårt att driva igenom politiskt och gått emot IMF:s strategi. IMF:s recept på krishantering brukar vara en ordenlig injektion av kapitalutlåning, följd av benhårda besparingar. Det är en åtgärd för att stärka likviditeten hos landet, så att deras tillväxt sedan kan lösa problemet med tiden. Fast problemet är ju att det inte finns någon tillväxt i ekonomin. Det var tydligt i mitten av 2000-talet när högst modesta kreditdrivna tillväxtsiffror omtalades som en väldig högkonjunktur.
Lösningen som nu drivs är att Tyskland och Frankrike börjat förstå att det inte är fråga om en likviditetskris och därför kräver att problemländerna ska skriva på juridiskt bindande underskottsminskningar som ska övervakas utifrån. Egentligen möter det samma problem, nämligen att tillväxten är för låg. Minskningen av underskotten måste främst komma från en högre tillväxt, inte från en nödbroms, och frågan är hur den ska åstadkommas utan att tänka nytt om den gemensamma valutan och hur EU-ländernas ekonomier fungerar?
I det arbetet är IMF till föga hjälp.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, eu, imf, världsbanken, grekland, finanskris, christine lagarde, tillväxt, finans, euro, emu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar