Dagens Arena tar upp frågan om pengar i amerikansk och svensk politik. Hur kandidater och partier finansierar sina valkampanjer diskuteras alltmer.
Det har blivit en vanlig anklagelse både från vänster och höger att politiker är korrupta, pengarna styr politikerna och lobbyisterna dirigerar sakfrågorna. Visst finns problemet, men att räkna pengar och tala om korruption kan skyla över den politiska debatten.
Amerikansk politik är inte så korrupt som den brukade vara. Ta dig en titt på ett avsnitt av Boardwalk Empire om inte annat. Dagens politik skiljer sig mycket från tidigare, se mer i den artikel jag skrev för UNT.
En skillnad från förbudstiden är intressant nog att många amerikanska politiker är tämligen förmögna på egen hand till att börja med. Där finns en risk i den svenska politiken, den enskilde politikern är rik på grund av sin position - inte trots den.
Men köper inte pengar röster? Då borde (m) och (s) vara än större, (v) borde ha åkt ur riksdagen för länge sedan och (sd) aldrig kommit in. När eBays tidigare VD Meg Whitman ställde upp i guvernörsvalet i Kalifornien 2010 var hennes kampanjbudget mer än tio gånger större än motståndaren Jerry Browns. Brown vann en rätt bekväm seger. Demokratiska presidentkandidaterna har mycket mer pengar att röra sig med än republikanska, ändå har republikanerna vunnit två av fem val sedan 1992.
Den påverkan som pengar och lobbyism har på politiken är mycket mer subtil än så, och beror snarare på vilka kanaler som står öppna för allmänheten att påverka.
Varför behövs pengar i politiken till att börja med? Därför att valkampanjer har blivit mer toppstyrda. I både Sverige och USA har inte politikerna längre de levande kontakterna med samhället genom ett brett nätverk. Även Barack Obamas omtalade valkampanj på internet präglades av toppstyrning och det främsta budskapet var att skänka pengar till Obamas valfond. I Sverige är även de största partierna i riksdagen beroende av de statliga partibidragen för att kunna fungera. Partierna har garderat sig mot vikande medlemssiffror och behovet att möta väljarna.
I slutändan handlar bristen på förtroende om politikernas oförmåga att uttrycka värderingar och formulera visioner. Politiken tolkad som administration och företag beror på det. Lagar om transparens och mot korruption kan i längden inte lösa det problemet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, socialdemokraterna, carema, USA, samhälle, statsförvaltning, korruption, pengar
2 kommentarer:
Bra exempel är också eurofrågan och när vi skulle ha folkomröstning om den. Då hade Ja-sidan väldigt mycket pengar men folket röstade nej ändå.
Ja, den folkomröstningen var också ett bra exempel
Skicka en kommentar